- Många uppfattar Blågula Frågor som främlingsfientlig, till och med höggradigt främlingsfientlig. Jag påstår inte att det är så, men det räcker för mig för att jag skall säga nej till en annons för er bok "Försvara demokratin".
När Bertholof Brännström, chefredaktör för tidningen Journalisten vägrar att ta in en betald annons för vår bok "Försvara demokratin!" anför han som motivering ingen kritik mot boken, inte heller mot föreningen.
Nej, det närmaste en motivering som han kommer är att andra uppfattar Blågula Frågor som en främlingsfientlig organisation. Huruvida det egentligen finns någon substans bakom denna negativa bild av Blågula Frågor är tydligen ovidkommande, det räcker med att ett rykte är etablerat.
Intressant är också att Journalistens annonschef Rune Bjerkesjö - som dessutom kunnat läsa hela boken - inte hade några invändningar.
Sakligt sett finns ingen grund för Brännströms negativa bild av Blågula Frågor. Ändå har detta rykte kunnat etableras, ändå har vi fått denna stämpel på oss. Hur har det gått till?
Vi menar att detta säger något väsentligt - och alarmerande - om hur våra massmedia idag fungerar. Det aktualiserar en fråga som borde vara av principiellt intresse för varje journalist.
Det har ju blivit ett mönster att låta tillmälen och invektiv - "invandrarfientlig", "flyktingfientlig", "främlingsfientlig", "rasist", "nazist" mm - hagla över den som anfört kritik mot den förda invandrings- och invandrarpolitiken. Vår stående fråga inför sådana anklagelser har varit: vad menar ni konkret? Ge ett enda exempel! Men det har ingen kunnat ge, inte en enda gång!
Detta har dock inte hindrat prägligen av denna bild av oss, det har växt med en slags automatik, som en snöboll i rullning. Brännström bekräftar nu resultatet.
Hur har det kunna gå så här? Har det med journalistrollen att göra?
Vi två startade Blågula Frågor i syfte att bidraga till en saklig diskussion kring invandringen, ett civiliserat samtal. Det arbete vi bedrivit har varit helt ideellt, utan vare sig vinstintressen eller karriärambitioner. Vi har bara önskat bidra till att Sverige framöver ska vara ett bra land att leva i - för både infödda och invandrade svenskar.
För detta kan vi inte få något erkännande. Tvärtom, vi svartmålas i media och förutsätts hysa onda avsikter. En journalist ska som bekant vara "kritisk".
Men denna kritiska distans gäller tydligen bara selektivt. I förhållande till tidskriften Expo har den lyst helt med sin frånvaro! Vilka värderingar har människorna på Expo?
Expo har trott sigt kunna bedöma andra människors innersta motiv, den har gjort anspråk på positionen som recensent av alla andra, som en slags moralisk överdomare. Vad Expo skrivit har sedan fått utgöra mall för andra media, även stora dagstidningar. Varför har journalisterna varit så okritiska till Expo?
Brännström säger också, i ett samtal med oss:
- Jag vill inte medverka till en upptrappning när det gäller olika grupperingar i samhället. Jag vill tvärtom öka kontaktytorna, så att folk börjar resonera med varandra istället för att beväpna sig mot varandra.
Det är ju exakt vad också Blågula Frågor vill! Det var precis därför föreningen bildades, för att få till stånd en dialog! Men hur åstadkomma en dialog, om bara en åsiktsriktning släpps fram?
Avslutningsvis, låt oss citera Striptease-journalisten Janne Josefsson, från TV-programmet "På din sida" i maj i år:
" -Vi journalister har svikit någonting oerhört vad det gäller flyktingpolitiken.
Vi kan ...krossa och förgöra människor, vi kan peka ut vilka som ska betraktas som gangsters och vilka som ska betraktas som hjältar."
Och Bertholof Brännström själv fyller i, genom vad han skriver i sin ledare nyligen:
"...nog stämmer det till eftertanke, när maktutredning efter maktutredning, forskarrapporter .. doktorsavhandling... - när alla dessa granskningar av den tredje statsmakten, leder till samma slutsats: Medierna och journalisterna är snarare en fara, än en tillgång för demokratin."
Voltaires uttalande om beredskap att gå i döden för en motståndres rätt att yttra sig tycks i Sverige ha vänts till sin motsats: här är redaktörerna beredda att gå mycket långt för att hindra meningsmotståndare att komma fram.
Anders Sundholm
Svar från redaktionen på Journalisten:
Den mer än 230 år gamla svenska Tryckfrihetsförordningen (TF) ska bland annat säkra alla medborgares rätt att uttala sig om i princip vad eller vem som helst. Ordet ska vara fritt.
Detta innebär dock inte att man därmed automatiskt har tillgång till betalt eller obetalt utrymme i just en speciell skrift. Varje ansvarig utgivare är suverän att själv avgöra vad som ska tryckas; i själva verket är detta just vad ansvaret bakom utgivarskapet kräver.
I fallet med Föreningen Blågula Frågor har jag, precis som Sundholm och Milld skriver, valt att avstå från annonsintäkten.
Beslutet var inte lätt. Jag är självklart anhängare av en så fri och öppen debatt som möjligt. Likväl har jag fattat det - av följande skäl:
Föreningen Blågula Frågor är måhända varken rasistisk eller främlingsfinetlig utifrån sina stadgar eller skrifter. Kanske inte heller invandrarfientlig. Men föreningen är definitivt fientligt inställd till invandring. Blågula Frågor ser öppna gränser och en generös flyktingpolitik som roten till många av Sveriges problem, såväl kulturella som ekonomiska.
Jag ställer inte upp på den bilden. Och jag tror också att detta perspektiv (att se invandring - och därmed invandrare - som ett problem) medför en hårdare ton och en ökad klyfta mellan olika etniska grupper i det svenska samhället. Detta synsätt spelar rasistiska och främlingsfientliga krafter i händerna.
Jag vill inte medverka till en sådan utveckling. Därför avstår jag från Föreningen Blågula Frågors annonspengar.
Avslutningsvis, apropå TF. Den ger också alla medborgare en grundlagsskyddad rätt att ge ut tryckta skrifter. Den rätten har givetvis också Sundholm och Milld. Och den rätten utnyttjar de redan.
Bertholof Brännström
chefredaktör
Blågult svar till Brännström (ej publicerat i Journalisten):
Överens bör vi ända kunna vara om att här ha kommit på centrala frågeställningar, vad gäller journalistik och yttrandefrihet.
När den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen lades ned 1966 förstärktes DN:s dominans på marknaden. Den borgerliga dagspressen i allmänhet fick ett större övertag. Olof Lagercrantz, chefredaktör på DN, förklarade i det läget att Dagens Nyheter skulle axla sitt ansvar och ge plats för en bred debatt, där även de som företrädde åsikter rakt motsatta DN:s redaktionella linje skulle släppas fram.
Bertholof Brännströms resonemang synes ligga långt bort från detta synsätt. Brännström hänvisar till att vi kan ge ut Blågula Frågor - en tidskrift med ett par hundra prenumeranter - som argument för att de åsikter Blågula Frågor företräder inte ska behöva ges utrymme inom massmedia i allmänhet.
LOGIKEN i hans resonemang blir att när envar kan köpa en hemkopiator och flerfaldiga flygblad, då behöver varken TV eller rikstäckande dagspress längre känna något ansvar att släppa fram olika åsikter. Pluralismen finns ju redan.
Vi menar att den yttrandefrihet som här erbjuds blir mest av allt liberal kosmetika. Våra erfarenheter visar att vi i praktiken hindras från att nå ut. Det finns t ex inte en enda läsesal på något bibliotek i Sverige som är beredd att ge plats för Blågula Frågor, eller någon annan tidskrift med den inriktningen.
Brännström ställer inte upp på vår "bild" om att invandringen utgör ett problem, för det vore att se invandrare som problem. Inte resonerar han så beträffande arbetslösheten! Nog kan Brännström erkänna att arbetslösheten är ett problem, utan att varje arbetslös individ därmed ska skuldbeläggas?
LOGIKEN i Brännströms position är att argumentationen kring invandring kan gå bara i en riktning. För minskad invandring får man inte argumentera. Det innebär nämligen att "spela rasister i händerna" .
Vi menar att vad som i verkligheten är ägnat att skapa motsättningar ("spelar rasister i händerna") är två faktorer:
1. En oklok invandrings- och flyktingpolitik, som förvärrar ekonomiska och sociala problem samt går på tvärs mot folkviljan
2. Ett förhindrande av en fri och öppen debatt i frågan.
Det är fullt möjligt att vara kritisk till bilismen och arbeta för en annan trafikpolitik utan att för den skull uppfattas som "bilistfientlig". På samma sätt måste det bli möjligt att vara kritisk till invandringen. Denna fråga måste kunna diskuteras på samma sätt som andra politiska frågor.
Anders Sundholm
