Kapitel 2:

HUR BLEV SVERIGE

DEMOKRATISKT?

Sverige har inte alltid varit en demokrati. Under seklernas lopp har vi haft antingen envälde eller fåtalsvälde. Makten har växlat mellan - eller delats upp mellan - kungen och överklassen.

RÖSTRÄTT

I slutet av 1800-talet genomfördes en riksdagsreform: ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag. Därefter skedde en stegvis demokratisering, genom utvidgning av rösträtten och valbarheten. 1921 infördes allmän och lika rösträtt i Sverige, för val till såväl riksdagen som kommunala församlingar.

Utvidgningen av rösträtten genomdrevs inte utan motstånd, pådrivande var arbetarrörelsen och liberalerna. Demokratiseringen sammanhängde alltså med sociala förändringar: en ny medelklass och en arbetarklass hade uppstått. Många arbetarfamiljer led nöd, och längtade efter bättre materiella villkor. För att kunna hävda sina intressen behövde de politiskt inflytande.

Motståndet var i själva verket envist och hårdnackat! Rösträtts-kampen pågick under många decennier, och krävde stora uppoffringar.

Studiematerialet "Grundkurs för socialdemokrater", utgiven 1970 av Föreningen Socialistisk Debatt, beskriver denna utveckling:

"...strävade SAP från början att erövra den politiska makten med 'lagliga' medel. Då arbetarna redan var så många fler än kapitalägarna, och dessutom blev alltfler, utgick man ifrån att allmän och lika rösträtt snart skulle leda till socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Därmed skulle man också nå den makt som behövdes för att radikalt förändra samhället.

På Norrköpingskongressen framlades förslag om en folkriksdag, där även den borgerliga rösträttsrörelsen skulle vara representerad. Aktionen skulle vara en påtryckning på riksdagen att gå med på rösträttsreform.

När denna folkriksdag valdes 1893 deltog så mycket som 150.000 väljare, vilket var fler än vid det föregående andrakammarvalet. En uppvaktning hos statsministern avvisades: 'Jag känner ej några representanter för det svenska folket, utsedda på annat sätt än våra grundlagar angiva'. 1896 valdes ånyo en folkriksdag."

Detta följdes upp med en namninsamling:

"1899 tecknade 393.000 svenskar på krav om rösträttsreform. När listorna överlämnades till kungen, lovade denne anbefalla en 'allsidig prövning'. Inte heller detta ledde dock någonvart.

När värnpliktstiden förlängdes 1901 aktualiserades tidigare framförda förslag att tillgripa politisk storstrejk för rösträtt. En extra partikongress 1902 skulle ta ställning till frågan. Branting gick emot förslaget, men kongressen beslöt ändå enhälligt dels om en storstrejk, dels om återkommande demonstrationer.

Bådadera kom till stånd samma år. Den första demonstrationen den 20 april möttes på Gustav Adolfs torg av beridna poliser med sablar. Poliserna gick löst på folkmassan och en mängd arbetare skadades allvarligt. Ovanpå detta utdömdes böter - för demonstranterna.

I storstrejken deltog 120.000 personer, eller 85% av den svenska arbetarklassen. Arbetet lades ned i ett par dagar.

Endast små delreformer, som bitvis utvidgade rösträtten, genomfördes dock. 1909 hade de flesta män rösträtt till andra kammaren. Inga kvinnor hade alltså rösträtt. Första kammaren var fortfarande förbehållen de rika: en person kunde ha upp till 40 röster om han hade mycket egendom. Även till andra kammaren gällde vissa, om än låga, inkomstgränser för rösträtten."

"I riksdagen hade gång på gång före och under kriget förts fram motioner från socialdemokrater och liberaler om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Motionerna hade antagits i andra kammaren, den mer demokratiskt valda, men första kammaren satte sig konsekvent emot, och förslagen föll.

Inför trycket av händelserna ute i Europa och oron inom landet vågade nu första kammaren inte längre hålla emot. Hellre mista en del än mista allt, resonerade man. Den 12 december 1918 beslöt regeringen att omedelbart ta upp till behandling frågan om författningsrevision och den 17 december togs beslut på urtima riksdag om allmän och lika rösträtten till riksdagens båda kamrar och till kommunala församlingar."

FOLKRÖRELSER

Demokratiseringen låg också på ett annat plan: människor gick samman och blev aktiva. Organiserade sig. Det gällde då inte bara partier, utan också fackliga organisationer och konsumentkooperativa föreningar. Detta gav i sig ett inflytande.

Betydelsen låg även på ett kulturellt och moraliskt plan. De som motarbetade utvidgningen av rösträtten misstrodde öppet arbetares förmåga att begripa samhällsfrågor och att på ett ansvarsfullt sätt kunna hantera makt. Inom arbetarrörelsen blev det viktigt att sådana farhågor skulle komma på skam.

Det växte fram en arbetarrörelsemoral om att göra rätt för sig, och att förtroende var något man skulle leva upp till. Rättigheter motsvarades självklart av skyldigheter. Inställningen återspeglades i en paroll som "Gör din plikt - kräv din rätt!" Vid första-maj-demonstrationerna tog man på sig finkostymen.

Arbetarrörelsen, liksom frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, fyllde en viktig folkbildande roll. Dessa folkrörelser spred, tillsammans med folkskolan, kunskap till de många människorna.

LEDNING, SAMMANHÅLLNING OCH HOPP

Det fanns en social sammanhållning, bottnande i att man umgicks till vardags, på arbetsplatser och i bostadsområden - samt i sina organisationer. Målet för det fackliga och politiska arbetet hade en självklar inriktning: att ta tillvara de gemensamma intressena, att förbättra villkoren för gruppen. Den som valdes till uppdrag representerade gruppen.

Behovet av materiella förbättringar var bara en sida av saken. En förutsättning för demokratiseringen var samtidigt att vissa förbättringar redan hade skett, så att man fick hopp om att förändringar var möjliga.

Man fick fram ledare, som kunde ta initiativ och visa vägen.

SAMARBETE OCH LEGITIMITET

Demokratiseringen genomdrevs genom strid, men utvecklingen rymde också samarbete. Olika grupper tog hänsyn till varandras intressen. Man sökte bra kompromisser och konstruktiva lösningar, såg till vad som var bra för Sverige som helhet.

Ett exempel på detta är Saltsjöbadsavtalet 1938, mellan LO och SAF. Saltsjöbadsandan, för fred på arbetsmarknaden.

Detta bidrog till ett klimat av tolerans och en anda av ömsesidig respekt. Det bidrog också till framsteg och sociala reformer, vilket gjorde att demokratin upplevdes fungera - den vann i legitimitet.

Den ökade produktiviteten möjliggjorde samtidigt arbetstids-förkortningar, som gav mer fritid och bättre förutsättningar att engagera sig i föreningsarbete.

Tekniska framsteg inom media gav, parallellt med högre standard, medborgarna större möjligheter att hålla sig informerade. Där fanns både dagspress och radio, senare även television.

ANDRA FAKTORER

Bakom de materialla framstegen låg samarbetsandan, men också de tidigare berörda faktorerna:

landet hade en bra ledning

det fanns en sammanhållning och överhuvudtaget kulturella faktorer - som pliktkänsla, punktlighet och hederlighet. En god arbetsmoral.

Dessutom hade Sverige fred, stod utanför andra världskriget. Vi undgick förödelse när andra länders produktionskapacitet slogs sönder. Detta gav möjligheter till avsättning för svenska produkter.

Men Sveriges ekonomiska uppgång hade ju börjat redan på 1800-talet, genom faktorer som:

import/lån från utlandet, av kunnande och kapital

efterfrågan från utlandet, på svenska råvaror och produkter

svenska uppfinningar.

STABILITET OCH DEMOKRATI

Göran Persson fick häftig kritik för sitt uttalande om stabilitet i Kina. Men man kan se saken också från en motsatt utgångpunkt. Stabilitet är viktigt! Utan ett mått av stabilitet kan demokrati och mänskliga rättigheter komma att äventyras.

Stabilitet kan uppnås på i princip två vägar: välfärd eller förtryck.

Sverige har under flera decennier haft politisk stabilitet. Grundvalen för detta har varit en god ekonomisk utveckling, som givit välstånd. Frågan har gällt hur man ska "fördela det växande välståndet rättvist".

Det har funnits en framtidstro, en känsla av att utvecklingen går åt rätt håll. Medborgarna har känt förtroende för sina politiska företrädare, de har också kunnat lita på tjänstemän. Hederligheten och en ambitionen att tjäna det allmänna har tagits för självklar.

Det har också funnits trygghet och ett mått av jämlikhet. Envar har haft möjlighet att påverka sin situation - en viss social rörlighet har förekommit. Standardskillnaderna har varit jämförelsevis små - Sverige har varit ett samhälle utan skarpa klassklyftor.

Alla har således kunnat vara någorlunda nöjda - det har saknats anledning att "göra uppror".

Kina utgör exempel på en annan väg. Där är förtrycket öppet och gränslöst. Vid behov kör man över människor med tanks.

Men inte ens i en diktatur kan makthavarna helt bortse från materiella villkor och orättvisor. Stabiliteten i Kina uppnås inte bara genom förtryck, utan också genom ekonomisk utveckling.

Och stabiliteten i Sverige uppnås inte bara genom välstånd. Det finns å ena sidan en säkerhetsventil i form av demokratiska fri- och rättigheter, å andra sidan en stötdämpare i form av underhållnings- och medvetandeindustri.