Kapitel 7:

ARBETE ÅT ALLA!

Under arbetarrörelsens framväxt i slutet av 1800-talet var det en dröm att en gång kunna befrias från tvånget att ägna nästan all sin vakna tid åt "slitet för brödfödan". Man hoppades på en tid, när maskinerna skulle ha tagit över en stor del av arbetet, så att människan skulle få mer fritid, tid att ägna sig åt olika intressen.

Nu är vi där! Inte bara maskiner, utan också datorer, har tagit över arbetsuppgifter. Och detta har blivit till ett problem!

Varför kan inte arbetstiden fördelas jämnt, så att de som har arbete får en arbetstidsförkortning, samtidigt som arbetslösheten minskar?

Varför kan inte arbetstiden och fritiden fördelas mer jämnt?

Det finns också ett annat perspektiv. Inom framförallt vårdsektorn finns stora behov, som nu inte tillgodoses. Vad som inträffat är att yrkeskunniga människor avskedats, samtidigt med att offentlig verksamhet - som skolor och vårdinstitutioner - på många håll förfaller. Behoven finns, av ytterligare arbetsinsatser!

Har samhället inte råd att låta alla arbeta?

Det slöseri som här förekommer är i själva verket dubbelt:

Samhället försummar att utnyttja resurser, av människor.

Det sker en "kapitalförstöring" - av humankapital. Många far illa av arbetslösheten, förlorar i självförtroende av att inte vara efterfrågade, förlorar i yrkeskompetens av att vara borta från arbetslivet.

Finns det någon väg bort från detta vansinne?

"SPARA" ELLER "SLÖSA"?

Akut befinner sig vår regering i en "rävsax":

Å ENA SIDAN finns statsskulden, de höga ränteutgifterna och behovet av att minska denna skuld. Detta talar - åtminstone enligt konventionell visdom - för åtstramningar, så vi får råd att betala av.

Å ANDRA SIDAN finns arbetslösheten och behovet av att nedbringa den. Detta skulle tala för en expansiv linje, med höga statsutgifter (i varje fall på kort sikt), för att skapa arbetstillfällen.

Det finns svårigheter med båda dessa handlingslinjer, med såväl spara-linjen som slösa-linjen. Men låt oss först diskutera några centrala begrepp.

ARBETE OCH PRODUKTION

Med "arbete" menas vanligen att någon har en anställning och arbetar för lön.

1. Arbete kan vara betalt, men behöver inte vara det. En hel del viktigt arbete utförs obetalt. Dit hör hushållsarbete, barnpassning, ideell föreningsverksamhet.

2. Arbete kan utföras för andras räkning, eller bara för egen räkning. Lagar man sin mat eller bäddar sin säng själv, kan det också ses som arbete. Med en tillräckligt vid definition blir arbete detsamma som aktivitet.

3. Arbete kan också definieras som produktion, men behöver då inte betyda att man producerar varor. Det kan lika väl bestå i att man utför tjänster. I praktiken är detta den vanligaste formen av arbete.

Allt arbete behöver alltså inte medföra omsättning av varor, än mindre förbrukning av resurser eller miljöförstöring.

4. Även där arbete utförs för pengar behöver det inte handla om lönearbete, med en bestämd ersättning. Det finns också fri företagsamhet, där man kan göra vinst på en verksamhet.

5. Lönearbete kan ske för ett privat företag eller i den offentliga sektorn. I debatten har ekonomiprofessorer talat om den offentliga sektorn som "tärande", men ett arbete är inte i sig mindre nyttigt, för att man arbetar åt stat eller kommun.

6. Ett arbete kan vara mer eller mindre nyttigt, dvs täcka mer eller mindre angelägna behov i samhället. I praktiken styr efterfrågan vilka arbeten som utförs, men det finns många behov som inte tar sig uttryck i efterfrågan. För att kunna efterfråga måste man ha pengar.

Omvänt kan sägas, att mycket av vad som efterfrågas är mindre angeläget - men någon har gott om pengar.

7. Ett arbete kan utföras mer eller mindre effektivt. Det kan också vara mer eller mindre kvalificerat. Med bättre motivation, bättre utbildning och bättre utrustning kan effektiviteten ökas. Då kan det utföras med bättre resultat på kortare tid.

8. I effektivitetsbegreppet kan läggas både att arbetet inte sliter ned hälsan på den person som utför det, och inte skadar miljön.

Ett arbete kan vara monotont och tråkigt, eller det kan vara intressant och utvecklande, ge anseende och självförtroende. Många arbetsuppgifter är tråkiga, men någon måste ändå utföra dem.

Ett arbete kan vara "meningsfullt", även om det är tråkigt - förutsatt att de arbetsuppgifter som utförs är nyttiga för samhället.

SPARA-LINJEN

Antag att vi väljer spara-linjen, och konsekvent satsar på den. Vilka problem kan då uppstå, vad blir konsekvenserna?

Vad betyder dessa "besparingar" - helt konkret? Jo, att det sker "neddragningar" i offentlig verksamhet:

Detta kan ta sig uttryck i avskedanden eller uteblivna nyanställningar, dvs fler människor görs arbetslösa.

Det kan också betyda sänkta löner eller uteblivna löneökningar.

Därtill kan staten allmänt sänka nivåerna på olika former av bidrag.

Allt för att minska statens utgifter. Men följden blir att människor tappar i köpkraft. De får mindre pengar att röra sig med, och kan då köpa mindre. Det kan också vara så, att man känner en större osäkerhet om framtiden och av den anledningen avstår från att göra av med pengar. Allt detta mynnar ut i en lägre efterfrågan.

"Efterfrågan" är ett nyckelbegrepp. När företag inte får avsättning för sina produkter, då minskar naturligtvis lönsamheten. Och då måste de till slut avskeda anställda. Detta ger i sin tur ökad arbetslöshet, minskad köpkraft, osv. Det hela blir en nedåtgående spiral.

Lägre löner - och färre löner - ger lägre skatteunderlag. Statens inkomster minskar därigenom, och besparingen blir kanske i slutändan inte så stor.

Den ökade arbetslösheten ökar samtidigt trycket på AMS, trycket på särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Om stat, landsting och kommuner i ena änden avskedar människor, för att staten i andra änden ska ge dessa människor AMS-arbeten - vad har man då vunnit ekonomiskt?

Bilden kompliceras också av att när staten sänker nivån på t ex A-kasse-ersättningen får kommunerna istället ökade utgifter för socialbidrag. Människor lämnas ju inte att svälta ihjäl.

Då minskar inte köpkraften fullt så mycket, men å andra sidan blir heller inte besparingen särskilt stor, i de offentliga utgifterna som helhet. Man har flyttat över utgifter från stat till kommuner, men totalt har man inte kommit undan.

En annan aspekt är de långsiktiga effekterna:

ANTAG ATT man halverar personalen i skolorna, försämrar skolmaten och använder gamla läromedel. Kortsiktigt kan detta betyda besparingar - men ett antal år senare kan det slå tillbaka, om eleverna inte har lärt sig något i skolan.

Kunniga människor behövs för att starta och hålla igång företag, och utan företag blir det varken arbetstillfällen eller skatteintäkter!

ANTAG ATT man skär ned inom polisväsendet och åklagarväsendet. Då blir färre brottslingar gripna och färre blir dömda. Och då ökar brottsligheten. Särskilt den ekonomiska brottsligheten medför stora kostnader för samhället - det handlar om många miljarder i uteblivna skatteintäkter.

ANTAG ATT man pressar de offentliganställda att arbeta hårdare - ger dem längre arbetstider och mer stressande arbetsmiljöer. Då kommer fler att bli sjuka och fler att slitas ut i förtid. Sjukskrivningar och sjukvårdsbehov skapar utgifter för samhället.

ANTAG ATT gränskontrollerna tunnas ut, så att smuggling av bland annat narkotika underlättas. Med en ungdomsgeneration där narkotikabruk tilltar blir kostnaderna för samhället på sikt enorma.

Sänks lönerma tillkommer ytterligare en aspekt. Den är att detta kan göra det mer inkomstbringande att leva på olika kombina- tioner av bidrag än att försörja sig genom eget arbete. Då blir det heller ingen besparing.

SLÖSA-LINJEN

Väljer vi istället slösa-linjen - vilka kan då bli komplikationerna?

Innebörden av denna är att samhället satsar offensivt, och tar sin utgångspunkt i de många arbetslösa. Dessa ska sättas i arbete, även om detta kortsiktigt medför ökade statsutgifter.

Fördelarna är uppenbara: man tar tillvara de mänskliga resurserna, och man får hjulen att snurra. Fler löner skapar köpkraft och efterfrågan, nya arbetstillfällen och mer skatteintäkter.

Finansieringen av denna offensiva satsning kan ske på tre sätt:

A. riksgäldskontoret ökar upplåningen

B. riksdagen höjer skatterna

C. riksbanken ger ut fler sedlar.

Vilken av dessa vägar man än väljer, följer problem.

A. Med skulder följer ränteutgifter. Sverige har redan nu en statsskuld på 1.400 miljarder kronor, och bara räntorna - c:a 100 miljarder - utgör den största enskilda posten i statsbudgeten. Med ökad skuldsättning följer snart sämre lånevillkor, dvs högre räntesatser. Till slut når man en punkt, då statens kreditvärdighet är ifrågasatt. Då kanske man alls inte kan få lån, annat än till rena ockerräntor.

B. Höjda skatter kan istället medföra andra problem, beroende på vilka skatter man höjer.

Högre inkomstskatter på lägre inkomstnivåer ger orättvisor, genom att göra det mer lönsamt att leva på bidrag än på eget arbete.

Hårdare beskattningen av företagen leder till färre etableringar av företag, eller att företag t.o.m. lämnar Sverige. Förmögenheter är lätta att flytta utomlands. Kranarna står öppna - valutaregleringen avskaffades ju på 80-talet.

Återstår fastighetsskatten och bensinskatten, men någonstans finns även där en gräns.

Allmänt gäller för skattehöjningar, att det drar in köpkraft. Om det var efterfrågan som man önskade stimulera, då har man inte uppnått något.

C. Utgivning av mer sedlar ökar köpkraften, men detta ger samtidigt ökad inflation.

En viktigt del av problemet är också att en stimulans av efterfrågan i Sverige inte kommer enbart svenska företag och svensk arbetsmarknad tillgodo. Köper människorna fler produkter, framställda utomlands, så skapar detta sysselsättning där, men inte här.

Omvänt skulle naturligtvis svenska företag dra nytta av en efterfrågestimulerande politik i andra länder, som handlar med Sverige. Ländernas ekonomier är sammanlänkade - handlingsutrymmet för ett enskilt land är begränsat.

NÅGRA DEBATTÖRER

Några som förespråkar "slösa-linjen" är Sven Grassman, Carl Hamilton, Johan Ehrenberg och Per-Gunnar Berglund. De menar, att en nations ekonomi inte kan jämföras med ett hushålls. En nation kan inte spara på samma sätt som en privatperson.