"Sting", tidning för anställa i Stockholms Läns Landsting, har i nr 5/2000 en artikel om en svenska som arbetar som spanska-tolk inom sjukvården.
En av artikelns uppdragna texter lyder: "EN SAK SOM UPPRÖR EVA ÄR ALLA MÄNNISKOR INOM VÅRDEN SOM TROR SIG HA RÄTT ATT DISKUTERA PATIENTERNAS SPRÅKKUNSKAPER."
I själva artikeln lyder den text man refererar till: "En annan sak som upprör henne är alla människor inom vården som tror sig ha rätt att diskutera patienternas språkkunskaper. 'Va, kan du inte svenska efter så många år - det måste man, ser du, om man ska kunna integrera sig'. Eva fnyser åt tanken. Men nu låter hon andra tolka för dem som visar för mycket översittarmentalitet."
"Som tror sig har rätt att diskutera..."
Är vi tvungna, som svenskar, att bara vara dörrmattor? Är det inte tvärtom önskvärt att vi ställer krav på nyanlända, för att påskynda en integration?
Är inte det en rimlig tanke, att de som bor i Sverige ska kunna svenska? Har inte invandrare en skyldighet att så fort som möjligt försöka lära sig svenska? Just en mentalitet som den "Eva" kräver möjliggör alla dessa absurda passhistorier.
Eva "fnyser". Det ligger naturligtvis i linje med hennes egenintresse att göra. Den föreliggande situationen, där många invandrare från Latinamerika i Sverige inte kan svenska, gynnar henne. Det ger henne ett arbete.
I och för sig skulle hon väl kunna få ett annat arbete om det inte behövdes tolkar. Arbetsmarknaden ropar t ex efter sjukvårdsbiträden. Men det vore nog både mindre intressant och sämre betalt.
Fnysandet gör samtidigt att Eva hamnar åsiktsmässigt rätt. Hon kan sälla sig till de goda och anständiga, får vara med inne i den korrekta stugvärmen.
