Under andra hälften av 1900-talet brukade Sverige kallas "the middle way" (medelvägen). Detta betydde någonting mellan kapitalism och kommunism, en kontrollerad marknadsekonomi, en välfärdsstat med social trygghet för alla medborgare.

Det representerade också vissa värden, som demokrati, fred och solidaritet. Föreställningen "medelväg" innefattade en dialog mellan företrädare för olika intressen och olika åsikter, en beredskap att lyssna till varandra, ett sökande efter kompromisser och förnuftiga lösningar.

Nu finns inget mer av detta.

Alla våra grannar är i ett bättre läge än Sverige. De har starkare ekonomier, en högre levnadsstandard, bättre social trygghet och lägre brottslighet. Detta gäller även Finland, ett land som föröddes av kriget. Sverige idag är fortfarande speciellt - men på ett helt annat sätt. Idag kan Sverige snarare kallas "the extreme way" (den extrema vägen).

I båda våra skandinaviska grannländer finns det stora oppositionspartier, men inget i Sverige. Hur kommer det sig?

Norge har Fremskrittspartiet, lett av Carl I Hagen. Danmark har Dansk Folkeparti, lett av Pia Kjersgaard. Båda har en hel del platser i sina respektive riksdagar. I den svenska riksdagen finns inget sådant parti. 1)

Ändå har Sverige, under hela 90-talet, haft ungefär dubbelt så hög invandring - också per capita - som Norge eller Danmark. Följaktligen har problem, kopplade till denna invandring, visat sig i Sverige i inte mindre utsträckning än i Danmark och Norge. 2)

Betyder detta att den allmänna opinionen i Sverige är av ett annat slag än i andra länder? Gillar svenskar i allmänhet denna invandringspolitik? Nej!

1988 hölls en folkomröstning i kommunen Sjöbo i södra Sverige om mottagningen av ett antal flyktingar. Resultatet blev ett klart "nej!", med en majoritet på 67%.

En folkomröstning om invandringen på riksnivå i Sverige skulle förmodligen 3) ge ett liknande resultat. Enligt flera opinionsmätningar under 90-talet önskar en majoritet av svenskarna en mer restriktiv linje.

Man skulle också kunna säga att det pågår en "permanent folkomröstning". Den tar formen av att svenskar flyttar bort från områden där det bor många invandrare, och av att föräldrar för sina barn undviker skolor med en hög täthet invandrare. I denna form av omröstning deltar även de som förespråkar en generös linje beträffande invandringen och de röstar - med fötterna - "nej!". Sällan bor de själva i områden med många invandrare...

Jämfört med början av 80-talet ökade antalet asylsökande dramatiskt 1989 och har alltsedan dess stannat kvar på en hög nivå, med en topp 1993/94. Denna invandring har följts av en anhöriginvandring i massiv skala. Denna slags invandring utgör nu 55% av den totala utomnordiska invandringen till Sverige.

Idag är, av en befolkning på 9 miljoner, 1 miljon födda utanför Sverige. De utgör 11% av befolkningen. Om också tar med deras barn födda i Sverige ökar siffran till nära 20%.

Detta gäller landet som helhet. Eftersom invandrarna tenderar att koncentrera sig i vissa regioner, som Stockholm och Malmö, är andelen i dessa regioner väsentligt högre. Till detta kommer det faktum att nativiteten är hög bland nyligen invandrade.

Resultatet av allt detta är att i vissa skolor och i många klasser är etniska svenskar i minoritet. Det finns även fall, där nästan alla barnen har utländsk bakgrund.

Som en följd av detta lär de sig inte tillräckligt med svenska. Detta orsakar svårigheter i att lära sig andra ämnen och att bli uppflyttade till studier på högre nivåer.

Många unga med invandrarbakgrund upplever sig nu utestängda från det svenska samhället och känner liten lojalitet med Sverige. Som resultat av detta sker en omfattande spridning av droger, vandalisering, våld, rån och andra brott.

En annan följd av denna plötsliga massinvandring är att bara en del av invandrarna har funnit ett arbete som de kan försörja sig på 4). En alarmerande hög andel av de nyligen invandrade är därigenom beroende av bidrag. Detta orsakar en avsevärd börda för skattebetalarna.

Slutsatsen av detta är att invandringen till Sveriges har varit för stor, dvs den har överskridit möjligheterna för integration eller assimilering.

Med en mer genomtänkt politik för integration/assimilering, som klargjorde att med rättigheter följer skyldigheter, kunde invandringen ha blivit mindre av en katastrof. Om till exempel nyanlända dirigerades till områden som inte redan var överfulla med invandrare, om ett villkor för bidrag var att målmedvetet studera svenska, om föräldrar tillhölls att ta ansvar för sina barns skolgång, kunde vi ha fått ett annat resultat.

Men med den ekonomiska och sociala generositeten har gått en hållning av "godhet", som betydde att man rullade ut en röd matta. Under paroller som "Alla människors lika värde" och "Integration" förväntades svenskarna möta de nyinvandrade med underdånighet. Allt annat än tystnad och tjänstvillighet kunde rendera anklagelser om "rasism".

Svenskar behandlas nu på många sätt som andra klassens medborgare i sitt eget land. 5) Själva ordet "svensk" har givits en negativ klang. Kan något tydligare visa hur extrem situationen blivit?

Många vanliga människor med sunt förnuft och verklighetskontakt har lagt märke till problemen, men de har inte mycket att säga till om. Orderna kommer uppifrån.

Alltsedan starten av Blågula Frågor har vi försökt gräva fram fakta om situationen och vi har sökt en öppen debatt, där argument kunde möta argument.

Det blev emellertid snart tydligt, att någon sådan debatt inte var önskad av dem vid makten. De hade ett projekt, vilket var att omvandla Sverige till ett "mångkulturellt samhälle". För att genomföra detta projekt var de beredda att använda alla de medel som var nödvändiga.

Detta innefattade att sätta etiketter på motståndare - de framställdes som rädda för utlänningar, fientliga mot invandrare, trångsynta, etnocentriska, högerextrema, rasister, fascister och värre. Att tala med motståndare skulle betyda ett "legitimera" dem - det fick inte förekomma någon debatt!

Följaktligen har alla partierna, såväl som redaktörerna i media, avböjt en inbjudan från Blågula Frågor att debattera invandring och en inbjudan från MSG 6) att debattera demokrati och yttrandefrihet.

En viktig roll i detta sammanhang spelas av en ganska liten tidning som heter "Expo".

När Expo startades 1995 var den inspirerad av brittiska "Searchlight". Idén var - enligt officiella deklarationer från redaktören - att exponera nazister och fascister, fiender till demokratin, människor som var redo att använda hot och våld i sin politiska kamp.

Två förhållanden blev dock snart tydliga:

1. Expos måltavla var inte bara dessa grupper. Måltavlan innefattade Blågula Frågor och envar som var kritisk till massinvandringen och det mångkulturella projektet.

2. Expo självt hade nära bindningar till grupper som var redo att använda hot och våld. En av dess egna redaktörer, Tobias Hübinette, hade dömts för denna typ av brott. Så Expos verkliga syfte var ett annat än det proklamerade. Det var att bekämpa varje opposition till Projektet.

Varför nämna denna lilla tidskrift?

Det är inte fråga om vilken liten tidskrift som helst! Den har tilldelats en nyckelposition. När massmedia - television, radio, rikstäckande dagstidningar - skriver om dessa frågor går de till Expo för att få "sanningen". Så vad Expo skriver kan få stor spridning.

Expo arbetar inte bara genom sina artiklar utan också genom att sända brev och genom att agera bakom scenen. Det var till exempel ett brev från Expo som stoppade MSG från att få medlemskap i "Öppna Kanalen" (en public-access-kanal) i Stockholm, för lokala TV-sändningar.

Den nyligen valda styrelsen för Expo rymmer människor högt uppe i administrationen och med tillgång till polisregister.

Varför detta projekt för ett mångkulturellt samhälle? Var är det för fel med ett homogent etniskt samhälle? Av vilken anledning måste vi överge ett fungerande koncept?

Vi inom Blågula Frågor har funderat mycket kring detta, men vi kan fortfarande inte riktigt förstå orsaken.

Vem kan ha något att vinna på en situation där en etnisk dimension tillförs andra typer av splittring?

Vad är poängen med ett samhälle med mindre social sammanhållning, mindre av solidaritet och mindre av lojalitet med en gemensam sak?

Vad kan vara bra med ett samhälle där människor känner sig rädda för att gå ut på kvällen, och där kostnaderna blir höga för att upprätthålla lag och ordning?

Denna typ av projekt har nu lanserats över hela Västeuropa. Sverige är ändå ett särfall. I inget annat land har det gått så långt.

Detta är särskilt anmärkningsvärt, om vi betänker:

USA har en historia av att ha importerat afrikanska slavar i massiv omfattning, med åtföljande problem - Sverige har aldrig haft något sådant.

Storbritannien och Frankrike hade sina kolonier, med åtföljande särskilda bindningar - Sverige hade inget sådant.

Tyskland hade sitt nazikrig, med åtföljande skuldkomplex - Sverige var neutralt under kriget.

Så: varför Sverige?

En faktor kan vara svensk mentalitet, sammanhängande med en lång period av fred och välstånd. Detta har fött ett krav på sig att vara god och samtidigt en föreställning av att kunna uträtta vadsomhelst. Vi har blivit vana vid att se vårt land som en slags moralisk supermakt, med en plikt att ta ansvar för hela världen.

En del av den svenska mentaliteten är också oviljan att ta konflikter, vi stiger hellre åt sidan. Den långa perioden av säkerhet och välstånd har gjot många svenskar vana vid att bli omhändertagna, och vid att lita på dem vid makten.

En viktig del av förklaringen är massmedias roll i Sverige. Inte ett enda TV-program eller radioprogram, inte en enda stor dagstidning skulle ge utrymme för kritik av de mångkulturella projektet. Samordningen och disciplinen, när det gäller denna fråga, är total.

Den bild som presenterats av invandringen i media har varit konsekvent falsk. Läsare och lyssnare har givits föreställningen att

invandringen är betydligt mindre än den är

de flesta invandrare är flyktingar

kostnaderna för invandringen är försumbara.

Massmedia har nu en så stark position att de kan avgöra vilka partier som ska få finnas i den svenska riksdagen.

Detta har visats i fallet "Ny Demokrati", lett av Ian Wachtmeister. Först lyfte media fram partiet från ingenstans och gav det en flygande start, så att det lyckades i valet. Därefter ändrade sig media tvärt 7) och började skriva ned partiet, och i det påföljande valet åkte det ur riksdagen.

I det senaste svenska riksdagsvalet - 1998 - hade Ian Wachtmeister dragit igång ett annat parti, "Det nya partiet" . Han började att kampanja, genom att resa runt i landet och hålla torgmöten i många städer. Detta förtegs nästan helt i media. Detta nya partikritiskt till invandringspolitiken - fick mycket liten publicitet.

Erfarenheten för "Det nya partiet" under den senaste valrörelsen, likaväl som för "Sverigedemokraterna" - ett annat parti utanför riksdagen - var också att de sällan kunde hålla möten utan att trakasseras av politiska huliganer, som förde oväsen, förstörde utrustning och till och med tillgrep våld.

Det blev inga reaktioner på detta i massmedia, eller från polisen.

Den ovannämnda huliganismen har samma funktion som krigsveteran-aktiviteten i Mugabes Zimbabwe. Ingen opposition ska tillåtas.

Dessa huliganer - "AFA" 8) - har kallats hjältar i media och det är uppenbart att de har officiellt stöd. Ett tecken på detta är det faktum att den svenska riksdagen inte har förbjudit användning av rånarluvor i samband med demonstrationer.

Detta återspeglar en hållning från förespråkarna för det mångkulturella projektet. De bekänner sig fortfarande till demokrati, formellt. Men de hävdar att för vissa särskilt obehagliga åsikter ska demokratiska principer - som yttrandefrihet och rätten att hålla möten - inte gälla.

Beslutet om vilka åsikter som ska anses särskilt obehagliga ligger då hos dem vid makten.

Stockholm, april 2001
Jan Milld, redaktör för Blågula Frågor

1) Grannen vid vår östra gräns, Finland, har inte heller något parti i sin riksdag som motsätter sig landets invandringspolitik. Detta är dock inte överraskande. I Finland finns inget i denna politik att motsätta sig, för dem som förespråkar en restriktiv linje.

2) Droger, våld andra brott såväl som språk- och skolproblem. Antalet misshandelsfall och rån, till exempel, har ökat i en alarmerande omfattning i Sverige sedan 50-talet - men inte bara på grund av invandringen.

3) Bilden kompliceras av den intensiva och utdragna mediakampanjen. Denna indoktrinering kan ha haft viss effekt.

4) 1997 hade, om vi ser till gruppen födda utanför Norden och med utländska medborgarskap, bara litet mer än en tredjedel ett arbete - de övriga var antingen öppet arbetslösa eller sökte inte ens jobb (fastän i åldern 16-64).

5) Låter detta fantastiskt? Vi kan lätt redovisa åtskilliga exempel!

6) MSG - "Medborgerliga Studiegrupper" - är knuten till Blågula Frågor.

7) Detta sammanhängde med den mer uttalade kritiken av massinvandringen från Ny demokrati.

8) Bokstäverna i "AFA" står för "Anti-Fascistisk Aktion". Av deras handlingar att döma är det dock AFA-huliganerna som både tänker och handlar som fascister.