Varför allt kampanjande
kring nazisternas förintande av judar, när nästan alla redan
känner till detta? Ingen händelse i historien är väl mer
känd än denna.
Några månader
efter Göran Perssons stora konferens i Stockholm i januari i år
utkom i USA boken "THE HOLOCAUST INDUSTRY - reflections on the
exploitation of av jewish suffering" ("FÖRINTELSE-INDUSTRIN
- reflexioner kring utnyttjandet av judiskt lidande").
Denna bok är skriven
av Norman G Finkelstein, som själv är jude och vars
släkt till största delen utplånades i Hitlers Tyskland. Finkelsteins
far och mor hade dock överlevt både Warszawagettot och vistelse
i koncentrationsläger.
Finkelstein menar att Förintelsen
visat sig vara ett oundgängligt ideologiskt vapen. Inledningsvis skriver
han:
"Genom dess lansering
har en av världens mest enorma militärmakter, med fruktansvärda
brott mot mänskliga rättigheter på sitt samvete, lyckats framställa
sig som en "offer"-stat, och den mest framgångsrika etniska
gruppen i USA har likaså förvärvat offerstatus. Denna speciella
ställning som offer ger avsevärd utdelning - särskilt immunitet
mot kritik, oavsett hur berättigad."
Vad "The Holocaust Industry"
i huvudsak handlar om är hur mördandet och pinandet av judar under
andra världskriget nu används som förevändning att pressa
ut pengar - därtill helt otroliga summor. Dessa pengar skulle gå
till överlevanden för Förintelsen, men i verkligheten har de
hamnat mest på annat håll.
Finkelstein konstaterar att
under de första två decennierna efter 1945 var det ganska tyst
om judarnas öde under kriget. I kontrontation med Sovjetunionen under
det kalla kriget behövde USA Västtyskland, det passade då
inte att gräva i det förflutna. En vändpunkt kom 1967, med
sexdagarskriget. Därefter var Israel en regional stormakt, som USA satsade
militärt på. Då fyllde även Förintelsen en funktion
för att moraliskt ge Israel manöverutrymme.
Mäktiga organisationer för judar i USA - AJC (The American Jewish Committee), WJC (World Jewish
Congress) och ADL (Anti-Defamation Legue) hakade
på: det blev nu viktigt att komma ihåg Förintelsen, på
ett sätt som tidigare inte varit fallet. En ny förintelse antogs
kunna drabba världens judar om inte minnet av nazi-Förintelsen hölls
levande.
Det verkliga syftet var dock,
menar Finkelstein, "inte alls att förstå det förflutna,
utan om att manipulera nutiden." Snart kom det att handla också
om pengar - till offren för Förintelsen, som det föregavs.
Direkt efter krigsslutet var,
påpekar Finkelstein, nazi-förintelsen inte framställd som
vare sig en unikt judisk eller historiskt unik händelse. Men nu blev
det vitalt att kunna göra gällande dels att det handlat om en förintelsen
bara av judar, dels att det som hände under andra världskriget var
något helt unikt, ej jämförbart med något annat i historien. "Nazi-förintelsen
blev Förintelsen".
Det hela gjordes till något
heligt, något av religion. Varje invändning kom att stämplas
som "anti-semitism" och "Förintelse-förnekande".
.
Exempelvis byggdes det Förintelsemuséer. Finkelstein ifrågasätter
dessas inriktning: "Var judar de enda offren för Förintelsen,
eller räknas även andra som dog genom nazi-förföljelse
som offer?"
Judars lidande skapade ett
moraliskt kapital, som gav en avstamp för att kunna ställa krav
på andra. Som drivande bakom detta nämner Finkelstein fram-förallt
Elie Wiesel - som för att hålla föredrag i ämnet hade
ett standardarvode på 25.000 dollar, alltså 200.000 kronor!
Finkelstein: "Wiesels
framträdande ställning är en funktion av hans ideologiska nytta.
Unikum av judars lidande/unikum av judar, evigt skyldiga icke-judar/evigt
oskyldiga judar, ovillkorligt försvar av Israel/ovillkorligt försvar
av judiska intressen: Elie Wiesel är Förintelsen."
Så följde kraven
på "kompensation", till de överlevande. Men hur många
överlevande fanns det? Finkelstein konstaterar att den siffran tycks
ha ökat ju längre bort från 1945 man kom.
I en publikation för
US Holocaust Memorial Museum hade konstaterats att det fanns 715.000 personer
i tyska läger i början av 1945, varav en tredjedel dog under våren.
Av de återstående 475.000 kunde högst 20 procent antas vara
judar. Det ger en siffra på högst 100.000 överlevande judiska
nazioffer 1945.
Mer än 50 år efter
krigsslutet talade dock den israeliske premiärministern om en siffra
på nära en miljon "Förintelseöverlevare" som
ännu skulle vara vid liv.
Dessa krav på kompensation
riktade sig i en första omgång mot Schweiz, med början 1995.
Det gällde bankkonton tillhörande avlidna judar, det gällde
ersättning för icke-asyl och det gällde ersättning för
vinster genom slavarbete.
Schweizarna försökte
streta emot, men de judiska organisationerna i USA hade starka påtryckningsmedel.
Det handlade om både dåligt anseende genom media-kampanjer och
om ekonomisk bojkott (pensionspengar som man hotade placera om). Stöd
hade man från flera delstatsparlament i USA, i viss mån även
från Vita huset.
Schweizarna försökte
nå en kompromiss, erbjöd 1997 inte mindre än 200 miljoner
dollar till en fond, men det var inte nog. I juni 1998 var man uppe i 600
miljoner, men det var fortfarande inte nog! I augusti föll schweizarna
helt till föga, och gick med på att betala ut 1.250 miljoner dollar,
motsvarande cirka 10 miljarder kronor.
Ett argument hade varit att
det var bråttom, eftersom de överlevande efterhand dog av hög
ålder. När pengarna fanns där gick det dock trögt med
utbetalningarna. Det mesta gick uppenbarligen till andra ändamål
än till offren: "WCJ
vill att nästan hälften av de schweiziska pengarna ska öronmärkas
till judiska organisationer och 'Förintelseundervisning'".
Till den som fick en del av
kakan hörde advokater som processat i frågan. Det handlade om totalt
15 miljoner dollar, där många begärt 600 dollar per timme
i arvode.
Tidigare - 1952 - hade Västtyskland
betalt kompensation till judiska offer för Hitlerväldet. Också
den gången blev resultatet att pengarna bara i liten utsträckning
nådde de individer de varit avsedda för. Det mesta gick till judiska
organisationer, till Förintelsemuséer, mm. Finkelstein sammanfattar: "den judiska
eliten rövar pengar från judiska överlevande".
Detta hindrade inte att man
återigen ställde ekonomiska krav på Tyskland, efter samma
framgångsrika modell som mot Schweiz. Tyskarna insåg snabbt att
det inte var lönt att streta emot. Före utgången av år
1998 hade de gått med på en uppgörelse.
Därefter har krav, om
än bortom offentlighetens ljus (här behövs inget stöd
från någon allmän opinion), riktats mot fattiga länder
i Östeuropa, som Polen och Vitryssland (en vitryss tjänar i genomsnitt
100 dollar per månad). Dessa har naturligtvis än mindre att sätta
emot, de lär tvingas betala vad som begärs.
Finkelstein konstaterar avslutningsvis
att de krav som riktats mot schweiziska banker i samma utsträckning skulle
kunna ha riktats mot amerikanska banker. Även i USA fanns ju många
bankkonton för avlidna judar. Men dessa banker aktar sig de judiska organisationerna
för att ge sig på.
THE HOLOCAUST INDUSTRY av Norman
G. Finkelstein kostar 280 kronor hos Internetbokhandeln.
