Ur SvD den 3 juni 2005, debattinlägg av Günter Peters:
"När vi medborgare i Sverige röstade in landet i den Europeiska unionen, gjorde vi det i förvissning om att EU skulle fungera som en grupp självständiga stater som förenats i ett fördragsbaserat samarbete. Det var en förvissning som skapats av statsmakterna och andra som var övertygade om nödvändigheten av ett svenskt medlemskap i denna nya allians.
Det nu föreliggande och av Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionsförslaget talar emellertid om nya villkor för ett europeiskt samarbete med starka inslag av överstatlighet, garanterat av att EU:s grundlag alltid blir överordnad medlemsländernas lagar och grundlag.
Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet anser att detta strider mot Sveriges grundlag. Deras slutsats är att Sveriges grundlag måste ändras om Sverige ska kunna anta konstitutionen i dess nuvarande skick.
Detta kräver två riksdagsbeslut med val emellan eller folkomröstning.
Utan föregående varning har medlemsstaterna i EU hamnat i ett läge där en acceptans av det föreliggande konstitutionsförslaget innebär att man godtar att nuvarande EU utvecklas till ett Europas förenta stater.
Detta har skapat stor förvirring och irritation i snart sagt alla EU:s medlemsländer med krav på folkomröstning eller utträde ur EU som följd. Många frågar sig hur utvecklingen kunde gå så snett.
Förklaringen måste enligt min mening sökas i det föreliggande konstitutionsförslagets tillkomstshistoria. I december 2001 antog EU-toppmötet i Laeken (förort till Bryssel) den så kallade Laeken-delegationen, som definierar några av EU:s centrala problem: "låg demokratisk legitimitet, bristande öppenhet, långt driven centralisering och detaljreglering".
I Dahlssons rapport 2004:2
"EU:s nya grundlag - en konstitution värd namnet?" heter det
vidare:
"För att lösa
problemen föreslogs en tydligare och enklare kompetensfördelning
mellan EU-organ och medlemsländer och en förstärkning av de
nationella parlamentens roll i EU-samarbetet. Vikten av att respektera subsidiaritetsprincipen
och att EU bör förbli ett samarbete mellan likvärdiga stater
betonades."
Ett konvent tillsattes för att se över hur EU:s djupgående problem skulle kunna lösas (obs, konventets uppdrag!). Att sammanfatta EU:s fördrag i en samlad konstitution eller grundlag beskrevs endast som en möjlighet.
Att konstitutionen skulle baseras på en grundlag överordnad alla medlemsländernas grundlagar och lagar var aldrig på tal. Det som nu hände var att konventets president Valéry Giscard-d'Estaing nästan omedelbart tog fasta på möjligheten att skapa en konstitution.
Han fick med sig konventets övriga ledning och koncentrerade sig helt på att till varje pris och på utsatt tid få fram ett konstitutionsförslag med starka inslag av överstatlighet och tydlig ambition att på sikt skapa ett Europas förenta stater. Det var något som konventet enligt Laeken-toppmötets uppdrag skulle förhindra.
Det viktigaste i konventets uppdrag, att se över hur EU:s djupgående problem skulle kunna lösas, glömdes eller nonchalerades således och konstitutionen antogs 2004 med marginella förändringar utan att några åtgärder föreslås för att på allvar angripa de problem som Laeken-delegationen identifierade.
Vid genomläsning av det föreliggande konstitutionsförslaget finner man att det kraftigt förstärker dessa problem. Frågan är: på vems uppdrag har detta konstitutionsförslag tillkommit? Har det någon legitimitet?
Min uppfattning är att den som dominerade konventets arbete, Valéry Giscard-d'Estaing, helt förblindades av tillfället att skapa ett överstatligt regelsystem, något som toppmötet ville förhindra. Det kan leda till att avsevärt fördröja tillkomsten av ett allmänt accepterat regelsystem för ett samarbete mellan Europas självständiga stater.
Refusera det föreliggande förslaget och tillsätt ett nytt konvent med uppgift att avhjälpa de allvarliga problem som Laeken-delegationen definierat och som under útiden tyvärr fördjupats. Det är enda möjligheten att EU-projektet ska kunna räddas."
