Dispatch 1
Dispatch International har i maj-juni 2013 haft tre historieartiklar om Expo. Den första återges här:
Expo – makthavarnas knähund
Så gick Expo från obskyrt nyhetsblad till ”expertorganisation”
Av Ingrid Carlqvist
I Dispatch International nr 17 avslöjade vi hur Redox/AFA i Danmark byggt upp en egen underrättelsetjänst och utfört våldsamma bestraffningar av oliktänkande, brott de nu står åtalade för. Frågan är om det är annorlunda i Sverige? En av dem som vet mest om hur svenska AFA och Expo byggdes upp är författaren och debattören Jan Milld. Här är berättelsen om hur Expo gick från ett obskyrt och militant nyhetsblad till en organisation med ”expertstatus”, som får uttala sig i medierna utan att bli ifrågasatta, och på sin webbsida hyllas av ministrar och allehanda kändisar.
Frågan är om Expo verkligen granskar en existerande rasism eller tvärtom själva har hittat på den allestädes närvarande ”vardagsrasism” som nu blivit en etablerad sanning i Sverige – för att rättfärdiga sitt existensberättigande?
Jan Milld har följt Expo sedan starten 1995 och menar att Expo och AFA, Antifascistisk Aktion, är två grenar på samma träd. De har en gemensam fiende, men olika roller i kampen mot denne och historiskt har de gemensamma rötter. De beskriver själva fienden som ”extremister och antidemokrater”, men i praktiken har de alltid fokuserat på helt vanliga, demokratiska invandringskritiker.
Kan det vara så att Expo själva ”uppfann” rasismen i Sverige, för att skapa sitt eget existensberättigande?
– Visst är det uppfunnet, men de hittade inte själva på det, säger Jan Milld. Det här fenomenet uppstod redan på 1960-talet, dels via FN-resolutioner och dels via Statens offentliga utredningar, SOU 1968:68. Där stod: "Vid sidan av olika sanktionsformer utgör allmän upplysningsverksamhet i undervisningsanstalter, press, radio, television m.m. ett medel mot rasfördomar..."
– Expo gav från första början en mycket vid innebörd av ordet rasism. Det kom att innefatta varje form av invandringskritik. I dag ger Expo sysselsättning åt en hel stab. Dessa människor är beroende av en ständigt närvarande "rasism" – för sina egna inkomstmöjligheter.
Expos första nummer gav ut i januari-februari 1995 och kallade sig då "EXPO – Antifascistiskt nyhetsblad". Under rubriken "Vad är Expo?" ges denna beskrivning, undertecknad "Redaktionen för Expo":
"Expo är ett antifascistiskt nyhetsblad som informerar om vad som egentligen händer på den högerextrema fronten vare sig det gäller fascism/nazism (sverigedemokrater och riksfrontare), extremhöger (mörkblå moderater) eller invandrarfientlig populism (nydemokrater och sjöbopartister). Tonvikten ligger på Sverige, den övriga världen ingår som en mindre del. Expo sprids bland antifascistiska aktivister från olika politiska läger och fyller ett behov av information och dokumentation."
Den nystartade tidskriften tog alltså ett brett grepp, här skulle ingen komma undan. Redaktionen lade sina objekt under luppen, granskade och avslöjade. I garnet skulle snart hamna både föreningen Blågula frågor som drevs av Jan Milld och tidskriften Fri Information om invandringen, som gavs ut av moderatpolitikern i Hallstahammar, Eva Bergqvist.
Vilka var då antifascisterna i Expos redaktion? Det framgick inte av nr 1, kanske kände de sig alltför hotade av dem de skulle avslöja. I stället för en redaktionsruta fanns uppgift om att "Riksförbundet Stoppa rasismen" var utgivare av tidningen.
Detsamma gällde nummer 2, utgivet i april, där Jan Milld omnämndes:
"Fri Informations senaste två utgåvor innehåller båda öppet antisemitiska artiklar… Samtidigt har Ingrid Björkman bara i mars-april lyckats få in ett flertal artiklar i Aftonbladet och DN. Till samma krets hör Jan Milld, f d fredsaktivist på vänsterkanten, med sin tidskrift Blå-gula frågor som stöder Jörg Haider i Österrike. I deras sällskap rör sig som tidigare nämnts även Anders Carlberg."
Sedan började Expo om och utkom med ett nytt nummer som kallades 1/95 och hade då bytt namn till: "EXPO - demokratisk tidskrift", med den logga som sedan blev känd och gavs ut av "Hill-stiftelsen". I redaktionsrutan uppgavs David Magnusson som ansvarig utgivare, "M Karlsson" som redaktör och "J Larsson" som redaktionssekreterare. Där fanns även en boxadress och ett telefonnummer.
Inriktningen angavs nu så här:
"Tidskriften Expos plattform värnar demokrati och yttrandefrihet i kampen mot rasistiska, högerextrema och totalitära ideologier. Expo är politiskt obunden och saknar särskilda kopplingar till partier och politiska ungdomsförbund, men samarbetar gärna med alla grupper och individer som delar tidningens värderingar.
Expo har samarbetsavtal med Searchlight (Storbritannien), Reflex (Frankrike), AniFa InfoBlatt (Tyskland)och Monitor (Norge).
Exporedaktionen arbetar ideellt och tidningen har inget ekonomiskt vinstintresse."
I detta nr 1/95 fanns ett kalendarium med en egen rubrik åt "Blå-gula frågor":
"Fri Informations motsvarighet på 'vänsterkanten' är Föreningen Blå-gula frågor och dess tidskrift med samma namn. Föreningen leds av miljöpartisten Anders Sundholm. Enligt källor inom Miljöpartiet är detta ett minst sagt kontroversiellt engagemang.
I partiets tidning Miljömagasinet har röster höjts för Sundholms uteslutning, men problemet är att Sundholm inte är ensam om sina åsikter i MP. Blå-gula frågors redaktör Jan Milld gav under sin MP-tid ut en flyktingfientlig debattskrift… Blå-gula frågor har en mer utåtriktad aktivitet än Fri Information vilket visas i annonser i Journalistförbundets tidning Journalisten och offentliga möten i Stockholm."
Anders Sundholm och Jan Milld reagerade båda starkt på att bli omnämnda på detta sätt, eftersom båda var uttalade antinazister.
Finns det någon förklaring till hur Expo kom att bli så stora i Sverige? Hur fick de sin expertstatus?
– De fyllde en funktion som låg i makthavarnas intressen. All kritik mot den sanslösa invandringspolitiken skulle "hållas på mattan", och där såg makthavarna att Expo kunde fylla en viktig funktion, säger Jan Milld.
