Dispatch 2
Dispatch International har i maj-juni 2013 haft tre historieartiklar om Expo. Den andra återges här:
Expo exponerat
Dispatch International fortsätter granskningen av hur Expo uppstod och kom att få ”expertstatus”
Av Ingrid Carlqvist
1995 sa sig den nystartade ”demokratiska tidskriften” Expo, som gavs ut av "Hillstiftelsen", vilja "bekämpa rasistiska, högerextrema och totalitära ideologier". Men hur demokratiska var de egentligen? Här finns ett antal moment att notera:
1. Fokus på demokrater
I praktiken visade det sig att Expo framförallt riktade in sig på demokratiska invandringskritiker, äldre personer med rötter i de etablerade partierna:
• Tidskriften Fri information om invandringen som startats 1992 av moderaten Eva Bergqvist.
• Tidskriften Blågula frågor som startats 1994 av Jan Milld, före detta socialdemokrat och Anders Sundholm, miljöpartist.
• Bokutgivaren Samfundet för nationell och internationell utveckling som startats 1994 av Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin.
• Organisationen Folkviljan och massinvandringen som startades 1997 av Kenneth Sandberg, före detta vänsterpartist.
2. Spiksoppa och PK-värderingar
För det andra hade Expos angrepp mest karaktär av "koka soppa på en spik". De lade dessa opinionsbildare till last att de försökte väcka opinion och påverka beslutsfattare - och anklagades därför för att vara "lobbyorganisationer". De påstods också utgöra "nätverk", och ett "hemligt" sådant. "Fri informations nätverk", var ett vanligt förekommande uttryck.
De som var med berättar att nätverket var så hemligt att inte ens de inblandade själva kände till saken. Jan Milld på Blågula frågor förstår kände till Fri Informations existens och menar att de hade en samsyn om det mesta kring invandringen och uppskattade varandras arbeten, men säger att respektive verksamhet var helt fristående.
– Och även om vi hade samverkat – än sen? säger Jan Milld till Dispatch International. Men i Expos värld var kopplingar och kontakter mellan deras meningsmotståndare i sig komprometterande.
Till de politiskt korrekta värderingar som Expo bygger på hör också sammanblandningen av fakta och värderingar och utsuddningen av gränsen däremellan. Ett nyckelbegrepp de använde sig av var "obehaglig". Därigenom kunde även korrekta och relevanta faktauppgifter avfärdas. Det blev komprometterande att anföra fakta som var "obehagliga".
3. De stora medier blev megafoner åt Expo
Här kan nämnas åtminstone fyra exempel:
• Expo nr 2/95 uppmärksammade att Anders Sundholm var miljöpartist och satt som nämndeman i Svea hovrätt. Kort därefter, i juni 1995, hade Dagens Eko genom Björn Häger ett inslag med rubriken "Den främlingsfientlige nämndemannen". Detta vidarebefordrades som ett TT-telegram och gav tidningsrubriker runtom i Sverige.
• Senare samma sommar drogs ett andra drev igång. Det tog sin utgångspunkt i en uppgift från en uppgift i det "antifascistiska nyhetsbladet" Expo från april 1995 och gällde Anders Carlberg, som på 1980-talet hade startat ungdomshuset Fryshuset.
”Problemet” var att Carlberg i mars 1994 hade recenserat Jan Millds bok "Lagom är bäst!" på ett positivt sätt.
De som först nappade på ”nyheten” var Radio Stockholm där journalisten Oisin Cantwell (numera Aftonbladet) varje timme skickade ut rapporter om Carlbergs "flyktingfientlighet". I regional-TV framträdde folkpartisten Jan Björklund och tog avstånd från den "rasistiska propagandan".
• I Expo nr 2/96 ägnades sju sidor åt att angripa en "rasistisk lobbyorganisation", nämligen "Fri informations nätverk".
Detta genererade våren 1996 flera helsidor i Expressen, med svarta rubriker om FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN och ”förbrytarporträtt” på Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin.
• Expo 3/96
Angreppen i nr 2/96 fick Blågula frågor att skicka in ett genmäle till Expo 3/96. Det togs aldrig in. Detta nummer visade sig bli mycket speciellt. I stället för att trycks i ett par tusen exemplar gick det ut i miljonupplaga, som gratisbilaga med Expressen och Aftonbladet 10 juni 1996.
Utskicket hade föregåtts av högstämda och upprörda fördömanden av påstådda attentat mot tryckeri och försäljningsställen för Expo. Men tolkade detta som att meningsmotståndare till Expo hade försökt stoppa utgivningen. Gratisbilagan skulle ses som kvällstidningarnas ställningstagande mot sådana metoder.
Så här motiverade dåvarande chefredaktörerna på Expressen och Aftonbladet, Christina Jutterstöm och Torbjörn Larsson, sin Expo-bilaga:
"Det onda fungera bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets krafter… ser vi inte stillatigande på när de onda krafterna försöker hindra utgivningen av Expo."
I just detta nummer fanns en tvåsidig artikel tillägnad Blågula Frågor: "Blågult rättshaveri". Förutom att denna artikel på detta vis nådde en jättepublik, förmedlades intrycket av att det var Blågula Frågor eller personer nära dem som stod bakom de föregivna attentaten.
Vilka var det i verkligheten som låg bakom hoten?
– Min teori är att det var krafter som kunde ha något att vinna på dem och som inte var främmande för denna typ av verksamhet, säger Jan Milld.
- De som hade något att vinna på det hela var ju Expo självt, som plötsligt nådde ut på detta sätt och fick detta erkännande av stora massmedier. Jag misstänker att det från första början var en form av "false-flag-operation", iscensatt av krafter kring Expomedarbetarna Tobias Hübinette och Andreas Rosenlund. Hübinette hade redan vid denna tid ett digert register som våldsfigur och dokumenterad återallsförbrytare.
Hübinette dömdes i maj 1992 och i oktober 1995 - i det senare fallet för ofredande och förtal.
- Det är ironiskt hur denne person fick Expo som plattform för att fortsätta samma typ av verksamhet - förtal - men bara i så mycket större skala.
