I den miljonupplaga av Expo nr 3/96 som Aftonbladet och Expressen lät gå ut gratis den 10 juni 1996 var den främsta måltavlan Blågula Frågor, med artikeln "Blågult rättshaveri". Där hängdes Jan Milld och Anders Sundholm ut med porträtt - fastän Exporedaktören, Andreas Rosenlund, var noga med att inte visa sitt eget ansikte i bild.

På Expos framsida motiverade de båda kvällstidningsredaktörerna Christina Jutterström och Thorbjörn Larsson sin åtgärd med följande ord:

"Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter... ser vi inte stillatigande på när de onda krafterna försöker hindra utgivningen av Expo."

Detta resonemang låg helt i linje med vad Andreas Rosenlund dagarna dessförinnan uttalat i riksmedia. I Dagens Nyheter sade han: "Exponering av de här ljusskygga organisationerna gör dem omöjliga. Deras argument tål inte ljuset."

Verkligheten var ju den rakt motsatta. Från första början hade vi strävat efter just att få uppmärksamhet - det var själva grundkonceptet med Blågula Frågor att försöka nå ut med ett budskap. Inte bara hade vi namn, adress och telefon i tidningen - ja, även fotografier - vi hade samtidigt gjort allt för att få tidningen spridd. Regelbundet hade vi skickat gratisexemplar av tidskriften till ett hundratal redaktioner. Vi hade också försökt finna försäljningsställen, liksom läsesalar i bibliotek, där man var villiga att ha Blågula Frågor. Ett annat uttryck för denna strävan efter uppmärksamhet var ett antal appellmöten i Stockholms innerstad.

Under rubriken "Vi drar upp rasisterna i strålkastarljuset" sade Rosenlund även, i Aftonbladet den 7/6: "Istället för att försöka föra ett demokratiskt samtal ägnar sig dessa människor åt gangstermetoder".

Ändå hade Andreas Rosenlund själv vägrat att ställa upp på en intervju för Blågula Frågor, när han tillfrågats om detta under våren 1996.