Om den generösa flyktingpolitiken inte är bra för någon - varför bedrivs den? Vilka faktorer är det som drivit fram denna massinvandring till Sverige?
En allmän faktor är att jorden s.a.s. krympt, genom bättre kommunikationer. Folk i de fattiga länderna är nu bättre informerade om de rika länderna, de kan dessutom lättare förflytta sig dit.
Man har också upptäckt att asylsystemet kan utnyttjas för migration. Med ett antal landsmän på plats kan dessa sedan fungera som brohuvuden, för invandring av släkt och vänner.
I botten finns naturligtvis faktorer som gör att man vill lämna hemlandet. Det kan vara förföljelse och krig, men det kan också vara att man helt enkelt vill skapa sig ett materiellt bättre liv. Det brukar kallas för "push"-faktorer.
Intressantare är dock "pull"-faktorerna, som gör att man söker sig till just Sverige. Detta beror inte minst på att man just i Sverige har goda utsikter att få stanna.
Men varför är det så?
Delar av moderaterna vill ha en helt fri invandring till Sverige. Bakom detta finns en nyliberal ideologi om frihet för individen och fri rörlighet för arbetskraft.
Tillgång till billig svart arbetskraft är naturligtvis tilltalande i vissa arbetsgivar- och högerkretsar. "I bästa fall" kan det också skapa en konkurrens på arbetsmarknaden som allmänt pressar ned lönenivåerna inom okvalificerade yrken.
Framförallt kan sociala trygghetsystem medmonteras om de överbelastas genom ett alltför stort antal bidragstagare. In på arenan kommer ytterligare en underklass, vid sidan om den svenska.
Kan sedan dessa klassmässiga och högerideologiska intressen framställas som ädel generositet, som internationalism eller som varande i takt med den moderna tidens krav. då blir naturligtvis alltihop bara så mycket mer tilltalande.
Med detta inte sagt att det behöver vara fråga om någon genomtänkt plan från högerkanten.
Hos Vänsterpartiet och olika profiler av vänsterintellektuella finns delvis andra bevekelsegrunder, men också där förespråkar man i praktiken en nästan fri invandring. Hur är detta möjligt - har inte vänstern tagit som sin uppgift att försvara arbetarklassens intressen?
En förklaring ligger i att man vägrar erkänna motsättningen. "Olika grupper ska inte ställas mot varandra". Resurserna anses nämligen vara obegränsade.
En delförklaring kan ligga också i svårigheter att hantera sin besvikelse. Den svenska arbetarklassen levde aldrig upp till förväntningarna. Den var inte så revolutionär, solidarisk och genomsyrad av goda dygder som man tänkt sig. Således vände man den ryggen.
Men behovet finns ju kvar, av en grupp att idealisera och "ta under sina vingar". Svaret blev "flyktingar".
Stöd åt asylsökande uppfattades som ett utslag av internationell solidaritet. Såtillvida innebar det ingenting nytt - denna paroll har alltid intagit en framskjuten plats för vänstern. Nytt var däremot förskjutningen av intresset, från de fattiga och nödlidande i u-länderna till resursstarka migranter från dessa länder.
Elitistiska idéer och odemokratiska traditioner underlättar kanske ställningstagandet för delar av vänstern. Då stör det inte så mycket att den bedrivna flyktingpolitiiken saknar folklig förankring.
Kännetecknande för vänstern är alltså uppfattningen om nästan obegränsade resurser i samhället. Det gäller bara att "fördela".
Även om man skulle ha rätt i att
det finns resurser att fördela, så är vi ju ännu inte
där att man fått loss dessa. Man gör sig alltså skyldig
till ett tankefel, genom att förväxla ett tänkt tillstånd
med ett faktiskt tillstånd.
Man tänker grumligt.
Ett annat exempel på detta presterade Lena Boström, s-ledamot i riksdagen, när hon försvarade anslagen till SIV med argumentet "Vi dricker sprit och äter chips för större belopp!"
Men SIV-anslagen tas i praktiken inte ur chipskonsumtionen. De finansieras över statsbudgeten, kanske t.o.m. genom upplåning.
Och chips-argumentet skulle finnas kvar, möjligt att använda fler gånger, för nya statsutgifter. Jämfört med dessa utgifter kommer varje annan utgift alltid att te sig mer angelägen.
Uppfattningen om obegränsade resurser
får näring ur det förhållandet att Sverige haft en så
lång period av välstånd, genom högkonjunkturen efter
världskriget, med full sysselsättning och oavbruten ekonomisk tillväxt.
Detta har skapat en lättsinnig inställning, med betoning på
rättigheter, inte skyldigheter. "Sverige är ett rikt
land..."
Ett exempel på detta ekonomiska lättsinne utgör skriften "Om flyktingar", utgiven av kulturdepartementet under Friggebos tid som minister. Där framtälls statsbudgeten som en tårta, där man grafiskt kan demonstrera vilken försvinnande liten tårtbit just SIV-anslagen utgör: 121 av totalt 555 miljarder. Bortsett från att siffrorna kan ifrågasättas 5) så är det naturligtvis möjligt att bryta ut varje enskild delpost i budgeten och på detta sätt framställa den som försumbar!
Men framställningen sade ju något om regeringens ambitioner, om viljeinriktningen...
Det finns också en fundamentalistisk tolkning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Alla människor "är lika i värde och rättigheter" står det - alltså ska global jämlikhet genomföras.
Detta kan möjligen låta som en överdrift, men så här formulerade sig statssekreterare Christer Hallerby (fp) i SvD den juli 1994: "Vi svenskar kan knappast hävda en exklusiv rätt till ett av Europas mest glesbefolkade områden."
Här finns tydligen en vilja att hjälpa nödlidande från länder som är tätbefolkade. Men även om Sverige fördubblade sin befolkning, så skulle detta motsvara bara 1 månads befolkningsökning på jorden!
Bakom denna fundamentalism finns också en föreställning att vi har "gott om plats", eftersom Sverige har stor yta. Man bortser från verkligehten - nämligen att invandrarna inte bosätter sig i Norrland.
Och oavsett var de bosätter sig klarar de inte sin egen försörjning. Det leder tillbaka till den andra föreställningen bakom jämlikhetsfundamentalismen: den tidigare berörda resursuppfattningen.
Ibland går generositetens banerförare ännu ett steg längre, genom att frankt förklara att det gäller att se problemen ur "flyktingens perspektiv", det gäller att "ta parti för de svaga". Utlänningars intressen ska prioriteras framför svenskars!
Längst går antagligen Jonas Gardell i en video från kampanjen "Ungdom mot rasism", där han till svenskarna säger: "Passar det inte kan ni flytta!"
Men här finns också en självdestruktiv inställning - livet för oss svenskar ska göras sämre. I sin extrema form betyder den att man inte kan vara nöjd så länge det fortfarande någonstans finns människor som har det sämre än svenskar.
Betecknande var ett radioinslag i juni -95. Den unga journalisten intervjuade en sjukvårdare, hemkommen från Afghanistan. Fråga: var det inte "orättvist" att vi i Sverige hade så bra sjukvård, när sjukvården där var så dålig?
Med denna nybakade-journalist-logik 6) skulle vi alltså direkt sträva efter att försämra sjukvården för våra svenska åldringar, för afghanernas skull...
Bakom böjelsen till självutplåning finns alltså skuldkänslor för att vi har de så bra när andra har det så svårt. Det kan också gälla att vi tidigare i historien inte agerat rätt. Dessa känslor har hela tiden underblåsts av massmedia - hur många DN-insändare har inte tjatat om att vi svenskar ska skämmas?!
Med i bilden finns "lärdomar" från 30-talet, om att varje form av nationalism är fult. Därför är det inte tillåtet att se till egna svenska intressen, och att vilja försvara Sverige.
Redan hissande av den svenska flaggan på nationaldagen kan vara kontroversiellt för rektorer i vissa skolor.
I botten finns en strävan att bli uppfattad som god, och att få känna sig god. Detta är en allmängiltig drivkraft, men i Sverige har godhetskravet drivits längre. Det har blivit till ett axiom, bortom diskussion. Sverige måste vara godare än varje annat land.
I massmedia väljs konsekvent sådana frågeställningar att bevisbördan hamnar hos den som vill säga nej till uppehållstillstånd. I debatter gäller frågan om en viss individ eller grupp har det svårt eller inte - inte om vårt samhälle har råd med mer invandring.
"Problem-formulerings-privilegiet", brukar man kalla sådant.
Till en del är problemet semantiskt - man har fallit offer för ords värdeladdningar. Det så flitigt använda begreppet "flykting" utgår t ex från vad som skulle bevisas, nämligen att vederbörande skulle ha rätt att få stanna. 7)
Kravet på godhet kan självfallet aldrig helt tillfredsställas. Det är ju alltid möjligt att göra mer. Oavsett hur många migranter vi faktiskt hjälper så står det alltid människor från andra håll i kö, för att också få komma hit.
Televisionen som medium har stor betydelse, genom sin genomslagskraft. Till detta kommer det sätt, på vilket det utnyttjas - fokusering på enskilda fall, närbilder på en fälld tår, osv.
Bakom detta ligger en ideologi och medveten strävan: journalisterna ser som sin uppgift att "ge lidandet ett ansikte". Bakom detta i sin tur ligger en föreställning att det främsta problemet är att se till så Svensson får veta hur många som har det hur svårt. Sker bara det kommer han att förstå, och ekonomiskt utrymme skapas för de nödvändiga insatserna.
Man bortser från att det finns en gräns för hur mycket elände människor orkar ta till sig, ovanpå sina egna vardagliga bekymmer.
De som fattar besluten om generositet behöver sällan försaka något - såtillvida är det fel att (som tidigare i texten) tala om självutplåning.
De flesta som kräver mer - vänsterprfiler och folkpartister, präster och prinsessor - lever själva en skyddad tillvaro. De har god inkomst. Riskerar inte att drabbas av arbetslöshet och behöva konkurrera om socialbidrag. Bor på tryggt avstånd från invandrarområdena och har inga störande grannar. Deras barn går i skolor med välartade skolkamrater.
De behöver inte för egen del betala något pris för massinvandringen.
Elitens föreställningar underlättas av avståndet till vanliga svenskar och fördomarna gentemot dessa. Det möjliggör uppfattningen av att själv sitta inne med en högre moral.
Denna uppfattning fungerar som ett slags teflon, skyddar mot kritik. Alla invändningar förutsätts bottna i främlingsfientlighet. Varje ny invändning bekräftar då bara vad man redan visste - folket behöver mer upplysning!
En annan sida av detta är "Följa-John-principen", man följer strömmen. Att förespråka generositet blir aldrig "fel" - då behöver man ju inte riskera någon kritik.
Ur sin stora inbördes enighet kan medlemmarna av den moraliska eliten hämta kraft. Genom den bekräftar och belönar man varandra, och stärks i övertygelsen om att vara på rätt väg.
Till deras förfogande står statens alla resurser.
Omvänt måste den individ som öppet fronderar, och ifrågasätter den officiella linjen, vara litet "galen". Han har ju personligen allt att förlora och inget att vinna på ett sådant agerande. Han kan förlora i anseende, få sin yrkeskarriär skadad, tar i värsta fall en risk även ur säkerhetssynpunkt.
Detta är en delförklaring till att så få "revolterar".
Men här finns självklart ytterligare en sida. Nämligen en brist på mod och civilkurage, avsaknad av medborgaranda och ansvarstagande.
De flesta svenskar inser galenskapen i vad som pågår, men få är beredda att själva bidraga för att vända utvecklingen. Än mindre är de redo att "sticka ut hakan" och för egen del verkligen riskera något.
Redan risken för att bli kallad "rasist" framstår för många som att ta en alltför stor risk!
Sedan har vi det filter som massmedia och journalisterna utgör. Den som öppet vågar stå för en kritik av svensk flyktingpolitik släpps sällan fram, och då bara i starkt "beskuret skick".
Journalisterna och massmedia spelar en roll också genom den information eller brist på information som de själva presterar. Allmänt är journalisterna en nyckelgrupp i sammanhanget, de driver politikerna framför sig. Två egenskaper i kombination gör deras verksamhet så förödande: okunnigheten och självgodheten.
Kopplat till tidigare nämnda välståndstradition ligger en oskuldsfullhet och naivitet - ankdammen. Vi tror människor om gott och litar på vad de säger. I utlandet talar man inte utan grund om "De dummen Schweden".
Till apparaten hör också de statliga institutioner som har fått (eller tagit) som sin uppgift att propagera för mer massinvandring. Dit hör diskrimineringsombudsmannen (DO) och alla kampanjer "mot främlingsfientlighet och rasism". Inte mindre än åtta sådana kampanjer har bedrivits under de senaste tio åren!
Det redan stora antalet invandrare i Sverige kan också verka hämmande på en kritisk debatt. Många fruktar att invandrare ska ta illa upp, om invandringen ifrågasätts.
Den Moraliska Eliten går direkt in för att blanda samman begreppen - den likställer att vara invandringskritisk med att vara "invandrarfientlig". På så vis stryper man åsikts- och yttrandefriheten.
En ensidighet ligger vidare "inbyggd" i diskussioner om "det multikulturella samhället". Det är lättare att se till fördelar än nackdelar. Den som framhåller det positiva kan höja sin status, riskerar ingenting. Den som lyfter fram det negativa framstår däremot som inkrökt, ogenerös och "rädd för det främmande".
Det finns även en föreställning om att all förändring är bra. Man måste "bejaka" utvecklingen.
På frågan "Var det bättre förr?" finns bara ett godkänt svar. Ett "ja" vore ju liktydigt med att man är nostalgisk och reaktionär, att man "vill vrida klockan tillbaka",
Med i bilden finns också det starka USA-inflytandet. USA - den stora "smältdegeln" - ses av många som en förebild, som något att efterlikna.
Den officiella linjens försvarare är till stor del sin egen propagandas fångar.
Ett exempel är föreställningen att den generösa flyktingpolitiken skulle vara uttryck för internationell solidaritet, att den skulle vara till hjälp för folken i u-länderna.
"För säkerhets skull", för att vara riktigt helgarderad, ser man samtidigt denna invandring som varande i vårt lands ekonomiska egenintresse. Varje invandrare är en "resurs" för Sverige. En genomgång av boktitlarna kring invandring i något större stadsbibliotek kan vara belysande: det handlar mycket om "nybyggare", "berikning" och annat positivt.
Invandringen påstås ge ett nationalekonomisk netto. Man försummar då att skilja på arbetskraftsinvandring och asylinvandring. Inte heller skiljer man på invandring från grannländer och invandring från mer avlägsna länder.
När komplikationerna inte längre kan förtigas växlar man spår. Nu blir det unisona budskapet: "problemet är svenskt".
Föreställningen om invandringens lönsamhet grundar sig på att de som kommer hit ofta redan uppnått produktiv ålder. Här finns en radikalare variant - uppfattningen att ett högt befolkningstal i sig är önskvärt.
Arbetskraftsinvandring, asylinvandring eller anknytningsinvandring - det är då inte så noga.
Bakom den åsikten kan finnas föreställningar om en stor hemmamarknad och om närhet till kontinenten. Som när Anders Ferm, chefredaktör och Lena Klevnås, riksdagsledamot (s), pläderat för att uppemot 50 miljoner människor ska bo i Sverige.
Här finns alltså en uttalad önskan om en fortsatt, och helst ökad, invandring! Direkt på tvärs med partiernas och riksdagens officiella linje, om en reglerad invandring.
