Varför är Migrationsverket så hemlighetsfullt?
Som tidigare redovisat har Lars Berglund begärt att få in handlingar angående den rwandiske medborgaren Ephraim Hakizimana. Verket vägrar tillmötesgå detta. I en ny skrivelse från den 26/5 -02 preciserar Berglund skälen för sin begäran:
1. Migrationsverket åberopar i sitt beslut 2002-05-02 sekretess enligt 7 kap 14§ 2 st sekretesslagen (1980:100) och gör gällande att i asylfall gäller ett sk "omvänt skaderekvisit". Det skulle åligga "...den som begär att få ut uppgiften att visa att men inte föreligger". I detta fallet skall jag således bevisa att de uppgifter om Hakizimana som finns i de handlingar som jag aldrig fått ta del av inte kan vara till men för honom, eller hans närstående, om dessa uppgifter lämnas ut. Denna märkliga begäran faller naturligtvis på sin egen orimlighet!
Vad beträffar Hakizimanas närstående så har han i intervjun i SDS uppgivit att han inte vet var hans närmaste släktingar för närvarande befinner sig. Därför kan inga uppgifter i handlingar som lämnas ut till mig i Harlösa under några omständigheter vara till men för någon i Rwanda.
2. Eftersom Migrationsverket tolkat sekretesslagen på det sätt som angivits i punkt 1 ovan har myndigheten i realiteten hemligstämplat hela sin huvudsakliga verksamhetsutövning. Under sådana förhållanden är enskilda personer oförmögna att få minsta insyn i hur myndighetens handläggare, och övriga beslutsfattare inom myndigheten, sköter och handlägger sina uppdrag när det gäller frågor som rör asyl och uppehållstillstånd. Det skulle med andra ord vara fritt fram för berörd personal på Migrationsverket att i skydd av sekretesslagen i princip fatta vilka skönsmässiga beslut som helst och därefter om minsta tveksamhet uppkommer från allmänhetens sida vad beträffar handläggning och beslut åberopa sekretess.
Jag skulle därför vilja få klarlagt av Kammarrätten om sekretesslagen verkligen lämnar fältet fritt för myndigheten att generelt sekretessbelägga alla uppgifter som utlänningar uppgivit som skäl för att få asyl. Vem eller vilka är i så fall myndighetens kontrollorgan när det gäller denna verksamhet? Och vilka, utom Migrationsverkets personal, har rätt att kontrollera sanningshalten i de uppgifter som utlänningar lämnat och lämnar när de ansöker om asyl eller uppehållstillstånd?
3. Den form av sekretessbeläggning som Migrationsverket åberopar innebär dessutom i realiteten att alla utlänningar som beviljas asyl, eller beviljas permanent uppehållstillstånd av andra skäl, inträder i det svenska samhället utan någon bakgrund dvs de är totalt befriade från vad de företagit sig i sina tidigare liv oavsett vad de har att dölja.
Det innebär att det är relativt lätt att få reda på en hel del uppgifter om etniska svenskars bakgrund och personliga förhållanden, medan detta inte är möjligt när det gäller utlänningar som fått tillstånd till permanent bosättning i Sverige, inklusive dem som beviljats svenskt medborgarskap. Ett sådant förfarande är illavarslande med tanke på att mellan 80 och 90% av de utlänningar som begärt asyl, enligt informationsavdelningen på Migrationsverket, saknar identitetshandlingar när de ger sig tillkänna för de svenska migrationsmyndigheterna. Avsikten med att undanhålla eller förstöra sina identitetshandlingar är att dölja sina rätta identiteter så länge som möjligt i akt och mening att på så sätt försvåra Migrationsverkets handläggningar och ställningstaganden till om skyddsbehov föreligger eller ej. Även en kriminell bakgrund och krminella handlingar kan vara skäl för en utlänning att vilja dölja sin rätta identitet, vilket Argus-rapporten tydligt visar.
Enligt Migrationsverkets informationsavdelning finns ett stort mörkertal, där man inte med säkerhet kunnat fastställa asylsökandes rätta identitet och bakgrund när de beviljats permanenta uppehållstillstånd. I många fall har man inte ens kunnat säkerställa identiteten när de erhållit svenska medborgarskap. Vad detta kan få för följder med tanke på vad som hände t ex den 11 september är inte svårt att räkna ut. Vilka följder det kan få för integrationen av invandrare på den svenska arbetsmarknaden är ytterligare en viktig aspekt att ha i minnet.
4. Eftersom en beviljan av asyl automatiskt tycks medföra att vederbörande utlänning får permanent uppehållstillstånd, dvs rätten att bosätta sig permanent i vårt land, innebär besluten ett omfattande ansvar för sociala, politiska och ekonomiska åtaganden läggs på svenska folket.
Därför är det av stor principiell vikt att Kammarrätten nu tar ställning till vilka krav på öppenhet som allmänheten kan kräva när det gäller utlänningars bakgrund och Migrationsverkets motivering för att ge dem asyl eller permanent uppehållstillstånd av andra skäl. Om Migrationsverkets handläggare tillerkänns laglig rätt att generellt mörklägga samtliga uppgifter som utlänningar lämnar vid asylansökningar leder detta ofelbart till en allmän misstro mot myndighetens beslut och till misstänksamhet mot utlänningar i synnerhet.
5. I Ephraim Hakizimanas fall är det uppenbart att Migrationsverkets utredare ej varit i kontakt med varken kinesiska myndigheter eller FNs flyktingkommissarie (UNHCR) i Kina. Man har således inte kontrollerat de uppgifter som Hakizimana lämnat i sina tidigare ansökningar om förlängt uppehållstillstånd i Kina. Jag betvivlar att Hakizimana ens uppgivit för Migrationsverket att en mycket lång och noggrann undersökning av hans skyddsbehov de facto gjorts av UNHCR i Kina mellan juli 2000 och juli 2001 (se fax från Folkrepubliken Kinas Ambassad i Stockholm daterat 2002-02-28.).
Ephraim Hakizimana har enligt alla officiella källor blivit synnerligen väl omhändertagen i Kina under de 12 år som han vistades i landet och han har fått fri utbildning till civilingenjör inom ett kinesiskt biståndsprojekt. Han har dessutom på begäran fått förlänga sin vistelse i Kina tre år och därefter vid två tillfällen begärt att få ytterligare förlängning på sin vistelse i landet. Att under sådana förhållanden påstå sig ha blivit utkastad från Kina av politiska skäl är ren lögn. Det finns därför all anledning att anta att Migrationsverkets beslut att bevilja Hakizimana politisk asyl vilar på falska grunder och att detta asylärende kan bli prejudicerande. För att kunna klarlägga och bedöma de fakta som legat till grund för detta asylärende anhåller jag om att Migrationsverkets sekretessbeläggning av materialet upphävs av Kammarrätten.
Lars Berglund tillägger:
Mitt intresse av detta asylfall väcktes genom de uppgifter som Ephraim Hakizimana lämnat i den artikel i Sydsvenska Dagbladet vilken bifogats i kopia till denna överklagan. Att jag uppmärksammade artikeln beror på att jag i min yrkesutövning ägnat ca 30 år åt utomeuropeiska kulturer och därför är väl förtrogen med både asiatiska och afrikanska förhållanden såväl kulturella som politiska. Om detta asylfall godkänns utan någon nämnvärd utedning och kontroll av de uppgifter som asylanten i fråga uppgivit påverkar det både förhållandena i Rwanda, Kina, på UNHCR och i Sverige. Det påverkar inte bara utvecklingen och moderniseringen av staten Rwanda genom att landet förlorar en högt utbildad medborgare (sk "braindrain") utan det underminerar även den kinesiska statens utvecklingsbistånd till afrikanska länder, vilket Hakizimana varit en del av, samt UNHCRs verksamhet i Kina. Och, icke minst, det kan på ett synnerligen negativt sätt påverka hur framtida asylärenden av denna typ kommer att handläggas och beslutas i vårt land.
