Måluppfyllelsen i den svenska flyktingpolitiken är ju mycket låg:

1.

I bara liten utsträckning är det skyddsbehövande i enlighet med Genevekonventionen som kommer hit och får stanna, med hjälp av asylinstitutionen.

2.

Detta sker till extremt höga kostnader. Till dessa kan räknas inte bara de rent ekonomiska. Dit hör även den brottslighet och den förföljelse som denna politik genererar, gentemot svenskar.

Boken "EXIT Folkhemssverige" belyser denna bristande måluppfyllelse.

I kapitel II, "Världsmästarna", ger Åke Wedin en del av historiken:

Utländska betraktare förvånades troligen inte, när Sveriges regering vid slutet av år 1991 proklamerade en generös flyktingpolitik för att under de närmast följande åren låta långt fler asylsökande stanna - i både relativa och absoluta tal - än något annat land i Västeuropa. Sverige hade ju sen gammalt rykte som välståndsland och biståndsland. I Sverige däremot var människor i allmänhet medvetna om att det ekonomiskt inte längre gick så bra och att "den svenska modellen" därför allvarligt hotades av det försämrade världsläge, som inträdde vid början av 1990-talet. Arbetslösheten sköt i höjden, bruttonationalproduktens (Bnps) tillväxt förbyttes i sin motsats, de årliga statliga underskotten, som sedan 1970 bara avbrutits av smärre överskott 1987- 88, återkom och statsskuldens tillväxt tog ny fart.

Den svenska allmänheten ansåg inte att det var rimligt att landet i det läget skulle ta på sig väsentligt ökade kostnader för att göra flyktingpolitiken mera generös. Opinionsundersökningar visade tvärtom, att en betydande majoritet av det svenska folket i stället önskade begränsa invandringen.

Ändå blev den generösa flyktingpolitiken ett av regeringen Carl Bildts mest framträdande kännemärken. Som flyktingmottagarland placerade sig Sverige i Europatoppen, långt över alla andra länder. Begränsar man sig till de absoluta rekordåren under den borgerliga regeringen 1992-94 uppvisar Sverige en anmärkningsvärt markerad profil jämfört med övriga europeiska länder, ...

Den s-regering som satt fram till 1991 sände tydliga signaler om en skärpt politisk, vilket resulterade i en minskning av antalet asylsökande, från drygt 30.000 år 1989 till drygt 7.000 år 1991. Sedan vann de borgerliga partierna valet:

I december 1991, tämligen exakt två år efter det socialdemokratiska Luciabeslutet, gjorde den nytillträdda regeringen Bildt ett tvärt kast och inledde den generösa flyktingpolitiken, eller "den öppna dörrens politik", som andra har kallat den. Skillnaden mot den politik socialdemokraterna fört var inte så stor i sina principer, menar Christina Rogestam (GD för Invandarverket, BGF:s anm), men enorm i signalerna.

Man signalerade att Sverige var öppet. Och det blev ju då en väldigt tydlig kontrast, eftersom resten av Europa ju snarast gick ned på gult då, för att inte säga rött. Medan Sverige, som hade varit på rött eller röd-gult - rött officiellt och röd-gult i praktiken - plötsligt flaggade upp till grönt. Och det är klart, det styrde omedelbart alla strömmar hit.

En nyckelroll i detta sammanhang spelade Folkpartiet, som 1983 valet Bengt Westerberg till partiledare:

Under mandatperioderna 1982­85, 1985­88 och 1988­91 befann sig alltså Folkpartiet i opposition och drev bl a motionsvis olika aspekter av flyktingpolitiken. Folkpartisterna kom också snart på idén att sätta "Generös flyktingpolitik" som samlingsrubrik på alla sina motioner i ämnet.

I Folkpartiets valhandbok för 1985 finns ämnet "invandrare" med på några sidor och i 1988 års handbok hör ämnesområdet till tungviktarna. Om vanligt folk påstod, att det kom för många flyktingar till Sverige och att de transporterades hit i "organiserade former", instruerade partiet sina valarbetare att svara, att de inte var så förfärligt många och att sättet att resa till Sverige saknade betydelse och inte fick leda till att landet drev "en restriktiv politik".

För att principen om första asylland skulle gälla, "måste det enligt Folkpartiets mening vara utrett att första asylland verkligen kommer att bevilja asyl". Om inte, skulle Sverige rycka in. Även andra krav hade en skör verklighetsanknytning. "Den som ansöker om politisk asyl måste redan vid gränsen få juridiskt biträde", krävde man i valet 1985.

- - -

...Folkpartiets särpräglade flyktingpolitik blev den borgerliga regeringens och därmed hela landets. Ett parti med endast 9,1 procent i väljarstöd fick i praktiken helt fria händer att göra sin ytterlighetsvariant till Sveriges flyktingpolitik.

En klar majoritet av det svenska folket var emot generositeten. I en Sifo-undersökning gjord i maj 1990 frågades om Sverige skulle ta emot lika många flyktingar som man redan gjorde, ta emot fler, färre eller inga alls. Det visade sig att 54 procent av svenskarna tyckte att man skulle ta emot färre flyktingar och 13 procent att man inte skulle ta emot några alls, alltså tillsammans 67 procent negativa.

Folkpartiets sympatisörer var inte så mycket generösare: 59 procent av dem ville ta emot färre flyktingar i Sverige och 6 procent inga alls. Det betydde alltså att en rejäl majoritet (65 procent) av Folkpartisympatisörerna ett drygt år före valet 1991 var motståndare till den generösa flyktingpolitik partiets ledare på riksplanet förespråkade och så småningom skulle sätta som absolut villkor för sin medverkan i regeringen. Den diskrepansen i åsikter kan möjligen vara en förklaring till att ett betydande antal väljare lämnade Folkpartiet. I valet 1988 fick partiet 12,2 procent av rösterna och 1991 hade siffran alltså sjunkit till 9,1 procent. En smal maktbas.

Det var således ett ytterst begränsat antal personer i toppen av ett parti med stöd av mindre än en tiondedel av väljarna, som, mot viljan hos en majoritet av det svenska folket, de övriga partierna och de egna sympatisörerna, öppnade Sveriges dörrar på vid gavel både för världens verkliga flyktingar och dess ekonomiska migranter.

- - -

"Vi som har förmånen att leva i en demokrati, i fred och i välstånd bör vara generösa och ta emot människor som förföljs eller där det finns starka skäl för att de skall få stanna." Sveriges förmåga diskuterades inte heller senare. För Folkpartiet hade Sverige kapacitet och Luciabeslutet skulle rivas upp.

Missbruk av asylrätten bekymrade inte heller Folkpartiet. Visst förekom sådant, menade man, men det fick inte leda till "en restriktiv politik". Ändå borde det problemets vikt och omfattning ha stått klar hösten 1991. Vid det laget var det knappast någon hemlighet att immigranter, som saknade asylskäl, i antal vida distanserade konventionsflyktingarna, som raskt reducerades till en marginell minoritet. Redan 1990 hade Jonas Widgren påpekat, att som systemet fungerade kostade det enorma belopp, samtidigt som resultatet var oacceptabelt. En ökande majoritet saknade skyddsbehov. Det finns inga tecken på att Folkpartiet över huvud taget diskuterade saken.

En regering, som är beredd att acceptera en ökande andel invandrare utan asylskäl, är moraliskt skyldig att ange varför, hur många dessa får lov att bli och att dra gränser. Inte bara säga att vi skall ta emot fler. Det finns alldeles för många människor i världen, som vill ta sig ur arbetslöshet, fattigdom och svält och söka ett människovärdigt liv genom att emigrera, för att Västvärlden skall kunna ta emot dem alla. Än mindre lilla Sverige. Men Folkpartiet vägrade att konstatera det självklara och undgick därmed både att ställa och besvara följdfrågor.

Man diskuterade inte heller om man i stället för att ta emot allt fler i Väst kanske skulle söka finna lösningar i utvandrarländerna. Med olika former av bistånd försöka utveckla dem - göra dem "beboeliga" - så att de inte stötte ut sina medborgare. Inga diskussioner av den arten förmärktes. Liberalernas lösning på alla flyktingproblem var att "ta emot dem i Sverige".

- - -

Den stora tillströmningen från Jugoslavien gjorde också frågan om tillfälliga uppehållstillstånd i högsta grad aktuell. Många menade att man borde ge människor tillfälliga uppehållstillstånd i förhoppning om att det skulle bli möjligt att återvända. Folkpartiet drev hela tiden det permanenta uppehållstillståndet som sin huvudlösning.

Det var alltså en speciell kombination av omständigheter som gav Folkpartiet fria händer att driva sin extrema form av flyktingpolitik i regeringens och hela landets namn. En politisk vågmästarställning gav partiet den makten, en makt som vilade på en mycket begränsad politisk och opinionsmässig bas. Projektet var illa genomtänkt, om det var genomtänkt alls. Det begränsade antalet ledande aktörer var dåligt orienterade. Värst av allt var att ingen realistisk bedömning av Sveriges mottagningskapacitet gjordes och konsekvensresonemangen lyste med sin totala frånvaro.

- - -

Dröjsmålet på tre månader med att införa viseringsskyldighet för Kosovoalbanerna var naturligtvis en av de besvärligaste punkterna för Birgit Friggebo och Carl Bildt att försvara i Kus utfrågningar. Regeringens senfärdighet hade lett till att 30 000 Kosovoalbaner under den tiden hann komma till Sverige, människor av vilka bara ett par procent hade asylskäl. Kostnaden för deras mottagande, mat och logi, utredning, överklagande och avvisning ansågs allmänt ha legat någonstans mellan fyra och fem miljarder kronor. En enorm och därtill fullständigt onödig utgift. En utgift som hade kunnat undvikas om regeringen följt Christina Rogestams uppmaningar - och ett stort antal europeiska länders exempel - och infört visumtvång.

- - -

Regeringen hade ingenting lärt av fallet med Kosovoalbanerna 1992 utan upprepade omedelbart sin visumblunder, nu med bosnierna. Fastän den månghövdade gruppen på förhand lovats att få stanna, behandlades den alltså inte kollektivt utan samtliga utreddes, en efter en. Svidande kostsamt och totalt meningslöst, eftersom de ändå skulle få stanna.

- - -

Sverige hade alltså öppnat dörrarna för bosnierna och när 40 000 hade kommit till Sverige gjordes det till ett bevis på att det regionala arbetet misslyckats. Och blev ett argument för att det skulle avbrytas. Hallerby nöjde sig inte med att neka fortsatt stöd till Unhcrs regionala arbete utan uppmanade därtill andra att följa exemplet.

Unhcrs årskostnad för att "hålla liv i" en internflykting i Jugoslavien var alltså 116,5 dollar (932 kronor). Årskostnaden för varje asylsökande i Sverige var 11 406 dollar (91 250 kronor), det vill säga nästan 100 gånger mer. För 22,7 miljoner dollar (181,75 miljoner kronor) skulle Sverige ha kunnat sätta Unhcr i stånd att klara överlevnaden för ytterligare 195 000 internflyktingar i Jugoslavien. I Sverige räckte samma summa bara till knappt 2 000.

Om Sverige inte brutit samarbetsöverenskommelsen med Unhcr från 1992 hade mångfaldigt fler bosnier kunnat ges hjälp till en betydligt lägre kostnad. Dessutom var det hjälp de behövde, inte asyl.

Humanitära skäl

Regeringen insåg inte vikten av att kontrollera tillflödet av sökande för att skydda Invandrarverket mot överbelastning. I en situation där tiotusentals jugoslaver tryckte på och de andra västeuropeiska länderna stängde dörren, gav den svenska regeringen i december 1991 grönt ljus och sände ut signaler om en ny, generös flyktingpolitik. Vad som fanns av asylsökande styrdes till Sverige och antalet tredubblades från 1991 till 1992. Först sommaren 1993 försåg regeringen det forna Jugoslavien med ett heltäckande visumtvång för att söka bromsa inflödet.

Invandrarverket orkade inte hålla jämna steg. Utredningstiden per ärende plus överklaganden steg till ett och ett halvt år, köerna växte och ett ökande antal sökande måste vänta allt längre på definitivt besked. Under tiden stod naturligtvis värdlandet för deras försörjning - 250 kronor per dag - och 1992 var de sökande över 80 000. På den tiden kostade försörjningen av de asylsökande i runda tal 2,5 miljarder under utredningstiden och 5 miljarder medan de överklagade.

Det stannade emellertid inte med det. Den längre utredningstiden ledde i sin tur till att avslag på asylansökningar allt oftare förvandlades till uppehållstillstånd av humanitära skäl, just för att väntan blivit lång. Då var det inte längre fråga om försörjning under en trots allt begränsad väntetid. De människor som fick stanna, trots att de saknade asylskäl och skyddsbehov, skulle behöva försörjas längre, somliga hela livet.

Det skall påpekas att ett avslagsbeslut inte får överklagas mer än en gång. Det är fortfarande så.

Men sen finns det en liten brasklapp i lagen då, som säger att om det har tillkommit helt nya omständigheter som inte tidigare är prövade, så kan man göra en s k ny ansökan. [ . . . ][ . . . ] Och [ . . . ] åtminstone en ny ansökan förekommer väldigt ofta, så att i snitt blir det säkert minst två [möjligheter att överklaga].

I själva verket blev det så vanligt med ny ansökan att man redan då på Invandrarverket i stället talade om "två överklaganden". I snitt. Det är ännu mycket vanligare idag. På Migrationsverket har man i mer än ett decennium väntat på att regeringen skulle strama upp lagen på denna punkt och invandrarminister Jan O. Karlsson var inne på saken. Men inte heller då kom något beslut.

Meningen med systemet var att ge asyl och skydd åt dem som hade behov av det. Dessa kategorier blev nu en minoritet, en restpost och den stora andelen uppehållstillstånd gavs till människor som inte uppfyllde de uppsatta villkoren. En obetydlig måluppfyllelse till betydande kostnader för ett land som måste låna upp varje ny utgiftskrona.

Verkliga flyktingar i klart underläge

Låt oss se på siffrorna. Den verkligt stora tillströmningen inleddes 1992 men i statistiken slår den igenom fullt ut som uppehållstillstånd först 1993 och 1994 på grund av utredningstiden. Det totala antalet uppehållstillstånd beviljade till spontant tillresta under dessa tre år var således 9 389, 35 545 och 37 444. Hur fördelades de procentuellt?
Vi slår samman de två kategorier, som enligt reglerna ger rätt till uppehållstillstånd - målgrupperna konventions- och de facto-flyktingar - och finner att deras andel under samma tre år var 32,7, 14,1 och 10,3 procent. De som inte haft asylskäl eller skyddsbehov utan fått uppehållstillstånd av humanitära skäl utgjorde därmed 67,3, 85,9 och 89,7 procent respektive.

Sammantaget hade under treårsperioden 1992 - 94 hela 85,5 procent - eller 70 428 av totalt 82 378 personer - inte kunnat godkännas enligt gällande regler utan fått stanna i Sverige av humanitära skäl. Mer än åtta av tio. Under rekordåret 1994 saknade nio av tio asylskäl eller skyddsbehov. Bara en uppfyllde de uppsatta målen för verksamheten. Kan man ens tala om måluppfyllelse?

---

Missbruk

Andelen icke genuina flyktingar har sedan regeringsskiftet 1994 alltså i ett längre perspektiv inte minskat. Skälet är som nämnts att socialdemokraterna låtit två missbruk, som förekom redan under den borgerliga regeringen, få växa till sig och bli helt dominerande. Tillsammans utgör dessa huvudskäl till dagens dåliga måluppfyllelse.

Ökat missbruk 1 - "vänta sig in"

Det är ett kryphål i regelverket, som gjort detta hittills viktigaste missbruk möjligt. Om en sökande får vänta mycket länge på myndighetens beslut, får han/hon vanligtvis uppehållstillstånd av humanitära skäl, även om både flyktingskäl och skyddsbehov saknas. Det komplett vanvettiga i sammanhanget är att de asylsökande själva kan bestämma väntetidens längd.

Om Migrationsverket avslår en asylansökan, har den sökande rätt till ett ­ säger ett ­ överklagande. Om även överklagandet leder till avslag, har den sökande rätt att komma in med ett obegränsat antal "nya ansökningar". Det är som att ha rätt till hur många resningar i Hd man själv önskar. Denna möjlighet var tänkt för undantagsfall, men de "nya asylansökningarna" har blivit det normala. Sedan mer än tio år kallas de "överklaganden" och har ökat enormt i antal.

Det spelar ingen roll att den ena efter den andra av dessa nya ansökningar resulterar i avslag, det viktiga för den sökande är att tiden går. Värdlandet Sverige står för försörjningen under tiden och den sökande har inget att förlora. Till slut har väntan blivit så lång, att en avvisning skulle anses vara inhuman. Den sökande får då stanna, av "humanitära skäl", trots en total - och vid det laget högst väldokumenterad - brist på flyktingskäl och skyddsbehov. Detta kallas att "vänta sig in" i Sverige.

De senaste åren har två tredjedelar av alla dem, som fått lov att stanna i landet, skaffat sig sitt uppehållstillstånd på det här sättet. I över ett decennium har Verket förgäves krävt, att rätten till nya ansökningar tas bort, i syfte att stänga den hittills viktigaste bakvägen in i landet (och göra arbetet med utredningar på Verket meningsfullt).

- - -

Ökat missbruk 2 - identitetshandlingarna kastas eller göms

Den familj, som godtar ett nej och accepterar att återvända hem, slipper naturligtvis denna långa väntan på besked. Inga fler besked behövs ju. Ett annat missbruk däremot, dokumentlösheten, som på sistone ökat lavinartat - från cirka 35 procent 1997 till cirka 93 procent i dag - drabbar alla, eftersom den sätter in redan i själva utredningsfasen. Därmed förlänger den utredningstiderna för samtliga, både för dem "som inte uppvisar dokument [och för] dem som gör detta". Och alla barn drabbas.

Hans Emanuelsson, som lett den nyligen avslutade utredningen "Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg" skriver i en Dn-artikel: "Det pågår ett enormt resursslöseri när svenska myndigheter måste avsätta stora delar av sina tillgängliga resurser till att reda ut något som självklart borde vara en förutsättning för att få sitt asylärende prövat, nämligen att man styrker vem man är."

De som inte har faktiska asylskäl eller skyddsbehov, ökar sin chans att få stanna i Sverige genom att kasta bort, förstöra eller gömma sina rese- och Id-handlingar och mörklägga sin identitet, sitt ursprung och sin färdväg. Dokumentlösa som de är kan man inte fastställa om de passerat ett första asylland, som de skulle kunna återsändas till. Eller om de tagit sig in i Schengenområdet på ett turistvisum utställt av ett annat land, som rätteligen borde ta hand om deras asylansökan.

Utan pass inget visum. Deras fall måste utredas i Sverige. De kan också påstå sig komma från ett land, där förföljelse råder och undvika att uppge sitt verkliga hemland, om förhållandena där inte ger skäl till asyl. Dokumentlösheten kan dessutom dölja en kriminell meritlista bakom en påhittad identitet.

- - -

Särskilt allvarligt är det som utredningen säger om dem som utnyttjar asylsystemet för att komma till Sverige i avsikt att begå brott. En dokumentlös, beviljad asyl eller uppehållstillstånd, kan idag dessutom helt på egna uppgifter till folkbokföringen skaffa sig "en ny identitet.[. . .] med ett nytt namn och en ny födelsetid ". Det är uppgifter som sedan läggs till grund för "olika handlingar, t ex Id-kort och körkort [. . .] naturligtvis en stor säkerhetsrisk, inte endast för Sverige utan även för andra länder som godtar de identitetshandlingar som utfärdas i Sverige."

- - -

Enstaka asylsökande kan förvisso ha tvingats ge sig iväg utan att hinna få med sig några handlingar, men knappast 93 procent av alla. Dessa enstaka drabbade kan dessutom säkert ge goda förklaringar till sin situation. Alla övriga medverkar i ett monumentalt missbruk. För att inte säga bedrägeri. Det är inte rent spel gentemot dem av vilka de begär skydd eller uppehållstillstånd. Eller solidaritet.

Men med egenintresset infinner sig samarbetsviljan. Identifikationshandlingar har i ett senare skede lämnats in till Migrationsverket för att "rätta till" främlingspass, som "utfärdats med anteckning om att identiteten inte var styrkt" liksom "i samband med ansökan om svenskt medborgarskap". "Identitetshandlingar som inte förevisats" för Migrationsverket dyker även upp "t ex i samband med hindersprövning och vid polisens trafikkontroller".

Korrigering nivå 1

Utredningen har tänkt sig att förmå dem som inte styrkt - eller inte ens vill medverka till att styrka - sin identitet att bidra till att få fram relevanta fakta genom att inte längre bevilja dem permanenta uppehållstillstånd utan i stället tvååriga tillfälliga uppehållstillstånd. De skall inte inkluderas i folkbokföringen. Praktiskt innebär det begränsade förmåner, sociala och andra. Det är inte rimligt att dessa personer "skall omfattas av samma sociala förmåner m m som i landet bosatta personer". Av säkerhetsskäl skall de hysas i anläggning och "inte ha rätt till bostadsersättning".

- - -

Korrigering nivå 2

Grundförutsättningen för att kunna göra sig dokumentlös är att Sverige inte kräver att en asylansökan måste göras vid ankomsten till landet utan tillåts ske "efter inresa". Vid ankomsten, om någonsin, har den tillresande Id-handlingar och resedokument. Och han har i varje fall svårt att undgå att visa varifrån han närmast kommer och Sverige är omgivet av idel "första asylländer".

Som det nu är kan den tillresande väl inne i landet i lugn och ro göra sig dokumentlös och därefter söka asyl. I det läget behövs inte längre några Id-handlingar eller resedokument, de är tvärtom en belastning för alla sökande som saknar asylskäl.

Rätten att söka asyl "efter inresa" är idag den återstående bakvägen in i landet ­ när de nya ansökningarnas avskaffande verkställts. Samtidigt är den en mycket svår belastning på Migrationsverket, som får sina handläggningstider starkt utdragna av ett i grunden onödigt detektivarbete för att försöka fastställa motsträviga sökandes identitet. Det finns ingen anledning att inte lägga bevisbördan för att styrka identiteten och färdvägen på den sökande och kräva att asylansökan - beledsagad av person- och resedokument - skall göras vid ankomsten till landet, för att alls tas upp till prövning.

Det är inte seriöst att komma hit, göra sig dokumentlös och sedan söka asyl. Det är inte heller seriöst att tillåta folk att göra så. Inga rimliga skäl finns för att tillåta det. Den som kommer för att söka asyl bör ha sina avsikter klara vid ankomsten och inte behöva ett antal dagar i landet för att känna efter om asylbehov föreligger.

---