Ur artikel i tidskriften Scoop nr 3/92, skriven av Bosse Åström:

"EGENTLIGEN SKULLE det här reportaget handla om brottslighet - bland invandrare och flyktingar. Så jag skaffade mig en utredning. Från Statistiska Centralbyrån. Foreign Citizens and Crime. The Swedish Case, heter den.

De strax äver 5 procent icke svenska medborgare som lever i Sverige begår:
50 procent av all ertappad smuggling
40 procent av alla våldtäkter
30 procent av alla mord
30 procent av alla stölder och snatterier.

På statistiskt språk är gruppen 'kraftigt överrepresenterad´. Det förvånar mig inte, förvånar gör istället rapportens språk.

För det påstås att utländska medborgare 'löper större risk att begå brott'. I mitt språk begår jag brott, jag löper inte risk att göra det. Våldtar jag, så våldtar jag. Ansvaret är mitt - inte någon slags grå omgivnings.

Det var då jag började fundera över sättet att tala, och inte tala. Om orden, handlingarna och konsekvenserna.

JAG HÖRDE HISTORIEN för första gången för tio år sen. Det lilla samhället med den stora flyktingförläggningen. Cyklar, leksaker, handdukar, lakan i trädgården försvann. Lås bröts upp, båtar 'lånades'.

'Visst är de trevliga', sa tanten i den lilla dalsländska affären, 'men de stjäl så förbannat!'

Men ingen sa något. Inte offentligt. Inte de bestulna, inte polisen, inte invandrarverket. Idag säger Christina Lindblom, chef för invandrarverkets västra region så här:

'Visst förekommer den formen av snatterier och egenmäktigt förfarande. Hur man kan få för sig att gå in i en annans trädgård och norpa åt sig någonting, är ju främmande för de flesta. Och det är sorgligt att det fortsätter, att det inte händer någonting på direkten.

Så fort det upptäcks så ska ju alla vi då, som representerar det svenska samhället ge en signal, om att detta acceptera vi inte!

Och då menar jag hela svenska samhället, för vi är ju normbärare allihopa!'

Men i tio vår det tyst. Vet vi förresten vad som pågår innanför förläggningarnas murar? Jag visste det inte förrän i förra veckan. Jag fick en s.k. incidensrapport, från invandrarverket. Den täcker två månader. 150 fall. Minst två om dagen. Mordhot, knivar, inbrott, bombhot, flyktingar som inte gillar att bli störda under Ramadan och som därför slår sönder sin omgivning, sexuella övergrepp, albaner som hotar tolkar till livet om de inte ljuger, sittstrejker, knivar igen, slagsmål med knivar, kedjor, biljardköer, stenkastning, skadegörelse, misshandel. Allt mellan flyktingar.

Ingvar Belkert är säkerhetschef på invandrarverket.
'Det straffsystem, det sanktionssystem som vi har i Sverige för de brott som är de vanligaste i våra anläggningar, är väl med internationella mått relativt milt. Det resulterar i att de signaler vi ger de människor som begått någon form av brott, blir något felaktiga.

Dessutom tar det alldeles för lång tid från det att någon gör någonting tills dess att det blir en reaktion i det svenska rättssystemet.

Detta leder till att man felaktigt tror att Sverige inte bryr sig om hur man beter sig och att man i Sverige kan begå det här typen av handlingar utan påföljd.'"

"PÅ GAMMELSTADSSKOLAN har serbiska, kroatiska och makedonska barn slutat tala med varandra. Kosovoalbanerna har deporterats. Skyttegravarna är grävda. Men ingen eller få vill tala om det. Om konflikten, om konsekvenserna. Om allt som inte sagts på tio är, säger Olle Hermansson så här:

'Jag tycker att man ska redovisa både de negativa och positiva faktorerna. Och där tycker jag att man gjort invandringen en björntjänst genom att inte tydligare redovisa de negativa sidorna. De sprids ändå på olika vägar och analyseras då dåligt.

Tyvärr har det funnits en välvilja bland massmedia som resulterat i att man inte lyft fram dessa saker för att inte få en negativ reaktion mot flyktingar.

Samtidigt har övriga samhället varit väldigt försiktiga med att informera om detta. Och det gäller såväl kriminalvård som sociala myndigheter. Och det är en björntjänst. Vi måste presentera verkligheten som den ser ut!'"

"I Vänersborg ansvarar tre nyrekryterade personer för 700 asylsökande. Då handlar det enbart om tak över huvudet och matpengar - inte det minsta om normer och regler.
Christina Lindblom:

'Det är en orimlig situation och därför behöver vi hjälp från övriga instanser i samhället - t ex kyrka, frivilligorganisationer och idrottsrörelsen.'

- Håller vi på att skapa latenta krutdurkar runt om i Sverige?

'Ja. Jag är oroad över att det är precis det vi håller på med!'"

"'Vi har fortfarande grupper kvar som hållit sig gömda och som med tiden får uppehållstillstånd. Och signalen som vi ger, är ju att det lönar sig att bråka, att det lönar sig att krångla, att det lönar sig att hålla sig kvar, att gå under jorden.'

SIGNALER. SIGNALER. SIGNALER. Från polis, från invandrarverk, från sociala myndigheter - men främst från oss själva. Det är vi som är s k normbärare. Det är fortfarande vi som bestämmer över ett samhällets utveckling. Inte myndigheter och inte omvärldens kaos. I alla fall än så länge.

Då måste vi ha kraft och tolerans att diskutera allt.

Jag vill inte ha dolda kosovoalbanska enklaver i det svenska samhället. Varken det eller serbiska eller somaliska eller turkiska.

Jag kan inte heller acceptera, att det dras ett vitt täcke över den brottslighet som präglar vissa flyktinggrupper.

Jag kan däremot acceptera att olika människor av olika ursprung och olika religion tänker annorlunda än jag. Men jag behöver nödvändigtvis inte gilla deras synpunkter. Och jag måste få säga det, utan att behöva skämmas. Eller kallas rasist.

Men talar vi inte om de här problemen, kommer vi att drunkna i dem. Utan att vi egentligen förstod hur det gick till."