Om strategin från "Nya Labour", ur den brittiska tidningen The Spectator i mars 2004:
"DE RIKA HAR RÅD ATT VARA LIBERALA MOT INVANDRING; DE FATTIGA HAR DET INTE"
"...När politiska motståndare uttryckte oro över massinvandring avfärdades de som extremister. William Hague demoniserades till exempel som en yttersta högern-fanatiker före förra valet när han identifierade asylfrågor som ett ämne som upptog väljarna. Marginaliserandet av Hague skapade ett utrymme för vissa New Labour ministrar, framför allt David Blunkett, att spela ut - inom vissa godkända gränser -populistkortet. Denna metod fungerade bra, huvudsakligen på grund av att det brittiska politiska establissemanget - BBC i fanatisk omfattning - gladeligen trädde in i konspirationen för att se till att liberala åsikter skulle monopolisera den offentliga debatten om ras och invandring.
Strategin förefaller nu vara mycket sliten. I förra veckan när Michael Howard åkte till Burnley för att hålla sitt eftersinnande tal om invandring blev han hätskt attackerad av New Labour för att röra upp rashat. Attacken fungerade inte. Marken har börjat skälva. Ett tidigt tecken på förändring var den essän i förra månadens Prospect magazine av David Goodhart som satte en agenda. Det intressanta i den låg i det sätt som den angrep invandringsproblemet från center-vänsterperspektiv snararare än den utplånade högern. Goodharts kritiska insikt är att massinvandring hotar Labours största succé: välfärdsstatens apparat och det offentliga sjukvårdssystemet som sattes upp av Attlee-regeringen precis efter andra världskriget. Han argumenterar att medborgarna är villiga att betala höga skatter för altruistiska ändamål endast om det finns en stark känsla av social solidaritet. För att formulera det mer åskådligt så är den vanliga skattebetalaren redo att hosta upp pengar till ett system som garanterar att Doris i grannhuset kan få sin höftoperation, men han/hon vill inte betala för den centralafrikanska HIV-krisen.
Goodharts essä innehåller en andra insikt: massinvandring gynnar de välbeställda. Den innebär inget hot mot de förmögna. Deras bostadsbehov är redan täckta och de kan söka sig till den privata sektorn för sin sjukvård, utbildning och transportbehov när de offentliga tjänsterna sätts under för stor press [i Storbritannien är privat sjukvård och utbildning större än i Sverige]. Deras privata service - städare/städerskor, au pair-flickor, rörmokare etc - blir ännu billigare. Det är kanske ingen slump att den del av den liberala eliten som mest motsätter sig invandringskontroller - Mr Trevor Phillips i Kommissionen Jämlikhet mellan raserna, som förra veckan brännmärkte stackars David Goodhart som 'xenofob' och 'Powell-anhängare', är ett talande exempel - faller inom denna kategori. Den rika storstadsmedelklassen kan inte bara lugna sitt samvete genom att inta en frikostigt öppen syn på invandring; den har också ett klart ekonomiskt intresse av att göra det.
Ohämmad invandring betyder å andra sidan ett omedelbart och oroväckande hot mot den lägre medelklassen och arbetarklassen. De sitter fast med att behöva använda offentlig service eftersom de inte har råd att efterfråga något annat. Det är deras barn som knuffas bort ur bostadskön till de allmännyttiga bostäderna och deras släktingar vars höftoperationer skjuts upp. Och lika illa är det att de sannolikt kommer att se en hungrig polack eller slovakier som konkurrerar om deras trista och lågavlönade jobb.
Detta är naturligtvis just precis orsaken till att de högre skikten och deras opinionsverktyg - CBI och Handelskammaren, tidningarna Financial Times och The Economist - utan undantag stöder massinvandring. De ekonomiska vinsterna - dvs billig arbetskraft - är uppenbara. Offren är småfolket, mindre artikulerade människor, lätta att strunta i. Under de senaste sex åren har denna klass berövats allt mer av sina demokratiska möjligheter, fastän tidningar som Daily Express förtjänar visst beröm för att ha uttryckt sina läsares bekymmer. Det demokratiska nederlag som är resultatet är farligt. "
