Hetsparagrafen mm

Ur John Järvenpääs bok "Politisk korrekthet ":

Hetsparagrafen mm

Kapitel 10. Dikotomiseringen av lagparagrafen hets mot folkgrupp

"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp tillfängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. År brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. "

- Brottsbalkens 16e kapitel, § 8, Lag 2002:800.

Denna boks sista exempel på förskjutningen och dikotomiseringen utgörs av lagparagrafen hets mot folkgrupp.

När hetsparagrafen tillämpas beskrivs själva gärningen ofta som ett "hatbrott" i medierna. Termen "hatbrott" är dock en nyspråksklingande term som inte finns införd i lagtexten men likväl används som vore den det. Själva paragrafen var från början tänkt att användas mot uppenbart kränkande uttalanden och uppmaningar till våld mot etniska grupper. Denna inställning är rimlig, i synnerhet om den betraktas utifrån John Stuart Mills argumentation för total yttrandefrihet, med undantag för uppmaningar till just våldshandlingar i vissa situationer. Det sistnämnda indikerar en viktig åtskillnad mellan åsikter och handlingar.

I vår tid är "antidemokrati" och "rasism" en av de mest utsatta åsikterna när det gäller frågan om förbud. Det finns emellertid ett värde med att tillåta misshagliga åsikter. En av världens främsta demokratiforskare, Robert A Dahl (1999), har kommit fram till att odemokratiska åsikter har en viktig funktion då de tvingar demokraten att hela tiden stärka sina egna argument. En rimlig slutsats av Dahls resonemang är att undertryckande av åsikter leder till intellektuell kastrering av de politiskt korrekta, vilket togs upp i Avsnitt II.

Även missbruket av demokrati- och rasismbegreppet, som gör att ribban för vad som kan betecknas som dylika företeelser hela tiden sänks alternativt utvidgas, är en ytterligare motivering till att bejaka s k misshagliga åsikter, som alltså måste skiljas från handlingar. Amy Gutman (redaktör i Taylor 1994:34), föreståndare för Center for Human Values vid Princeton University, menar att rasism och antisemitism omsatt i praktisk handling inte bör respekteras, men att "uttryck för rasistiska och antisemitiska åsikter måste tolereras". Även den liberale filosofen John Gray (Moderna tider maj/97) har berört detta: "Vi kan leva tillsammans med varandra i djup oenighet" i olika frågor, "men inte i oenighet om rätten att använda våld mot våra motståndare".

Historikern John Lukacs (1993:212) har gjort en intressant analogi härvidlag. Han anför en illustration där en tysk soldat som säger sig tro på nationalsocialismen automatiskt fördöms, "han är en usel människa". Mot honom ställs en amerikansk soldat som säger sig tro på demokrati och hata nazister, han vinner genast vår sympati och betraktas som en "hygglig människa".

Det är för enkelt. Den där tyske soldaten kanske behandlar en civil fiende eller en fånge väl. Den amerikanske soldaten kanske inte gör det. Det som betyder något är vad de gör, hur de uppträder. Tyskens idéer och amerikanens idéer är inte oviktiga; men låt mig upprepa, om och om igen, att det är viktigare vad människor gör med sina idéer än vad deras idéer gör med dem.

Kriget i Irak efter 11 september har visat på just detta. Bildbevis har kablats ut på amerikanska soldater som på det nedrigaste sätt har torterat och förödmjukat tillfångatagna irakier, bl a med att urinera på dem och håna deras religion, islam (jfr Vietnamkriget). Fallen visar att bekännande till värden som demokrati och humanism, de värden som USA flera gånger har inlett krig för, inte med automatik garanterar ett humanistiskt uppträdande, vilket illustrerar den poäng Lukacs pekade på. Hans analogi är tillämpbar även på vårt samhälle och det jag dryftar i denna bok: den politiskt korrekta synen på demokrati, enligt vilken demokrati har börjat fyllas med i princip vad som helst, har fått till följd att ledande politiker agerar odemokratiskt i demokratins namn.

Varför är då yttrandefriheten viktig? Jo, utan verklig yttrandefrihet, med vilket avses att alla parter får komma till tals på lika villkor och där hänsyn tas till de mest rationella argumenten, kan makten driva vilken politik som helst utan hänsyn till vad folket egentligen tänker och vill. Makten kan alltså köra över medborgarna och därmed inskränka deras frihet, deras frihet att själva välja hur de vill leva sina liv.

Det är rimligt att se yttrandefriheten som en metafrihet, en frihet som är en förutsättning för de flesta andra friheter och som därmed står över dessa friheter. Ty utan verklig yttrandefrihet faller andra friheter såsom religionsfriheten, mötesfriheten, organisationsfriheten, forskarfriheten, tryckfriheten och det fria sanningssökandet.

Det bör framhållas att värnandet av de obehagliga åsikterna inte är detsamma som att ackompanjera dem. Till detta kommer att attityder inte förändras genom att förbjuda åsikter. Snarare kan känslan av kränkning bli än större hos de vars åsikter förbjuds eller på andra sätt undertrycks, något som i sig ökar risken för våld. Sydafrika under apartheid är ett av otaliga exempel på detta:

Hetsparagrafens inneboende motsägelse

Anhängarna av hetsparagrafen brukar hävda att yttrandefrihetens gräns går vid s k kränkande uttalanden rörande etniska grupper eller liknande kollektiv, såsom homosexuella. En av Sveriges ledande kulturskribenter, Maciej Zaremba, har uttryckt saken mycket tydligt (DN kultur 031111):

Yttrandefriheten - eller snarare tryckfriheten är ett medel - inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, "säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning". Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet - till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp - förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars - vid behov också inför domstol - är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den.

Zarembas ställningstagande gällde en bok om upplösningen av exJugoslavien av den amerikanska (vänster)forskaren Diana Johnstone (2001). Av förordet till den svenska upplagan Dårarnas korståg från 2004 framgår att Zaremba inte ens hade läst boken. Johnstone visar att bilden av serberna som de ensamt onda och skyldiga till kriget och dess grymheter är mycket förenklad och onyanserad. Johnstone ger åtskilliga bevis på hur kroater och muslimer i konfliktens början inlett hets mot serber och utfört etniska rensningar mot dem. Hon visar hur västmedier präglats av förljugenhet och ensidighet i rapporteringarna, och hon visar att amerikanska och israeliska intressen medverkade till upplösningen av Jugoslavien.

Beträffande Zarembas hållning i citatet ovan finns en hel del att klargöra. Ett viktigt sådant gäller det redan nämnda (i avsnitt II), att hela grupper eller kollektiv faktiskt inte kan kränkas av påståenden eller åsikter. Det som en individ inom ett kollektiv uppfattar som kränkande behöver inte alls uppfattas så av en annan individ inom samma kollektiv lika litet som alla inom kollektivet skulle ha samma sorts humor och skratta åt samma sak. Zarembas förutsättning bygger på att alla individer inom kollektivet är klonade. Logiskt sett är det alltså endast enskilda individer, vilka är namngivna och specifikt utpekade, som kan kränkas av yttranden.

Ett annat klargörande gäller den allsidiga upplysning och de krav på sanningshalt, som Zaremba säger sig försvara. Vad som anses allsidigt och i synnerhet vad som anses vara sanningsenligt är ofta något som fastställs av rådande politiskt korrekta trender eller av makten själv. Som bekant är det segrarmakten som skriver (den för allmänheten etablerade) historien.

Zarembas resonemang liksom hetsparagrafen bär följaktligen på en inneboende motsägelse, den att det objektivt sett aldrig går att röna ut vad som är kränkande/hetsande; i synnerhet inte för ett kollektiv.

Frihetsfrontens ordförande, Henrik Alexandersson, som själv är homosexuell, berör detta (Svensk tidskrift nr 4/04) med anledning av ölandspastorn Åke Green, som yttrat sig negativt om den homosexuella livsstilen. (Han åtalades för detta och fälldes av tingsrätten, men friades av hovrätten och Högsta Domstolen, HD). Alexandersson argumenterar för att paragrafen hets mot folkgrupp bör avskaffas. Anledningarna är att den kommer i konflikt med yttrandefriheten och att den är godtycklig. Som homosexuell blir han "naturligtvis förbannad när" han läser Greens predikan. Men Greens "rätt att tro och säga vad han vill...är överordnad min sinnesro och sorglöshet". Åsikter ska "bekämpas med goda argument i en öppen debatt. Inte med lagstiftning:'

Alexandersson inskärper mot själva lagen med följande:

Ur ett principiellt perspektiv är det synnerligen tveksamt med lagar som ger kollektiv rättigheter. [---] Det är för övrigt individen, inte olika kollektiv och särintressen, som skall skyddas. [---] Gränsen för den enes frihet går där man kränker någon annans rättigheter (liv, säkerhet eller egendom). Alla individer skall ha lika rättigheter. Sett ur detta perspektiv får homosexuella göra vad de vill - och pastor Green säga vad han vill.

Att inte bemöta argument, utan polisanmäla eller gapa efter förbud, är ett underkännande av styrkan i de humanistiska eller demokratiska argument som anmälaren säger sig stå för. Läser man en text och uppfattar den som stötande eller hetsande kan man lägga undan den.

Detsamma gäller åsikter på internet. Uppfattar man något som stötande kan man välja att lämna den hemsidan. Slutligen bör det kanske påtalas att man inte blir nazist eller kommunist (lika litet som man blir liberal eller socialist) enbart av att höra någon ur dessa åsiktsschatteringar tala. Att tro det bygger på en människosyn där individen reducerats till ett icke-tänkande, viljelöst offer.

Etniska svenskar kan inte åberopa lagparagrafen hets mot folkgrupp

På grund av den politiskt korrekta förskjutningen har kraven för "hets" sänkts kraftigt, något som bland andra statsvetaren Svante Nycander har påtalat i olika sammanhang (se t ex Nycanders bidrag i Politisk korrekthet på svenska, 1998). Som Nycander noterar kan man numera dömas för "hets" bara man talar väl om sin egen folkgrupp eller "missaktar" någon annan folkgrupps kultur. Emellertid bortser Nycander från att paragrafen används enbart mot svenskar eftersom endast svenskar, per definition människor med vit hy, anses vara rasister (vilket är i linje med CWS-ansatsen att vitheten ses som problematisk).

Detta faktum har noterats från flera håll. I 1997 års rapport om brott mot rikets inre säkerhet tar Säpo upp anmälningar om "hets mot svenskarna" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp". Säpo konstaterar dock att "De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är idag obefintliga, eller mycket små" (s 70). I en Brårapport (2001:7) skriver forskarna att anmälningar från etniska svenskars sida rörande ifrågavarande brott inte saknas "men att de av olika skäl avskrivits" (s 31). Forskarna går inte in på vilka dessa skäl skulle kunna vara.

Pierre Durrani, skrev följande då han var styrelseledamot i Svenska islamiska samfundet: "Det märkligaste med svensk etnicitet är att hets mot folkgrupp verkar kunna gälla alla andra grupper utom just svenskar, trots en ständigt tilltagande svenskfientlighet" (krönika i Östgöta-Correspondenten 031211). Likaledes har filosofen Per Bauhn talat om hur det är acceptabelt att "trycka ur sig generaliseringar om de vita medelålders männen som skulle ha räknats som hets mot folkgrupp om de sagts om någon etnisk minoritet" (tidskriften Axess nr 5/ 04).

Även JK, som handhar ärenden av detta slag, har de facto gjort klart att etniska svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen. Detta gjordes i samband med att en skribent i en debattartikel i Aftonbladet (040410) utmålade svarta män i positiva ordalag, vilket ställdes mot vita män som varande ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena uttryckte missaktning framkom av JKs motivering: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (JK-beslut 040419 ärende dnr 152604-30; i ett betänkande, SOU 2000:88 (s 209), refereras till ett prejudikat från HD som kungör att hets mot folkgrupp omfattar "missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska").

Förutom att AB-artikeln var nedsättande, en synonym för lagtextens "missaktning", tillstod JK alltså att hetsparagrafen inte gäller för etniska svenskar. Hit hör både män och kvinnor - logiskt sett är det inte hållbart att som JK försöker göra, särskilja på män och kvinnor ur samma folkgrupp. JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det klargörs att den är till skydd främst för minoriteter. Själva lagtexten, det som syns utåt, är dock neutralt utformad.

Föreställningen att majoritetsbefolkningen inte kan drabbas av rasism har inte stöd i vedertagna definitioner av rasism (Lange 1992, Fredrickson 2002). Fallet Sydafrika under apartheid visade hur en liten minoritet utsatte en majoritet för rasism. På samma sätt förtrycktes esterna av en rysk minoritet under Sovjeteran. Ryssarna hade av kommunistregimen placerats i Estland med avsikten att kuva esternas självständighet och deras etniska identitet. Som kommer att framgå, finns i Sverige åtskilliga exempel på hur svenskar utsätts för just etniskt motiverade kränkningar från individer som tillhör minoriteter.

Homosexuella som folkgrupp - förolämpning och fakta förskjuts till hets

Sedan januari 2003 omfattas homosexuella av hetsparagrafen. Minimikriteriet för att räknas som folkgrupp har tidigare gällt sådant som förmågan till reproduktion, vilket av naturliga skäl inte ingår i homosexuellas beteenderepertoar. Andra vedertagna kriterier är ett gemensamt territorium, en gemensam kultur och likartade yttre drag, t ex hudfärg (Lange 1992). Homosexuella uppfyller inget av dessa. De finns representerade i varje land där olika kulturer finns, och de existerar inom alla världens folkgrupper och raser. Att de ändå kommit att räknas som en särskild folkgrupp visar på en förskjutning tillika ett politiskt korrekt missbruk av begreppet folkgrupp.

Även själva tolkningen av s k hatbrott mot homosexuella har genomgått en mycket kraftig förskjutning. En av Sveriges främsta forskare kring hbt-gruppen - homosexuella, bisexuella och transsexuella - kriminologen Eva Tiby, gör nämligen ingen reell skillnad på förolämpning och hatbrott. Det framgår när hon på DN-Debatt (040727) redovisar sin forskning:

"Sammanfattningsvis visar siffrorna från studien om hatbrott mot hbt-personer en markant ökning de senaste åtta åren. Den största ökningen ligger på brottstyper som förtal, förolämpning och muntliga trakasserier."

I artikeln skriver Tiby att 80 procent av de svarande i hennes studie från 2004 angav att de utsatts för förolämpning, vilket hon alltså inkluderar under termen "hatbrott". Det finns dock klara brister med att kategorisera "förolämpning" som "hatbrott". För förolämpning finns det redan en paragraf i lagtexten. Härvid nämns inget om hat. Omvänt inbegrips förolämpning inte i hatbrott eller rättare sagt i paragrafen hets mot folkgrupp. I DSM (nr 6-7/04) dryftar jag utförligt Tibys tendentiösa forskning, som kan ses som ett led i propaganda framförd av RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Denna propaganda är oikofobisk och ytterst en attack på vitheten. Detta framgår t ex av att RFSL inte ställer krav på att få gifta sig i moskéer och synagogor, utan kraven gäller endast kyrkan som av tradition förknippas med vitheten.

RFSL har i andra sammanhang framfört dylika argument som Tiby. Ett av de mer häpnadsväckande inläggen gavs på Aftonbladets debattsida den 24 maj 2004. Häpnadsväckande därför att även organisationen Svenska Helsingforskommittén, SHK - med uppgift att värna mänskliga rättigheter och yttrandefrihet - då stod som undertecknare för ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten. Artikeln var även undertecknad av den antirasistiska tidskriften Expo, som säger sig värna demokrati och yttrandefrihet. Denna trio har stort inflytande på politiker och medier.

Artikeln utgick från en studie gjord av SHK, i samarbete med Expo, med titeln Hatets språk (2003). I den noteras att av 596 anmälningar om tryck- och yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp mellan åren 1997-2001 ledde endast nio till åtal. "Den markanta ökningen av hatpropaganda till trots, väcker JK väldigt få åtal för hets mot folkgrupp; under perioden 1997-2001 väcktes endast nio åtal och fem av dessa ledde till fållande dom" (s 8).

SHK utesluter alltså att JK kan ha gjort korrekta bedömningar. Som jag anmärkte i Avsnitt II anses det idag vara tecken på mod att anmäla "hets" till vilket kan tolkas nästintill vad som helst. Det kan alltså vara så att anmälningsbenägenheten och inte "brotten", att yttra åsikter, har ökat.

SHK redovisar 31 anmälningar av texter som man anser "ligga utanför gränsen för vad som kan anses tillåtet" (s 52), dvs i princip borde ha fällts ,för hets mot folkgrupp. Flera av SHKs tolkningar bygger emellertid på pk-metoden begreppsmissbruk, att tolka vad som helst till "hets", "hat" och "rasism". Så vill SHK inte tillåta en ledartikel i Östgöta-Correspondenten samt en insändare i samma tidning. Vidare invänder man mot ett klistermärke med texten "Svensk befrielsekamp!" och telefonnumret till ett "politiskt" parti (klistermärken kan för övrigt förfalskas för att misskreditera en viss organisations namn, min anm) och ett par tavlor med SS-symboler som hade beslagtagits på en privat gård. Även en faktabaserad artikel om romer ur tidskriften Illustrerad Vetenskap borde enligt SHK inte tillåtas. Samma sak gäller ett flygblad som framställt "det som ett faktum att invandrare begår fler och grövre sexualbrott [gruppvåldtäkter] än svenskar" (s 53). Emellertid har Hans Klettes studie samt andra rön, som redovisats i föreliggande bok, visat att det sistnämnda är just ett faktum. Enligt SHK anses fakta alltså vara ett Hatets språk, fakta som kan bidra till att flickor och kvinnor kan vidta försiktighetsåtgärder för att undvika övergrepp. SHKs agerande är ett tydligt tecken på den förskjutning jag talar om.

Efter SHKs rapport och den nämnda trions debattartikel har antalet fällda för "hatbrott" ökat. Sommaren 2005 dömdes t ex sju ungdomar, tillhörande en nationell organisation, för att ha delat ut flygblad med uppgifter om att det finns en koppling mellan homosexualitet och pedofili (Världen idag 050803). Chefredaktören för tidningen Världen idag, Carin Stenström, noterade att de "formuleringar som lett till åtal och fällande dom måste betraktas som harmlösa". Hon underbyggde det med att JK "konstaterat att innehållet på flygbladen inte stred mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser".

Av nyhetsartikeln framgick att tingsrätten ansett att flygbladet inte kan tolkas på något annat sätt än att "vuxna homosexuella önskar ha sex med barn". Rätten slog fast att spridande av den sortens åsikter "klart överskrider gränsen för vad som kan anses vara en saklig och vederhäftig diskussion".

Emellertid har senare års forskning visat att homosexuella är kraftigt överrepresenterade vid pedofili (Blanchard m fl 2000). Hösten 2004 dömdes i Storbritannien dömdes en äldre, homosexuell pedofil till livstids fängelse för att han under 40 års tid våldtagit tusentals småpojkar (jfr SvD 041005). Drygt ett år senare dömdes i Finland en 43-årig pedofil för övergrepp på 163 thailändska pojkar i åldern 10-12 år. Rätten noterade att mannen "visat öppet förakt för barnens människovärde..:" (DN 051203).

I domen mot de sju ungdomarna påpekades att de visserligen kan ha haft i syfte att väcka debatt, om objektiviteten i skolundervisningen, såsom de själva angett, "men det fanns ett direkt uppsåt att uttrycka missaktning mot de homosexuella som grupp". Rätten noterade att det kan ha funnits uppsåt att väcka debatt. Ändå valde den hellre att fälla än fria spridande av åsikter som inte uppmanade till våld och hade en relativt hög sanningshalt. "Detta minskar absolut yttrandefriheten", sade två av ungdomarnas försvarare, advokat Fredrik Lindberg till Världen idag (050803).

Detta fall är intressant att jämföra med Åke Greens snarlika yttranden om att homosexualitet stimulerar pedofili, för vilket han åtalades. Eftersom oklarheten på området är stor gick fallet under hösten 2005 upp till Högsta Domstolen. Själva det uttalande som fokus låg på under rättegången var Greens påstående att "Sexuella abnormiteter är en cancersvulst på samhällskroppen". I detta avseende räknade han upp 17 olika sexuella utlevelser som ansågs vara en cancersvulst. Utöver homosexualitet angavs pedofili, tidelag, otrohet etc, vilka utövas av individer inom alla folkgrupper. Emellertid gällde åtalet endast att Greens uttalanden kunde tolkas som missaktning av homosexuella. Aftonbladets ledarsida och Gert Gelotte på Göteborg-Postens ledarsida, samt Jonas Gardell med debattinlägg på bl a Dagens Nyheter, var de mest pådrivande för en fällande dom. Härvidlag fokuserade man särskilt på Greens användande av metaforen om cancer. Eftersom cancer är något som ska avlägsnas ansågs metaforen bidra till att stimulera våld mot homosexuella.

Kulturskribenten Johan Hilton tog upp cancermetaforen (Exprkultur 051109) genom att hänvisa till den kända lesbiska författarinnan Susan Sontag. I en av sina skrifter hade hon drivit tesen "att bruket av cancer som symbol för ett 'samhällsproblem' aldrig är oskyldigt" därför att den innefattar "ett dolt hot, åtminstone när den används i propagandistiska syften". "Att beskriva en företeelse som en cancer är att egga till våld." Hilton ställer sig bakom Sontags uppfattning. Han säger dock inget om Sontags berömda yttrande i samband med protestesterna mot Vietnam-kriget under 1960-talet. I ett anförande mot USAs krigspolitik använde hon själv cancermetaforen när hon sade att "den vita rasen är mänsklighetens cancer". Istället för att kritisera en specifikt förd politik kollektiviserade hon alla vita. De gjordes medskyldiga till allt ont, en ansats som kan skönjas i såväl CWS-skolan som i den svenska diskrimineringsmodellen.

Jag har argumenterat för att endast enskilda, namngivna och specifikt utpekade individer kan kränkas i objektiv mening. Detta innebär att utpekandet av invandringskritiker som "svin" och "löss", vilket Sven-Olle Olsson (1929-2005) utsattes för, är allvarligare än att i allmänna ordalag tala om en sexuell utlevelse som cancersvulst. Utpekandet av Olsson skedde av flera etablerade personer och politiker på högsta politiska nivå till skillnad från Åke Green vars inflytande inte är i närheten av de förras.

Om det vore så enkelt att uttalanden, som inte förespråkar våld, med automatik stimulerar till våld, skulle samhället vara fullt med attacker på homosexuella (eller invandrare utifrån Gellert Tamas tes om att ny demokratis uttalanden stimulerade den s k Lasermannen att skjuta invandrare. Då borde det rimligen finnas 1000-tals lasermän. John Ausonius var själv invandrare, han föraktade sin mörka hårfärg och hade stora psykiska problem i sin barndom och som vuxen. Dessa problem projicerade han på invandrare. Personlighetsstörda individer kan förvisso ta till sig budskap av nämnda slag och omsätta dem i praktiken, medan den normalfungerande inte gör så. Detta gäller i synnerhet när budskapen anförs från auktoriteter som massmedia och staten.)

Det väsentliga är alltså om den som yttrar sig kritiskt om t ex en folkgrupp eller individ samtidigt förespråkar våld och avlägsnande av den eller de kritiserade. I sådana fall kan det finnas skäl för hetsparagrafens legitimerande (fast brottet uppvigling då tycks ligga närmare till hands). I annat fall inte.

Den 29 november 2005 friade HD Åke Green. I domen (HDdom, Mål nr B 1050-O5) noteras att Greens uttalanden var "långtgående" och Green visste om att de "skulle uppfattas som kränkande". Green överskred "gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen homosexuella". Hans uttalanden "ger uttryck för missaktning" och var med den svenska lagstiftningen som måttstock skäl för fällande dom. HD beaktar dock att Europadomstolen sannolikt skulle ha friat Green. Även religionsfriheten anförs som ett tungt vägande skäl för Greens rätt att yttra sig kränkande. Som ett allmänt stöd för rätten att yttra åsikter hänvisar HD till en dom från Europadomstolen:

Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt) samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje människas utveckling. [---] den omfattar inte endast "information" och "idéer" som mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilken inget "demokratiskt" samhälle kan existera.

Citatet speglar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som är svensk lag. Ett starkare försvar av yttrandefriheten kan knappast anföras. Den svenska hetsparagrafen synes inte harmonisera med Europakonventionen. Citatet visar alltså att inte bara fakta men även kränkningar och t ex lögner är tillåtet att framföra (utan att bli fälld för hets mot folkgrupp; däremot kan ärekränkning komma i tal om någon ljuger om en namngiven person, min anm). HD fäster uppmärksamhet vid förhållandet mellan yttranden och stimulerande av våld. Emellertid är resonemangen överlag snåriga och delvis ambivalenta. Avseende Greens uttalanden resonerar man främst om huruvida de "kan anses uppmuntra till eller stimulera hat mot homosexuella", vilket enligt HD är skäl för att dömas. HD kom alltså fram till att så inte var fallet.

Anmärkningsvärt är att HD inte starkare betonar våldsaspekten, dvs huruvida uppmuntran till våld (mot medlemmar ur specifika kollektiv) framträder i yttranden. Istället fäster man större vikt vid att "hat" inte hade uppmuntras eller stimulerats av Greens yttranden. Vad som anses uppmuntra hat är subjektivt. Hur mäta hat? Den är en subjektiv känsla och HD verkar mena att (sådana) känslor inte ska få yttras.

HD framhåller att Green "gjort sina uttalanden i en predikan i sin församling över ett tema som finns i bibeln". Härmed antyds en distinktion mellan att tala från en predikostol och i andra sammanhang såsom politiska. Detta skulle innebära att religionsfriheten anses väga tyngre än yttrandefriheten. När överåklagare Alhem kommenterade domen poängterade han just det att domen främst syftar på predikosituationer (SVT-text 051129).

Detta noterande är värt att beakta från demokratisk synpunkt, närmare bestämt gällande politiska organisationers och partiers rätt att få yttra kritik av olika företeelser. Domen är inte tydlig på den punkten. Jämfört med de nämnda sju ungdomarna, som utifrån ett politiskt ställningstagande spridit åsikter i paritet med Greens, kan det konstateras att i deras dom omnämndes deras politiska engagemang. Ska HDs dom tolkas som så, att man i politiska sammanhang inte får framföra kritik av specifika kollektiv utan att riskera fängelse? Om så är fallet bevittnar vi en inskränkning för politiska partier samt politiskt orienterade förbund och organisationer.

RFSLs och andra organisationers strävan efter att förbjuda inte bara osanna påståenden men även fakta, har paralleller med den tidigare nämnda hållningen som intagits av krigsivrare i USA. Dessa försvarar krig och våldsutövning samtidigt som man vill förbjuda analys och fakta om detta. I Turkiet ställs människor inför rätta för att de påtalar det faktum att den turkiska staten mellan åren 1915-1918 lät mörda omkring en miljon armenier.

Vid de högre lärosätena i Sverige pågår utrensning av fakta. Den 7 januari 2005 meddelade TT att statens ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HomO, Hans Ytterberg (som tidigare varit aktiv i RFSL) kritiserat Malmö högskola. Orsaken var att i utbildningen för socionomer hade en lärobok om utvecklingspsykologisk teori använts vari en passage beskriver homosexualitet som en avvikelse mot vilken behandling med elchocker har använts. HomO vidtog inga ytterligare åtgärder utöver sin kritik eftersom högskolan redan planerat att stryka boken från kurslitteraturen.

Utifrån det faktum att endast ett fåtal procent av befolkningen har en homosexuell läggning är beskrivningen av den som avvikelse korrekt. Användande av elchocker är moraliskt förkastlig, men boken har naturligtvis inte försvarat detta, utan beskrivit det som det faktum det är. Fallet visar att en neutral, icke-värderande beskrivning av homosexualitet inte tillåts av staten, som samtidigt dumförklarar studenterna genom att dessa inte anses kapabla att själva invända mot eventuellt felaktiga beskrivningar i en kursbok. Att svenska psykologer med biologisk och evolutionär inriktning inte reagerade är förstås en indikation på hur starkt det politiskt korrekta trycket är i Sverige.

I samband med gayparaden i Stockholm 2005 krävdes att hbt-gruppen skulle få mer utrymme i de svenska läroböckerna. Skolminister Ibrahim Baylan vek sig okritiskt för kravet och meddelade den 4 augusti, dagen efter att kravet framfördes, att läroböckerna ska ses över. Skolböcker för barn kommer sannolikt att tvingas framställa homosexuella som en grupp med enbart positiva drag, och inte som individer med olika karaktärsdrag, såväl negativa som positiva.

Sammanfattning

När heterosexuella svenskar uttrycker sig i ord kan det i millennieskiftets Sverige ge upp till fyra års fängelse, enligt lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Det bedöms allvarligare att yttra "fel" åsikt än att stjäla och göra inbrott liksom det kan bedömas allvarligare än normalgraderna av misshandel och vållande till annans död. Härtill kommer att svenskar saknar möjlighet att åberopa hetsparagrafen.

Det finns en gemensam nämnare i tendensen att inskränka yttrandefriheten i frågor som berör inte bara homosexualitet men även judar och invandrare eller invandring, nämligen frågan om vad konsekvensen blir av inskränkningarna. Att yttra att homosexualitet kan stimulera pedofili, att peka på judiskt inflytande eller ta upp negativa beteenden hos vissa invandrargrupper har det gemensamt att yttrandena i sig inte förespråkar våld och att de har en hög sanningshalt.

Konsekvensen av inskränkningarna blir att homosexuella kan sudda ut gränsen mellan barn och vuxen, att Israel och judar kan göra vad de vill utan att kritiseras och att det mångkulturella projektets fortskridande kan fortgå utan invändningar. Fängelse är en piska nog så effektiv för att få tyst på de flesta.

Den svenska hetslagen har kritiserats av tunga utländska instanser. Så har den amerikanska myndigheten för säkerhet och samarbete i Europa, som har till uppgift att övervaka att mänskliga rättigheter respekteras, kritiserat lagen för att den inskränker yttrandefriheten (Världen idag 041209). I Slovakien lämnade landets inrikesminister under hösten 2004 in en protest mot hur den svenska hetslagen tillämpas. I princip samtliga svenska medier har likriktat sig och valt att kraftigt tona ner dessa protester.

Istället har medierna manat fram bilden av att endast extrema kristna grupper och individer som den stollige pastor Fred Phelps från Kansas, USA, skulle utgöra Åke Greens enda stöd från utlandet. I augusti 2005 meddelades att Phelps var på väg till Sverige för att predika. Bland hans uttalanden kan nämnas att han hatar Sverige och svenskarna, och önskar deras undergång: "Jag struntar i vad ni tycker. Jag hoppas att ni alla dör och hamnar i helvetet" (AB 050825). Säpo klargjorde att man skulle ha ögonen på Phelps. I TV4s morgonnyheter (050826) togs upp vilka åtgärder som skulle vidtas mot hans tragikomiska uttalanden som de normalbegåvade endast skrattar åt. Överåklagare Alhem menade dock att Phelps uttalanden kunde stimulera våld, och att han kunde bli gripen om han skulle hetsa mot homosexuella.

Uppståndelsen kring Phelps, och det att inte låta honom blamera sig utan istället ta honom på fullaste allvar, ger en vink om hur den politiska korrektheten skapar ett humorlöst sinnelag (ett tema som Jonahthan Friedman utvecklar sin ännu inte utgivna bok om politisk korrekthet, i kapitlet Conclusion: Political Correctness as an Antropological Problem).

Emellertid har vissa protester mot hetslagen kunnat börja noteras även i Sverige, om än i mindre sammanhang. I Tidskrift för folkets rättigheter (nr 1/OS), utgiven av de så kallade FIB-juristerna, jurister som är vänsterorienterade på den politiska skalan, återfinns flera artiklar om hur hetslagen används för att kväsa kritik. Ledarkommentaren är med svenska mått uppseendeväckande: Förutom noterandet att "Rättänkandet som statsideologi är ett demokratiskt problem" avslutar man med: "Förmodligen finns det bara en väg ut ur den hotande konformismen och det är att häda mera - hetsa mera. Man kan kalla det primitiv rättskänsla eller oförställd samhällskritik. De är mycket saknade i vår tid."

Kritik har även framförts från Institutet för offentlig och internationell rätt. Juris professor emeritus Jacob Sundberg menar att straffbudet mot hets mot folkgrupp har "påfallande parallellitet" till "den rättsteknik som odlades i DDR". I brottsbeskrivningarna "hets mot staten" (staatsfeindliche Hetze) i DDRs strafflag straffbeläggs bl a den som importerar, framställer, distribuerar eller anbringar skrifter, föremål eller symboler som diskriminerar det statliga, politiska, ekonomiska eller andra samhälleliga förhållanden. Sundberg konstaterar att tillämpningen av lagen var "helt godtycklig" i händerna på de politiska myndigheterna. Härvidlag noterar han hur man i DDR manipulerade "ord för att kunna bura in kritiker av det kommunistiska samhällssystemet till fromma för regimens stabilitet".

Jämför man med den svenska hetsparagrafen, "framgår samma flumkaraktär, som sedan accentuerats av att man infört som rekvisit också det nebulösa ordet 'missaktning`. Sundberg konkluderar sin utläggning med att den kritik "som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige" (citerat från ett tal Sundbergs höll vid ett seminarium i Juristernas Hus, Stockholm 050303; prof Sundberg har haft vänligheten att ställa texten till mitt förfogande).

Trots HDs starka klargöranden till yttrandefrihetens försvar kan Green-domen alltså inte sägas ha bringat den stringens och klarhet som krävs av en rättsstat. Detta signalerar att hetsparagrafen är godtycklig. Attackerna på yttrandefriheten kommer att fortsätta.

Inte heller våldsdåd med etniska motiv kan åberopas av svenskarna

Det finns en med hetsparagrafen liknande s k försvårande omständighet, angiven i Brottsbalkens 29 kap 2 §, 7 p. I denna paragraf, som tar hänsyn till bestämmande av straff, ligger fokus på handlingar (till skillnad från hetsparagrafen som handlar om åsiktsyttringar). Härvidlag ska en handling med underliggande rasistiska motiv ge strängare straff. Inte heller denna omständighet kan åberopas av etniska svenskar. Det kan vara intressant att belysa detta i förhållande till personrån mot svenskar, där både rasistiska uttryck och handlingar har tillämpats från förövarnas sida.

Sedan mitten av 1990-talet har tusentals oförvitliga svenska ungdomar utsatts för personrån, som ofta förenats med trakasserier och kränkningar. Vanligtvis har gärningsmännen haft invandrarbakgrund medan svenskar oftast varit offer (Begler/Andersson, Brå 2000). Inte sällan har de medvetet valt ut enbart svenskar, dem som råkar vara födda med vit hy. Som Säpo skriver i en av sina rapporter angående personrånen, så har

gärningsmännen dessutom uttryckt att offren var "svennedjävlar", ställt frågor som "är ni rasister" och "har ni något emot kurder" samt konstaterat att "jag rånar inte svartskallar". Uttalandena sammantaget med tillvägagångssätten, framför allt det faktum att samtliga offer var svenska män tyder på att det finns ett visst inslag av rasism/främlingsfientlighet i rånen. (Säpo 2000:22)

Utöver rånen har åtskilliga vita svenskar attackerats på än tydligare rasistiska grunder. Ett fall gäller 12-årige Jesper som misshandlades "brutalt av cirka 15 invandrarpojkar vilka retat sig på hans blonda lugg. Trots att Jesper bad för sitt liv sparkade gänget honom upprepade gånger i ansiktet:' Samtidigt skrek de "fascistjävel" och "rasistsvin". Att Jesper bar en T-shirt med texten "Mot våld och rasism" väckte ingen eftertanke hos förövarna. Jesper ådrog sig mycket allvarliga skador" (GT 960827).

Våren 2005 misshandlades 18-årige Henrik Holmberg mycket grovt av ett invandrargäng. Det framkom att överfallet berodde på att Henriks "rakade huvud förknippades med skinnskallar och rasister". I själva verket lider Henrik "av allergi som leder till utslag i hårfästet. Därför är han kortklippt:" Henrik Holmberg fördes till Umeå universitetssjukhus eftersom hans högra hjärnhalva fylldes med blod (NSD 050613).

Även mord har begåtts på likartade grunder. Den 9 december 2000 blev den då 17-årige och blott 55 kilo tunge Daniel Wretströms sista natt i livet. Av förundersökningsprotokollen framgår att han hade varit på fest och var på väg hem, vilket han hade meddelat sin mor via telefon. När han stod och väntade vid busshållplatsen dök ett större gäng om minst tio personer upp. Gänget, som till övervägande del bestod av invandrarungdomar, skränade och var högljudda. Daniel, som var i färd med att söka efter sin identitet, bar på attribut som ogillades av gänget. Hans utseende och klädsel väckte till liv en rad associationer hos gänget. Kort hår och bomberjacka innebär rasism, ansåg gänget varpå det gav sig på Daniel och misshandlade honom samtidigt som det skreks "svennejävel" och "rassejävel". Daniels liv släcktes genom att en av gärningsmännen, med arabiskt påbrå, satte sig gränsle över Daniel och flera gånger högg en brödkniv i hans hals.

Ett liknande fall gäller James White, en vithyad 14-årig pojke från Sollentuna. I september 2004 mördades han av en yngling med invandrarbakgrund som först frågade James om han var rasist och därefter stack kniven i bröstet på honom. Av medierapporteringarna framgick att James svarat nej på frågan. Svaret i sig är irrelevant: rätten till liv ska stå högre än vilka åsikter man har.

I september 2005 mördades en 39-årig svensk/vit man i Växjö i vad som betecknades som oprovocerat gatuvåld. Det framkom att den blott 15 år unge gärningsmannen "ville mörda någon" och att han dagarna innan mordet "misshandlade personer oprovocerat" i en våldsspiral som "blev allt grövre". En person med god insyn i utredningen antydde att mordet handlade om "rasism. Att han attackerat personer för att de är västerlänningar" (Expressen 050930; SVT Text 051018 meddelade att 15-åringens 20-årige bror varit inblandad och att han anhållits i sin frånvaro).

Trots att dessa tre illdåd tycks ha haft inslag av rasistiska motiv beaktas den omständigheten alltså inte av rättsväsendet.

I ett fritt samhälle ska det inte spela någon roll vilken hudfärg, åsikt eller klädsel en människa har, om det så gäller slöja eller bärande av fornnordiska symboler, han eller hon ska ändå kunna röra sig fritt. I ett större sammanhang visar övergreppen och morden (liksom mord utförda av vita rasister) att samhället misslyckats med att lära ut att människor är olika, att vi har olika syn på livet, att vi söker olika saker. `

Frihet för en person kan betyda ofrihet för en annan. Socialisten, liberalen, kommunisten, nationalsocialisten, den konservativa eller den religiösa tolkar alla innebörden av frihet på olika sätt. Stabila relationer och förutsägbarhet i tillvaron är frihet för vissa medan promiskuitet och oförutsägbarhet är det för andra. I alla händelser är en av demokratins grundtankar att ogillande av företeelser ska bemötas med argument, inte våld.

Är det politiskt korrekta etablissemanget ansvarigt för illdåden?

Vad orsakar då att invandrarungdomar (och svenska s k antirasister) överfaller och t o m dödar människor med "fel" åsikter och "fel" hudfärg? En förklaring kan ligga i den mångkulturalistiska toleranspolitiken enligt vilken invandrare inte behöver erkänna demokratiska spelregler eller acceptera alla människors lika värde för att erhålla medborgarskap. Invandrarskapet i sig anses av de politiskt korrekta vara ett tillräckligt fint kriterium för att medborgarskap ska utdelas ändå. Invandrarskapet anses i sig vara berikande.

En mera djuplodande förklaring till illdåden ligger i den sociala konstruktionen, som tidigare nämndes då upploppet i Ronna beskrevs. Vi lever i ett klimat där hela det politiskt korrekta etablissemanget konstruerar absurda definitioner av rasism. Som nämnts har VDn för svensk handels utredningsinstitut påstått att det är rasistiskt att fråga efter svenskt kött i butikerna. Analogt har förre DO, Margareta Wadstein, hävdat att adventsljusstakar "inte är så oskyldiga som de ser ut", att de "kan vara besvärande" för t ex judar och muslimer (GP 031206). Nuvarande DO, Katri Linna, har i invandrartidningen Sesam (nr 30/99) sagt "att kravet på uniform [inom poliskåren] är indirekt diskriminering". I Karlskrona plockades kommunens välkomstskyltar ned under vintern 2002/03. Orsaken var att på skyltarna hade avbildats en vit familj, som hälsade besökare välkomna till staden. Somliga politiker ansåg att skyltarna associerade till nazismen.

I statliga alster talas om den svenska kulturella gemenskapen som en "omänsklig konstruktion" som måste "atomiseras" och "lösas upp" (Ds 1996:74). Regeringen har förklarat att Vi ska krossa dem (rubrik i Expr-debatt 001128) med siktet inställt på anhängare av den rasistiska ideologin. I artikeln talas om att "slå tillbaka". Härvid omnämns såväl "populistiska partier" som vunnit framgång runtom i Europa som våldsdåd av nazister, vilket de allra flesta människor självfallet tar avstånd från. I praktiken synes "krossandet" omfatta alltifrån förespråkande av nazistiskt våld till att fråga efter svenskt kött i butikerna. Jag har i denna och i min förra bok gett åtskilliga exempel som sammantaget ger bilden av ett slags antisvensk och oikofobisk attityd som frodas hos de politiskt korrekta inom påverkande instanser: massmedia, forskning, politiken (se även www.bgf.nu/svenskfientlighet).

Denna ovanifrån kommande attityd sänder givetvis ut signaler. Den normalbegåvade individen lär sig att känna av vad som kan och får sägas utan risk för repressalier, som att bli av med arbetet. Omvänt gäller att upprepande av de rätta fraserna gynnar karriären (se Avsnitt II).

En annan kategori som påverkas av dessa dikotoma signaler är ungdomar, i synnerhet våldsförövare av det slag som beskrevs ovan. Jag ska här fokusera på sådana ungdomar med s k sociala problem. Som nämnts arbetar jag sedan drygt sex år med ungdomar dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård. Generellt sett presterar de dåligt i skolan, de har en utpräglad kriminell identitet och vissa missbrukar droger. De psykologiska tester som görs på dem på institutionen visar att deras moral skiljer sig avsevärt från det övriga samhällets. Sentenser som att "våld är rätt" är inte ovanliga i deras dikotoma sinnevärld. Vissa av dem är särskilt lättpåverkade av de signaler som sänds ut, särskilt sådana som kan rättfärdiga att de får utlopp för antisociala beteenden.

Ofta fascineras dessa ungdomar av våldsfilmer och gangsterrapmusik. Vanliga budskap i dessa är att våld är rätt, att kvinnor endast är sexuella objekt och att det är acceptabelt att hata vita, som generellt sett anses vara rasister. Låten Shoot the racist, med musikgruppen Infinite Mass, var under mitten av 1990-talet en stor hit som spelades i alla radiokanaler. Nyare musik på detta område har inte ändrat karaktär vad gäller texterna. (I Frankrike förklarade 200 parlamentariker rapmusiken som medskyldig till upploppen hösten 2005, detta eftersom artisterna "uppmanar till hat och rasism i sina texter", TT 051125.) De politiskt korrektas och svenska statens attityd till vita är faktiskt ganska likartad denna musik. Statens budskap är förvisso inte lika tydligt som i den nämnda musiken, även om termerna "atomisera" och "lösa upp" det svenska (Ds 1996:74) inte ligger långt efter.

Etnologen Maria Bäckman har i ett forskningsprojekt följt en grupp svenska tonårsflickor i en invandrartät förort till Stockholm. Flickorna beskriver att deras vita hudfärg och deras blonda hår är avvikande, och noterar att det är "ingen status att vara svensk" i förorten. För att undvika de nedvärderande epitet som sammankopplas med deras blonda hår har många av flickorna valt att färga håret brunt.

Således visar Bäckmans forskning hur unga svenskor anpassar sig till den mångkulturella vardagen där de utsätts för negativ särbehandling. Hennes forskning har inte uppmärksammats i Sverige. Sannolikt beror det på att den inte överensstämmer med diskrimineringsmodellen enligt vilken endast svenskar anses nedvärdera medlemmar ur andra folkgrupper. En artikel om Bäckmans forskning finns emellertid utlagd på den norska forskarsajten www.forskning.no (050531).

De antisociala ungdomarna läser förstås inte statliga alster. Inte heller läser de ledarsidor, kultur- eller debattartiklar. Förvisso läser de ungdomar jag arbetar med dagstidningar. Merparten av läsningen handlar emellertid om att läsa om skvaller, våld, brott och nöjen. Vid genomgången av tidningen noteras även rubrikerna. För vissa av dessa ungdomar blir rubriken Vi ska krossa dem ett rättfärdigande av våld.

Det beskrivna handlar om social påverkan, hur vi socialiseras till att utveckla vissa attityder, åsikter och beteenden. Särskilt sårbara för den sociala (vålds)påverkan som här beskrivs är alltså vissa invandrarungdomar med sociala problem I synnerhet gäller det dem som har en medfödd aggressivitet utöver det vanliga. (Genforskningen ger stöd för att somliga människor oavsett etnisk tillhörighet har ärvt en genetisk predisposition som gör dem extra benägna att utveckla vissa beteenden. Det gäller inte bara aggressivitet, utan även sex-, spel- och drogmissbruk etc.) För dessa blir signalerna klara; våld är rätt, våld mot vita svenskar är särdeles rätt.

Likt de politiskt korrekta konstruerar sådana ungdomar sina egna definitioner av rasism omfattande alltifrån klädsel och åsikter till själva hudfärgen i sig. Vit hud och blond kalufs är för dessa ungdomar liktydigt med rasism och ondska. Som ovan redovisades var det med den motiveringen som invandrarungdomar anföll blott 12-årige Jesper. Han bar en t-shirt mot rasism, men var blond. Det är också med denna underliggande motivering som sådana ungdomar rånar och kränker 1000-tals svenska ungdomar, och sannolikt är det med den motiveringen som beskrivna mord begåtts. Och kommer att begås.

Mot sådana illdåd gör etablissemanget inga offentliga avståndstaganden. (Jag erinrar om statens/Brås agerande vid personrån mot svenskar: istället för att ta parti för de drabbade ondgjordes över att de riskerar att utveckla xenofoba tankar.) De skriverier som företagits har istället, i vissa fall, haft karaktären av att avidentifiera, stigmatisera och demonisera de drabbade svenskarna. Den mördade Daniel Wretström är ett grovt exempel på detta. Han kallades genomgående för "nazisten" i nyhetsrapporteringarna. Ett av de mer brutala exemplen på demonisering av honom gavs i en artikel undertecknad av fem andra skribenter, varav fyra med invandrarbakgrund (AB-debatt 031205, dvs tre år efter hans död): "Martyren är den unge nazistsympatisör, en person i kretsen kring den nazistiska organisationen Blood & Honour, vars våldsamma och tragiska död i december 2000 utgör förevändningen för den marsch nazisterna planerar att genomföra i Salem..."

Som synes associerar debattörerna till nazism tre gånger i en mening. De nämner inte att Wretström faktiskt mördades utan talar om hans "tragiska död" som vore det vilken olycka som helst. Att inte tala om att det rörde sig om ett mord i kombination med att associera/ demonisera tre gånger om i en mening, väcker misstänksamhet hos den kritiske texttolkaren, i synnerhet som resten av artikeln följer samma mall. Artikeln täckte en tredjedel av en helsida i Aftonbladet. Den var uppdelad på fyra spalter och ordet nazism i dess olika böjningsformer användes 36 gånger, i snitt 9 gånger per spalt. Detta torde vara ett svårslaget rekord i såväl dikotomisering som associering.

Härutöver hävdades att de som varje år samlas i Salem (för att "demonstrera mot det svenskfientliga våldet", som arrangörerna uttrycker saken på sina hemsidor, min anm) inte kan "antas sörja". Innebörden är att de saknar känslor, vilket i sig är tecken på avhumanisering. Skribenterna menade att deltagarna "bara utnyttjat det officiella Sveriges oförmåga att inse vad som pågår bakom 'sorgen"'. Demonstrationen ansågs nämligen vara "ett attentat mot demokrati och mänskliga rättigheter".

Trots att en människa blivit mördad, fråntagen den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter, värjer sig inte skribenterna för jämförelsen att en demonstration som i form av mötesfriheten har ett av de starkaste stöden i grundlagen, skulle vara ett attentat mot just mänskliga rättigheter.

Det är sant att vissa av talarna har utnyttjat demonstrationen för att sprida odemokratiska och antihumanistiska åsikter. Många av deltagarna tycks också ha dylika åsikter. Av naturliga skäl är frågan "hur många" omöjlig att besvara eftersom deltagarna inte har tillfrågats. Helhetsintrycket från nyhetsrapporteringarna har emellertid varit att demonstrationerna varit värdiga med blom- och kransnedläggning till minne av en mördad människa. Arnstberg (2005:29) noterar att 2003 års demonstration var "mycket disciplinerad" och utförd av "en ungdomsvärld där terrängen inte längre stämde med kartan".

Slutligen uppmanade skribenterna även andra än dem från deras egna organisationer att "en gång för alla" stoppa manifestationen. Innebörden av detta är inte helt tydlig utöver att det är grundlagsvidrigt att ingripa mot en av polisen beviljad demonstration. Klart är dock att våldet från det antirasistiska lägret var ett tydligt inslag i Salem detta år, enligt samstämmiga medierapporteringar.

Behandlingen av Daniel Wretström har tagits upp i en uppsats i idé- och lärdomshistoria från 2002 av Per Nyberg vid Göteborgs universitet. I en passage konstaterar Nyberg att massmedia har utmålat de kretsar Wretström umgicks i "som samhällets fiender", vilket "omöjliggör en förståelse av individen".

Mordet på 17-årige Daniel Wretström i Salem är ett exempel på hur stigmatiseringen försvårar rapportering och förståelse. [---] Slutsatsen, som aldrig utsades, men som låg inbäddad i rapporteringen var att genom att tillhöra en stigmatiserad grupp så utsätter du dig för risker. Den stigmatiserades egna ansvar, i egenskap av stigmatiserad, spelar här en roll för bedömningen. [---] En risk som jag ser är att brottsligheten mot den stigmatiserade förringas, hans/hennes värde mäts enligt en annan måttstock. Ribban sätts högre för vad som får skrivas och hävdas mot de stigmatiserade. Vanlig hänsyn är självskrivet i samvaron mot de som omfattas av normen, som har liknande värderingar och upplevs omfattas av samma moralkodex som vi själva. Hänsynen mot de som upplevs bryta med moralkodex och normsystem är satt på undantag.

Det står ganska klart att Nyberg menar att Daniels människovärde sattes ur spel av massmedia. Han antyder att det är en oskriven regel som gäller för mediernas behandling av stigmatiserade individer. Jag fyller i med att Daniel var en sökande yngling. Han saknade makt. Han hade inget som helst inflytande över politiken. Ändå var han utmålad som en samhällets fiende. Det bidrog till hans död.

Mot denna bild står det stöd som invandrare kan få då de utsatts för etniskt relaterat våld. Nyårsnatten 2000/01 dödades/mördades 19-årige Salih Uzels i ett bråk med skinheads i Stockholm. Händelsen gav starkt eko på ledar- och debattsidor. Både SvD och DN hade med Uzels död i sina årskrönikor. I kraft av brottets påstådda rasistiska karaktär uppvaktade regeringen Uzels familj. Man medverkade också vid den manifestation som hölls vid brottsplatsen, där en fingerad blodpöl krönte flera tidningars sidor.

Tidskriften Salts analys (nr 7/01) av skillnaden i nyhetsvärderingen mellan Uzel och Wretström är analog med det resonemang som förts ovan. Enligt Salt passade Uzels död behändigt in i kampanjandet mot (vardags)rasism. Fallet Wretström "går däremot helt på tvärs mot den inkörda dramaturgin". Analysen avslutas med en jämförelse av att dömas fredlös i äldre tid, vilket var det hårdaste straffet trots att rätten lät den dömde gå som en fri man för att därefter lämna honom därhän.

Det var det hårdaste straffet därför att alla visste att den fredlöse förr eller senare skulle råka mycket illa ut och sannolikt berövas allt, också livet. I nutid existerar inte fredlöshet som rättsbegrepp men i vårt massmediasamhälle håller det på att på nytt bli en realitet. Ingen kan bevisa att Daniel Wretström dog för att han förklarats fredlös av pressen. Men om massmediasamhällets domare vägrar att ens inför sig själva begrunda sitt ansvar kan det bara förklaras med djupt självbedrägeri eller än djupare samvetslöshet.

Helene Lööw (2000:66) gör en med Salt i vissa avseenden liknande jämförelse. Lööw redogör för skillnaden mellan den unga skinheaden Ronny Öhman som dödades av fyra ungdomar, varav två med invandrarbakgrund, på Maria kyrkogård i Stockholm hösten 1986, och Ronny Landin som slogs ihjäl av skinheads vid Nicksta camping samma år.

Massmedias behandling av de bägge fallen, händelserna vid Nickstabadet och på Maria Magdalena kyrkogård, är diametralt olika. I det första fallet blir gärningsmännen successivt demoniserade, få nyanser finns och det största utrymmet ägnas offret. I det andra fallet däremot är intresset fokuserat på gärningsmännens utsatta situation, medan offret är mer eller mindre anonymt och bortglömt.

Lööws analys stämmer väl in på den dikotomiseringsprocess som jag beskriver. Det tycks som om svenska liv inte värderas särskilt högt av svenska massmedier eller etablissemanget överlag. Inte heller av det egna rättssystemet värderas de högt; som nämnts saknar svenskar till skillnad från invandrare möjlighet att väva in etniska och rasistiska dimensioner då de drabbats av etniskt motiverat vald. Det beskrivna våldet mot svenskar skulle troligen inte ha varit så utbrett om det politiskt korrekta etablissemanget inte hade skapat ett samhällsklimat där vit hudfärg anses vara ond.

Svenskarnas utsatthet borttagen ur statistiken

Ovan har framgått att hetsparagrafen inte gäller etniska svenskar. Det har även framgått att svenskar utsatts och utsätts för etniskt motiverat våld. Under några år inkluderade Säkerhetspolisen i sina rapporter Brott mot rikets inre säkerhet dylika brott, dvs brott med etniska och rasistiska dimensioner av minoriteter mot etniska svenskar. År 2000 raderades denna aspekt bort ur statistiken. Enligt en av Säpos analytiker, Michael Johnson, var orsaken till borttagandet att "mörkertalet var stort, därför för man inte längre någon statistik" (Metros bilaga Gringo 040920). Mot denna (bort)förklaring kan invändas att inom andra områden där orättvisor av olika slag finns med, t ex misshandel av kvinnor, så brukar det tvärtom vara regel att lyfta fram mörkertalet som en viktig omständighet att ta hänsyn till.

Av en artikel i SvD (050720) framgår att Johnson istället har utarbetat en ny statistikmetod för att kunna registrera så många "hatbrott" som möjligt (mot andra grupper än heterosexuella etniska svenskar, min anm). Med den nya metoden hamnar alla anmälda brott i Sverige i en ny databas. Där samkörs anmälningarna mot den lista med 230 sökord och termer relaterade till rasism, som Johnson sammanställt. Om ett av orden på listan finns med i en anmälan blir det träff. Anmälan granskas då manuellt.

Som tidigare noterats utgår den svenska diskrimineringsmodellen från att det är känslan, och inte objektiva kriterier som ska räknas, när diskriminering utreds. Johnson förtäljer att så är fallet även vid "hatbrott": "Nu går vi stenhårt på offrets upplevelse av gärningsmannens motiv. Vi gör inga egna tolkningar. Om offret uppger att motivet är till exempel främlingsfientligt så blir detta vår utgångspunkt."

Sistnämnda gäller alltså inte etniska svenskar som definierats bort från statistiken med den remarkabla motiveringen att mörkertalet var för stort. Ett liknade exempel på hur svenskar definieras bort, om än inte så grovt, ges i den nämnda intoleransrapporten från 2004. I denna inkluderas även svenskars utsatthet i form av t ex verbala kränkningar med anspelning på deras etnicitet. 14 procent uppger att de kallats "svenskjävel/jävla svenne" (s 74). Om detta står det dock inget om i titeln, som istället anger att rapporten handlar om "antisemitiska, homofoba, islamofoba och invandrarfientliga tendenser bland unga". Denna negligering av svenskars utsatthet förstärks av förordet (s 5) och sammanfattningen (s 7) där det poängteras att intolerans "mot minoritetsgrupper är ett allvarligt samhällsproblem".

"Känslan", den subjektiva upplevelsen hos den drabbade invandraren, ligger alltså till grund för såväl diskrimineringsmodellen som huruvida ett brott ska betraktas som "hatbrott" eller ej. Som framgått kan svenskar inte åberopa hetsparagrafen eller väva in synpunkter kring rasism om de anser sig ha utsatts för etniskt motiverade kränkningar. Lagen tycks därmed utgå från att svenskar inte heller anses hysa känslor i samma utsträckning som andra folkgrupper. Om en svenska gruppvåldtas av ett invandrargäng som tycker att svenskor är mindre värda och därför ska våldtas, så anser rättsväsendet inte att det kan handla om rasism från gängets sida. Emellertid är det ingen känslomässig skillnad i upplevelsen av kränkningen och skräcken mellan Ida, som gruppvåldtas av invandrare för att hon anses vara en i deras ögon mindre värd "svennehora"[38], och Hassan som misshandlas av svenska rasister för att de anser honom vara en "svartskalle".

Att Säpo inte längre redovisar nämnda brott mot svenskar kan ges två förklaringar, som båda sammanhänger med dikotomiseringen och förskjutningen. Den ena är att svenskarna medvetet ska definieras bort som folkgrupp. Detta är i enlighet med förskjutningen i den av riksdagspartierna antagna och i denna bok flera gånger omnämnda mångfaldspropositionen där regeringen kungör, att svenska folket pga omfattande invandring saknar en gemensam historia. Detta är också i enlighet med hetsparagrafen som svenskarna inte kan åberopa, och det är i enlighet med att "vitheten" anses problematisk, närmast ond.

Den andra förklaringen sammanhänger med den förra, nämligen att det som inte redovisas inte heller, kan bevisas statistiskt sett. Endast rasistiska brott mot invandrare kan bevisas. Förskjutningen i detta fallet innebär att den dikotoma bilden av svenskar som (strukturella) rasister både förstärks och befästs medan spegelbilden av invandrare, homosexuella och judar omvänt förstärks till att bli offerrelaterad.

Även hetsparagrafen som sådan är dikotomt utformad då endast svenskar anses kunna vara rasister och endast invandrare anses kunna drabbas av rasism. Likheten inför lagen har upphävts liksom principen om alla människors lika värde. Svenskar anses inte hysa känslor i samma utsträckning som andra folkgrupper, en annars universell tanke. Jonathan Friedman driver alltså tesen att den politiska korrektheten ytterst handlar om (att skapa) kontroll och upprätta ideologisk hegemoni. Utifrån det synsättet är det, menar jag, rimligt att se hetslagen som ett instrument för att kontrollera människors åsiktsyttringar och i grunden också deras tankar.

Sammantaget kan den förskjutnings- och dikotomiseringsprocess som jag beskrivit ses i ljuset av fenomenet rättvisa. I den politiska korrekthetens namn får - eller rentav ska - vita människor behandlas orättvist.