Hans Magnusson på bloggen "Falkblick", april 2008:

”'Kulturrasism' - ett försök att tysta alla kritiker
 
För min generation, d v s vi som växte upp under 1970- och 80-talen, var antirasism och öppenhet gentemot främmande kulturer ofta återkommande teman. Såväl i skolundervisningen som i den populärkultur vi konsumerade fick vi lära oss att respektera alla människors lika värde, och att rasism var något avskyvärt som till varje pris skulle bekämpas."
 
"Antirasism och en öppen, fördomsfri attityd gentemot främmande folkslag är inte bara något som präglar min generation, utan kan förmodligen sägas prägla den svenska befolkningen i stort. Det har gjorts internationella opinionsundersökningar som indikerat att Sverige skulle vara ett av de minst rasistiska och främlingsfientliga länderna i Europa. Detta antagande underbyggs av att vi haft en i högsta grad liberal och frikostig flykting- och invandringspolitik. Antagandet underbyggs också av det faktum att vi i Sverige inte haft något uttalat invandringskritiskt, nationalistiskt politiskt parti som fått politiskt inflytande på riksnivå."
 
"Men om Sverige är ett av Europas minst rasistiska och främlingsfientliga länder, hur kommer det sig då att rasism och främlingsfientlighet är så ofta återkommande ämnen i svensk samhällsdebatt? Hur kommer det sig att det så ofta arrangeras olika slags manifestationer mot rasism, om det nu finns så lite rasism att bekämpa?"
 
"Har Sverige blivit mera rasistiskt? Har alla vi som fostrats in i en tro på alla människors lika värde och lika rättigheter oavsett hudfärg plötsligt blivit smygrasister som föraktar alla som inte är blonda och blåögda? Nej, så är givetvis inte fallet. Det som skett är att en liten, självutnämnd elit av politiskt korrekta proffstyckare bestämt sig för att omdefiniera begreppet rasism, så att även åsikter som inte är det minsta rasistiska numera klassificeras som uttryck för rasism. På så sätt kan all kritisk diskussion kring svensk flyktingpolitik, integrationssvårigheter och sociala problem bland invandrare effektivt tystas. Detta har tagit sig ett av sina tydligaste uttryck i etablerandet av det fullkomligt absurda och missvisande begreppet ”kulturrasism”.
 
För det första är själva ordet kulturrasism missvisande och tyder på en avsevärd begreppsförvirring. Ordet implicerar att det skulle finnas en rasism som är baserad på ras och en som är baserad på kultur. I en mening jämställer man därmed begreppen 'ras' och 'kultur'. Båda begreppen kan användas för att kategorisera människor, och kan därmed - menar man - ligga till grund för olika slags rasism.

Man talar om dessa olika slags rasism ungefär som om man skulle jämföra rödvin med vitvin. Rött respektive vitt vin har olika smak och färg, men är för övrigt närmast identiska produkter, tillverkade på samma sätt och av samma råvaror. Och man kan givetvis bli lika full på det ena som på det andra. Problemet är att begreppen ras och kultur inte låter sig jämföras eller jämställas på detta sätt, eftersom de betecknar så vitt skilda saker.
 
Ras är ett biologiskt begrepp som betecknar en viss folkgrupp som kännetecknas av vissa fysiska särdrag. Kultur kan i detta sammanhang definieras som en uppsättning sociala och intellektuella konstruktioner och mönster som är (eller upplevs vara) gemensamma för en viss folkgrupp. Raser är i hög grad beständiga, och kan endast förändras genom att under lång tid blandas med andra raser. Kulturer är, i motsats till raser, i stor utsträckning dynamiska och föränderliga, och kan (åtminstone i teorin) förändras mycket snabbt. Ras är ett biologiskt faktum som på individnivå är omöjligt att förändra. Den som fötts som vit nordeuropé kan till exempel inte bli svart västafrikan, hur gärna han eller hon än vill. Kultur är däremot något man tillägnar sig genom inskolning och socialisering, och kulturell tillhörighet/identitet är för en enskild individ fullt möjlig att förändra (även om en sådan förändring förstås kan innebära avsevärda svårigheter). Således kan till exempel en svensk som under uppväxten skolats in i svensk kultur mycket väl ”bli” gambier. Detta förutsätter dock att han/hon lever länge i Gambia, lär sig språket och kulturen, samt internaliserar dess värderingar och sociala koder.
 
Sett ur detta perspektiv menar jag att kulturrasism är ett förvirrande och missvisande begrepp. Om man har behov av att skapa ett negativt värdeladdat begrepp med innebörden 'att betrakta den egna kulturen som mera högtstående än andra kulturer', så vore det mera adekvat att istället tala om kulturell eller etnisk chauvinism. Eller varför inte använda det redan vedertagna begreppet etnocentrism?
 
För det andra: I användandet av begreppet kulturrasism finns en implicit föreställning om att alla kulturer är likvärdiga. Man konstaterar att kulturer är olika, men menar underförstått att ingen kultur är bättre än någon annan. Det är extremt politiskt inkorrekt - ja, närmast  tabu -  att hävda att en kultur är överlägsen en annan. Denna inställning håller inte för en närmare kritisk granskning, i och med att den bygger på en sammanblandning av två delvis oförenliga förhållningssätt.
 
Inom vetenskaper där man studerar och jämför olika kulturer, t ex etnologi eller socialantropologi, förmodar jag att man måste eftersträva största möjliga objektivitet och i möjligaste mån undvika värdeomdömen. Dessa vetenskaper syftar till att beskriva och förklara kulturella mönster, inte till att värdera eller rangordna dem. Alltså antar jag att man i sådana sammanhang inte betraktar kulturer som 'bättre' eller 'sämre' eller mer eller mindre 'högtstående'.
 
I den praktiska verkligheten måste vi emellertid ständigt göra värderingar baserade på moral, etik och människosyn. För att göra ett tillspetsat exempel: Vi kan möjligen, på ett teoretiskt plan, förstå och acceptera att det funnits mänskliga kulturer inom vilka kannibalism under vissa omständigheter ansetts som normalt. De flesta av oss tycker dock med största säkerhet att kannibalism är både oerhört vidrigt och djupt oetiskt, och vi skulle knappast stillatigande acceptera en legalisering av kannibalism i Sverige.
 
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan ses som en sammanfattning av de grundläggande värderingar och den människosyn som moderna, liberala demokratier bygger på. De mänskliga rättigheterna förmodas vara universella, och ska alltså inte ses som bundna till en specifik kultur. Det kan därför vara rimligt att använda sig av de mänskliga rättigheterna som måttstock om man vill jämföra olika kulturer och samhällsbildningar med varandra. Sett ur detta perspektiv kan man säga att i ju högre grad de mänskliga rättigheterna respekteras i en specifik kultur, desto mera högtstående är kulturen ifråga. Givetvis gäller då också det omvända, d v s att i ju lägre grad de mänskliga rättigheterna respekteras i en kultur, desto lägre stående är kulturen ifråga. Om man använder sig av respekten för mänskliga rättigheter som måttstock är det uppenbart att vissa kulturer är mera högtstående än andra. Till exempel är nutida västerländsk kultur sett ur detta perspektiv vida överlägsen nutida arabisk/muslimsk kultur.
 
På ett teoretiskt/filosofiskt plan kan man givetvis hävda att alla moraliska/etiska måttstockar är godtyckliga, att det inte finns några universella värden som bör omfatta alla människor och att alla moraliska system är lika bra eller dåliga. I praktiken blir dock ett sådant förhållningssätt omöjligt. Vi är alla tvungna att göra moraliska och etiska ställningstaganden, och ett civiliserat rättssamhälle kräver lagar och normer som är gemensamma för alla. Därmed måste vi också kunna kritisera kulturer som innehåller värderingar och beteendemönster som är oförenliga med vår egen moraliska/etiska värdegrund. I den praktiska verkligheten går det inte att gömma sig bakom förment objektivitet och politiskt korrekt värderelativism.
 
För det tredje: Begreppet kulturrasism används schablonmässigt för att bemöta all kritisk diskussion kring invandrarkulturer och integrationsproblem. Så fort någon säger något kritiskt om kulturellt förankrade beteendemönster eller värderingar hos t ex muslimska invandrare blir vederbörande anklagad för att vara kulturrasist.
 
Om all kritik av attityder eller beteendemönster inom en specifik kultur kan klassificeras som kulturrasism så innebär detta omvänt att alla värderingar och beteendemönster kan rättfärdigas, bara de är (eller anses vara) förankrade i en specifik kultur. Kultur och/eller etnicitet kan på detta sätt missbrukas för att ge legitimitet åt precis vad som helst."
 
"För det fjärde: Det nedsättande begreppet kulturrasism används enbart när infödda européer har en kritisk hållning till kulturella mönster i t ex arabiska/muslimska eller afrikanska kulturer. Det förhåller sej tydligen på samma sätt med kulturrasismen som med s k hatbrott; den kan bara utövas av vita européer gentemot t ex araber, afrikaner eller asiater, medan det omvända av allt att döma är omöjligt. Har man någonsin hört någon PK-debattör skrika 'kulturrasism' när muslimer i föraktfulla, grovt nedsättande ordalag talar om 'den dekadenta västvärlden och dess depraverade, gudlösa kultur'? Anses det vara ett uttryck för kulturrasism när manliga invandrare från arabiska/muslimska kulturer talar om svenska kvinnor som 'svennehoror'? Nej, då är det tyst. Även på denna punkt finns alltså en logisk brist i användandet av begreppet kulturrasism.
 
Sammanfattningsvis menar jag alltså att begreppet kulturrasism på flera olika sätt är missvisande och inte håller för en närmare kritisk analys. Det är min bestämda uppfattning att detta begrepp skapats i ett enda syfte, nämligen att omöjliggöra all kritisk diskussion kring rådande invandrings- och integrationspolitik."