"Förväxla inte kritiska åsikter med rasism
EN KOMMITTÉ utreder för närvarande en utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp så att det blir möjligt att åtala också omdömen som fälls inom den privata sfären. Mot bakgrund av senare års mord och våldsdåd begångna av rasister och nazister är det förståeligt att nya vägar söks för att bekämpa utbredningen av en förkastlig ideologi. Det gäller dock att skilja åsikter från handlingar,...att hålla isär vederhäftig kritik i invandringsfrågan från rasism och främlingsfientlighet ..."
SVANTE NYCANDER har i boken Politisk korrekthet på svenska (1998) visat hur diffust, oklart och godtyckligt den nu gällande hetslagen tillämpas av rättsväsendet. Och undersökningar har gett vid handen (Lange/Westin 1993) att 70 procent av svenskarna instämmer i påståendet "Numera kan man inte säga ett kritiskt ord om flyktingpolitiken utan att bli kallad rasist". Forskarna tillade att felet som gjorts är att jämställa kritik av invandringspolitiken med rasism.
Det etablerade missbruket
av hets/rasismbegreppet talar således för att den aviserade lagändringen
inte kommer att kunna säkerställa den frånvaro av godtycklighet
som kännetecknar en demokratisk rättsstat.
I maj beslöt akademikerförbundet SSR om en stadgeändring för
att kunna utesluta medlemmar vilka uttrycker odemokratiska eller rasistiska
åsikter. SSR hyser medlemmar som bedriver forskning. Premissen för
att kunna bedriva samhällsnyttig sådan utgörs av det kritiska
tänkandet.
Liksom många andra
forskare har statsvetarprofessor Bo Rothstein flertalet gånger belyst
senare års inskränkning av forskningens frihet. I Göteborgs-Posten
(000112) jämför han Sverige med forna Östtyskland: "För den som vill och vågar se, är
parallellerna till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på
politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens
autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för
att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på
ordning i leden."
SSR:s BESLUT , baserat på oprecisa "definitioner" av rasism
och antidemokrati, kommer sannolikt att kväsa det kritiska tänkandet
ytterligare. I facktidningen SSR (nr 8/00) erkänner förbundsordföranden
förvecklingarna, att det utan klara riktlinjer blir svårt att avgöra
en medlems eventuellt oacceptabla åsikter.
Försvarshögskolan skall under 2001 leda ett projekt med syfte att informera och utbilda medborgare för att bli kvitt "främlingsfientliga åsikter". En nationell handlingsplan för "attitydförändring" skall utformas. Utöver försvarsmakten är militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Säpo, LO, SAF och delar av svenska näringslivet involverade.
Enligt GP (000817) skall
företagen "hjälpa de anställda för ändra sina åsikter". För de som inte låter sig påverkas väntar
avskiljning från yrken, vilket redan skett. En företrädare
för Försvarshögskolan kommenterade initiativet: "Vi måste en gång för alla rensa ut dem
ur vårt demokratiska samhällssystem. Dessa personer motverkar samhällets
utveckling i en sund riktning."
TERMEN "rensa ut" hör inte en demokratisk vokabulär till.
Däremot har den tillämpats flitigt i totalitära stater och
i diktaturer - av despoter.
Ovanstående, som
blott är axplock bland legio exempel, visar hur det i Sverige har skapats
ett tillstånd där folk inte vet vad som avses med rasism; oklarheten,
begreppsförvirringen, i sig innebär att folk inte vågar yttra
sig, dialogen hämmas; vilket ytterligare förstärks av olika
former av repressalier såsom uteslutningar och social utstötning.
I FÖRLÄNGNINGEN kan detta komma att innebära att minsta kritik
av invandringspolitiken och mångkulturalismen betraktas som skäl
för uteslutning eller rentav brottsligt (hets). Häremot står
John Stuart Mills pläderande för i princip total tanke- och yttrandefrihet
vilken skulle garantera att statsmakterna inte fick monopol på "sanningen".
Att försvara yttrandefriheten
såväl för sakliga, icke-rasistiska, kritiker av invandringspolitiken
som för renodlade rasister (och andra såsom drogliberaler, fundamentalister,
sexuellt avvikande med flera) - är inte detsamma som att ackompanjera
åsikterna. Det är i stället att värna om demokratin och
grundlagen. Även om det tar emot måste ett öppet och pluralistiskt
samhälle, såsom Voltaire förespråkade, tillåta
även förhatliga åsikter. Åsiktsförtryck och eftersträvande
av åsiktslikriktning utmynnar i att människors kritiska tänkande
hämmas enär många medborgare då simmar ut i en ankdamm
av mer eller mindre oreflekterande likasinnade.
En "föreläsning" vid Umeå universitet häromåret
visade att de närvarande universitetsstudenterna inte förmådde
att argumentera mot bland annat förnekande av Förintelsen. Kan man
inte argumentera mot uppenbara lögner och vidrigheter, hur skall man
då kunna försvara ett humanistiskt och demokratiskt samhälle?
EN AV VÄRLDENS ledande demokratiforskare, Roald Dahl, visar i Demokratin
och dess antagonister (1999) att dryftande av åsikter även med
demokratins fiender är nyttigt. Det tvingar demokratins anhängare
att rannsaka och förstärka sina argument, göra dem mer bärkraftiga.
Det borgar för att dumheten besegras, att fördomar inte frodas.
På detta sätt stärks demokratin.
Den avveckling av åsikts- och yttrandefriheten som sedan några år pågått i Sverige är således ett närmande till totalitarismen, ett understödjande av fanatism, dogmatism och fördomar. Riksdagens uppgift är att motverka denna riktning, inte att stödja den genom ny lagstiftning.
John Järvenpää
fil kand, sociologistuderande,
medlem i SSR"
