Anklagad "Rasistanklagad antropolog blev professor."
Så löd en rubrik i studenttidningen "Lundagård" nr 3/2000, till en artikel som handlade om Kajsa Ekholm-Friedman.
Ordvalet "rasistanklagad" blir i detta sammanhang dubbelt intressant:
1. I princip kan ju vemsomhelst anklaga vemsomhelst för vadsomhelst. Betydelse borde en anklagelse kunna få först om det finns fog för den. Att vara anklagad ska inte vara detsamma som att vara dömd.
Men här gäller anklagelsen "rasism". I en politiskt korrekt publikation räcker det då med själva anklagelsen.
2. Denna anklagelse är dessutom ett antal år gammal och Kajsa har redan varit föremål för granskning - och friats.
Men gäller anklagelsen "rasism" blir man tydligen aldrig fri. Då är domen på livstid.
Lundagårds artikel hade som utgångspunkt en del aggressivt korrekta uttalanden av Lars Larsson, LUS*-ordförande, i samband med årets professorsinstallation. För detta fick Larsson kritik från studenter på Socialantropologiska institutionen. Larssons svar i Lundgård ger en uppfattning om hans hållning:
"Jag har på intet sätt ifrågasatt Kajsas befordran till professor. Mitt tal handlade uteslutande om mina förväntningar på de nya professorerna, deras ansvar och deras gränser. Jag problematiserade kring frågan var gränsen för den akademiska friheten går och vad en professor får göra och inte göra.
Självklart hade jag Kajsa i åtanke ... men jag utpekade eller kritiserade ingen i mitt tal utan framförde mina förväntningar på professorerna i framtiden."
"...förväntningar på professorerna vid universitetet att de inte ska legitimera främlingsfientlighet med sin titel eller sin vetenskaplighet."
Ja, var går gränsen? Det är nog inte helt sjävklart. Om erfarenheter från länder i Afrika visar mångetniska samhällen ofta har svåra konflikter och Kajsa genom sin forskning känner till detta, får hon låta detta bli känt?
För vilka faktauppgifter han man ställa ut garantier att de inte i framtiden används av någon, vars politiska värderingar man själv kanske inte helt delar?
En professor som blir så påpassad som framgår av Larssons formuleringar får naturligtvis en svår eller omöjlig arbetssituation.
Ett annat inlägg i Lundagård, signerat Johan Hultman, innehåller en del tänkvärda formuleringar:
"Invandrarna har annorlunda bakgrund, språk, seder, bruk, känslor och uppfattningar. Självklart uppstår konflikter, det kan inte politiker bestämma, men man kan förbjuda diskussionen om dessa uppenbara problem. Man kan lagstifta mot känslor om man vill, men det är lika effektivt som att förbjuda naturlagarna."
"Problemen finns i vardagen och kan avläsas i brottsstatistik och tragedier i getton..., även om politiker och föreningsledare förbjuder verkligheten att existera..."
"Man kan inte kommendera fram välkomnande med lagar, utan människor kommer ändå att reagera på vad politiker och de stora ägarna gör med dem och detta är dels en psykologisk, dels en rättslig fråga.
Många människor tycker illa om varann. Det kan politiker inte lagstifta mot, utan vad man kan göra är att upplösa hatet, och invandring är inte ett bra sätt."
"Det finns i dag miljontals flyktingar som svämmar runt jorden... Det är bättre att lösa problemen där de finns, nämligen i invandrarnas hemländer, så slipper dessa människor att bli invandrare alls."
"Det gäller ju äganderätten till arbetet, vardagen och våra livsvillkor och dessa vill politikerna och de stora ägarna förfoga över. Så det var ju där skon klämde. Med invandringen kan man skyla över de enorma missförhållanden som pågått i århundraden, nämligen att vi som individer inte äger våra egna livsvillkor. Därför är diskussionen förbjuden."
"Främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas." Pierre Schori, invandringsminister, den 21/5 97 |
* LUS - Lunds Universitets Studentkår