Ulf Nilson hade i Expressen den 4/11 -03 en kolumn med rubriken: "Kan
svenskar inte bli förbannade?"
"Finns det inget raseri kvar i Sverige?
Har Ni svenskar där ute TOTALT tappat förmågan att bli FÖRBANNADE?
Uppriktigt sagt är jag orolig för Er..."
..."Reaktionen på försvarsskandalen? Gäsp, gäsp.
Mycket värre är naturligtvis landstingseländet. Just nu virvlar ordet PRIORITERING omkring som en förgiftad råtta, men nästan ingen kommentator har pekat på det som Ni, svenskarna, VERKLIGEN borde bli förbannade på. Två huvudpunkter:
För det första aviserar flera landsting såväl nedskärningar som skattehöjning. Både och. Det betyder i klartext att mer pengar ska ge mindre vård. Lika med sämre. Sedan 70-talet har antalet sjukhussängar minskat med 136 000 till 29 000. Antalet sköterskor och undersyrror har samtidigt ÖKAT dramatiskt - alltmedan vårdköerna förlängts.
Kort sagt: svenskarna har blivit lurade, alldeles förbannat lurade."
I TYSKLAND, däremot, blir människor förbannade, och visar det. Protestdemonstrationer samlar stora skaror av arga tyskar. Ur en nyhetsartikel den 6/11 -03:
"TYSKARNA HAR FÅTT NOG"
"Patientavgifterna chockhöjs, pensionsåldern höjs och ersättningen från a-kassan försämras. Tyska politiker lever däremot i ett sagoland med pensionsförmåner som får vanliga inkomsttagare att blekna av avund.
Uppgifterna om parlamentarikernas förmåner har utlöst en proteststorm bland väljare och skattebetalare. 'Det är en skandal att politiker på kort tid tjänar in förmåner som vanliga pensionärer bara kan drömma om', dundrar Karl Heinz Däke, chef för de tyska skattebetalarnas förening.
En av dessa privilegierade politiker är 47 åriga kristdemokraten Claudia Nolte. I regeringen Helmut Kohl var hon minister i fyra års tid. Det jobbet ger rätt till en pension på 3 445 euro i månaden, nära 32 000 kronor.
'Nej' till neddragningarna i välfärdssystemet var det tydliga budskapet till regeringen när 100 000 tyskar demonstrerade i Berlin förra veckan.
Nolte sitter dessutom i förbundsdagen sedan 13 år vilket innebär att hon kan räkna med en pension om sammanlagt 6 713 euro i månaden, nära 62 000 kronor. Pengarna kan hon kvittera ut redan från 55 års ålder. Och det utan att ha betalat in en enda euro i pensionssystemet.
För att få ut samma belopp skulle en genomsnittlig löntagare behöva arbeta i 257 år, lyder den syrliga kommentaren från skattebetalarnas förening."
Listan på politiker med orimliga ersättningar kan göras lång. Hans Eichel, socialdemokratisk finansminister, kan för sin del plocka ut en pension på 11 000 euro, drygt 101 000 kronor i månaden.
"Ett skäl till politikernas höga pensionerna är att de i regel tjänar in förmåner från flera olika uppdrag. Efter bara två mandatperioder i förbundsdagen, alltså åtta år, har de rätt till en pension på 2 200 euro, 20 200 kronor. Ministerpension utfaller efter bara två år. "
"När den tyska ekonomin dunkade på och tyska löntagare hörde till världens mest gynnade var det ingen som brydde sig om politikernas privilegier. Men nu när svångremmen dras åt och välfärdssystemen bantas har politikerna plötsligt hamnat i skottgluggen."
"En rad yngre politiker går nu i spetsen för skärpta regler för de folkvalda. "
"...Enligt förbundskansler Gerhard Schröder ska den allmänna pensionsåldern höjas till 67 år. Detta samtidigt som pensionerna ska frysas nästa år och enligt alla experter kommer att sjunka dramatiskt under de kommande decennierna.
Drygt 80 procent av tyskarna säger enligt färska opinionsmätningar nej till en höjning av pensionsåldern. Det socialdemokratiska regeringspartiet SPD rasar samtidigt i mätningarna och stöds bara av en fjärdedel av väljarna.
Besk medicin har vi tyskar intet emot. Men vi saknar förtroende för dem som ordinerar den, fräste i helgen samhällsdebattören Michel Friedmann i en tv-debatt."
Kommentar:
Bakom de generösa ersättningarna till politiker - i Tyskland som i Sverige och andra länder - ligger åtminstone två förhållanden:
1. Påverkan av näringslivets excesser, där nivån på löner, pensioner och annat blir framförallt statussymboler. Ett sätt att mäta sig med andra. Ingen behöver så mycket pengar i sitt dagliga liv, ens med en mycket extravagandet livsstil.
2. Synsättet att politiker uppdrag är att betrakta som yrken, och att man - redan efter en kort tid som politiker - omöjligen ska kunna gå tillbaka till sitt tidigare yrke och den vägen klara sitt uppehälle.
