Patent på anständighet? Ur ytterligare ett brev från Steen Wied. Han betonar att han talar som medborgare i Danmark, privatperson, inte som representant för något parti:
Jag sitter på mitt småländska torp och filosoferar över det "svenska tillståndet". Självklart är inte svenska politiker onda eller medvetet ute för att förstöra landet. Och jag försöker förstå vad som pågår. Jag vill inte demonisera dom så som de gör med sina motståndare, utan jag har kommit till den slutsatsen att svenska politiker först och främst är romantiker. Dom är romantiker, puritaner och moralister, precis som marxisterna var förr. De är också auktoritära, vilket har gjort att deras demokratiska sinnelag har blivit tveksamt. De vet vad som är "bäst"! De vill bara "det goda" när de istället skulle ha ägnat sig åt att undvika att ställa till olyckor. Det är ju omöjligt att argumentera med folk som har patent på anständighet, godhet och humanism. (Man såg tydligt detta auktoritära då Mona Sahlin läxade upp vår danske utrikesminister, Bertel Haarder. Hon talade om för honom hur han skulle ha fört valkampen; hur han skulle ha "missionerat för en humanistisk invandringspolitik" istället för att bry sig om folkets åsikter. Är Sahlin representant för sitt folk eller missionär för en högre sak? Är hon svensk minister eller minister för hela världen?)Om man ska redogöra för hur politikerna kan bli sådana måste man säkert söka historiska orsaker. En mentalitet som grundar sig på över 200 års fred, protestantisk förnöjsamhet och ett liv i en värld som är enastående homogen, solidarisk och med ett framgångsrikt välfärdssamhälle, har onekligen präglat svenskarnas syn på livet. Världens ondska har blivit "teoretisk". Ursprungligen är vi alla goda människor och i grunden är vi nog ändå en sorts svenskar. Kanske är den nuvarande generationen av cirka 50-åriga politiker präglade av den svenska 70-talsvänsterns endimensionella världsbild, som t ex Jan Guillou fortfarande är talesman för; solidaritet med all världens folk, men förakt för sin närmaste granne. En sådan vänsterinriktning har vi i Danmark också, men den är väldigt blygsam. De justerar sin världsbild, med 30 års försening i bästa fall och kallar sig ändå avantgardister. Men en sådan naiv världsbild är en katastrof hos en politiker! De bör leva i verklighetens värld. Dessutom har svenska politiker kommit så pass långt i sina multietniska äventyr att det inte går att backa och sedan medge att de kanske tog fel.
Vad dom skall göra, om det en dag går upp för det svenska folket att den vackra multietniska drömmen blivit en mardröm? Då finns det inget val längre! Landet är förändrat för alltid. Att det kan sluta med en mardröm grundar jag på sannolikhet. Man behöver bara kasta en blick på världen och historien; t ex att 95% av alla krig sedan andra världskriget har varit s k inbördeskrig med religiösa eller andra etniska förtecken, visar just på detta. Bara kasta en blick på det djupt splittrade och segregerade USA, som dock blev förenat under ett kort ögonblick efter den 11 september 2001 (enligt förstasidan av New York Times den 12 september 2001). Man måste vara en drömmare och romantiker om man tror att det kommer bli annorlunda i Sverige än på alla andra platser i världen. Det visar på en politisk amatörmässighet om någon kan tro något sådant. Sverige ger frivilligt ifrån sig det som de flesta länder i världen längtar efter; nämligen ro, stabilitet och enighet det som forskare kallar "socialt kapital" en sällsynt vara. Något som tidigare stod högt i värde i Skandinavien.
Ett är säkert; asylströmmen och folkvandringen kommer att öka. Detta p g a att demografien i Afrika och de arabiska staterna är helt bortom all kontroll. Under de kommande 25 åren kommer dessa världsdelar att växa med 1 miljard (!) människor (allt enligt WHO). Detta sker alltså i länder med ekonomier som inte ens idag kan försörja sina egna befolkningar! Att försöka avhjälpa denna nöd genom invandring till Europa är ett fullständigt orealistiskt projekt. Därför kommer man också att få se EU ändra sin politik under de kommande åren, precis som Danmark redan gjort. Tysklands Schröder fruktar för en rejäl tysk högervridning och har gått till angrepp mot EU´s förslag om gemensam flyktingpolitik.
Nästa nödvändiga steg blir en omförhandling av den fullkomligt föråldrade flyktingkonventionen från 1951. Om man inte har klart för sig att Europa sitter på en högexplosiv befolkningsbomb saknar man förutsättningar att diskutera flyktingpolitiken. Till bara helt nyligen kunde och ville inte de danska socialdemokraterna ta en konkret debatt om invandringen. Att dom därför förlorade valet rekordstort är fullkomligt logiskt och har enkla orsaker; ett fungerande folkstyre (andelen röstande var 88 %!), en fri och levande debatt i tidningar och TV och ett engagerat och upplyst folk. Det är ofattbart att svensk press inte analyserat denna händelse!
Istället så propagerar man emot den. Det är väl inte pressens uppgift att i sina reportage, utan högst på ledarplats, vara kritisk mot en demokratisk process i ett broderland? Antalet felaktiga upplysningar i svensk press tyder inte på att journalisterna hade gjort sig besväret att ens läsa Dansk Folkepartis valprogram. Rekordet i demagogi hade Expressen, som kallade partiet "fascistiskt" och refererade till partiets politik rörande bl a äldreomsorgen, men i direkt motsats till vad den egentligen stod för. Den statliga televisionen SVT kallade partiet konsekvent för "högerpopulistiskt" och "främlingsfientligt". Ett något pinsamt politiserande av en statlig kanal. Är då de f d kommunisterna i Vänsterpartiet också "vänsterpopulister"? Som dansk frågar man sig; varför ser den svenska pressen det som sin uppgift att vara en ensidig part i en kontroversiell politisk fråga? Så är det inte i Danmark! Det är väl ett demokratiskt fel om något, Mona Sahlin och alla ni andra?
Jag ser det som en kapplöpning med tiden för Sveriges vidkommande; hur mycket kommer välmenande politiker att förstöra, innan förnuftet och verkligheten kommer att segra? Men debatten i Sverige är vad jag vill kalla pseudodemokratisk. Man spiller tid på att diskutera feminism och jämställdhet i världens mest jämställda land. I Aftonbladet kan man yttra sig om huruvida man tror på UFO eller ej. Man kan diskutera om man bör äta kött eller inte, om vem som kommer att vinna i Robinsontävlingen o s v. Vanliga svenskar får lov att yttra sig i media om likgiltigheter, struntsaker och en massa oväsentligheter, men bara inte om invandringen. Detta sker allt medan den mest genomgripande förändringen av det svenska samhället som någonsin skett pågår, som ett odebatterat diktat för folket. Mer än var femte invånare är idag invandrare. Om 10 år är det var tredje.
Det vanligaste namnet för nyfödda pojkar i Malmö är Muhammed! Malmöborna flyr i hundratal från kriminalitet och våld. Skolor måste stängas p g a hot och trakasserier. Om inte detta är ett ämne för debatt i en demokrati, då är det bara frågan om partiell demokrati i Sverige. En grundlagsskyddad rättighet som är upphävd inom väsentliga områden och därför bara skenbar! Om denna radikala förändring av Sverige verkligen är det svenska folkets önskan, ja då kan jag bara önska lycka till! Men är det, det? Jag hoppas på det bästa för Sverige, för svensk kultur, från Bellman till Jussi Björling, från Strindberg till kräftkalas. Detta har nämligen blivit en del av mig själv.
Jag var i Beirut före inbördeskriget och jag var där även efteråt. Redan som ung privilegierad skandinav såg jag dessa människors hat och vansinne. Detta har jag aldrig glömt! Med Balkan också i friskt minne så borde alla ha fått en tankeställare... så är verkligheten, tyvärr. Jag skrattar bara om någon skulle kalla mig rasist. Detta har nu inte hänt ännu. Men i Sverige är man ju närmast en dissident om man ifrågasätter invandringens obetingade visdom. Jag har sett världen och jag inrättar mina idéer efter verkligheten och inte tvärtom. Så bör en ansvarig politiker också göra. Det finns säkert ytterst få verkliga rasister i Sverige, men så många fler realister. Eliten och "de intellektuella" är som så ofta de sista som inser sanningen. Så är det också i Danmark dock med många undantag. Om Danmark och Sverige kommer att gå helt skilda vägar, vill jag bara önska två saker; svensk respekt för danskt folkstyre och att svenskarna själva får rösta om vilken invandringspolitik som skall föras och hur många utlänningar de vill ska bo i deras land.
Jag önskar Dig all tur och lycka i din modiga och svåra uppgift.
Många vanliga hälsingar
Steen Wied, fotograf
|
|