Det kunde ha varit en skildring från Serbien under president Milosevics totalitära styre eller från den alltmer oberäknelige och tyranniske president Mugabes Zimbabwe. Men det är Sverige. Kravallutrustad polis angriper fredliga demonstranter som deltar i en utomhusfest i organisationen Reclaim the streets regi i Göteborg. En eller flera polismän använder sina tjänstevapen mot fredliga och festande demonstranter och tre av dessa skadas. En av dem skadas i bröstet och hans skador visar sig senare vara livshotande, en annan skadas i buken och en tredje i vaden. Den syndikalistiska tidningen "Arbetaren" ger sin bild av en episod under EU-toppmötet i Göteborg och den skiljer sig väsentligt från vad övrig massmedia rapporterar. Det har sina orsaker.
Vad man ser är ofta beroende på var man står. En person som står till höger politiskt sett ser kolonnen av poliser som ett tecken på vilja från samhället att skydda sina medborgare och rättsstaten. En person som däremot står till vänster ser samma kolonn som ett tecken på samhällets ovilja till dialog med fredliga demonstranter och som ett bevis för det kapitalistiska samhällets repressiva och omänskliga ansikte. Mannen som står som författare till artikeln i tidningen "Arbetaren" heter Mats Deland. Det är av väsentlig betydelse för att förstå uppsåtet med artikeln. När Deland skriver "Polis öppnade eld mot Reclaim the street-fest i Göteborg" är det snarare stilenligt än uppseendeväckande.
Mats Deland är doktorand vid Ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms Universitet. Han har varit det i förmodligen ett decennium. Eftersom han enligt egna uppgifter deltagit i praktiskt taget varje AFA- demonstration sedan åtminstone mitten av 1990-talet kan vi förmoda att det tagit en hel del tid i anspråk och inverkat menligt på studietakten. Deland medverkar också på Aftonbladets kultursida. Tills för något år sedan var Deland mycket engagerad i frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Efter de senaste årens uppmärksamhet i media kring gruppvåldtäkter och personrån har Delands entusiasm när det gäller att torgföra sin antirasism avtagit märkbart. Istället har hans engagemang alltmer kommit att kretsa kring det ämne som för dagen upptar agendan för de människor som påstår sig företräda arbetarklassen. Det handlar om globaliseringen eller snarare kampen mot globaliseringen. Mats Deland var på plats i Prag under antiglobalisternas demonstrationer och han var alltså även med i Göteborg under EU-toppmötet.
Mats Deland redovisar i Aftonbladet 15 mars 1998 sin syn på det antirasistisk aktivism: "Det är nassarna som beväpnar sig, eftersom de är rädda för den antirasistiska opinionen...de antirasistiska demonstranterna har alltid stormat mot fascisterna i stort sett helt obeväpnade och skrämmer dem, kanske just därför,alltid på flykten (om inte polisen står i vägen)".
I samma artikel försvarar Deland den vänsterextrema gruppen AFA gentemot kritik från författaren Anna-Lena Lodenius. Han talar om ett "obalanserat angrepp på den militanta antifascismen". Den beskrivs enligt vad Deland uppfattar orättvist som en underjordisk organisation med smak för vapen och antidemokratisk ideologi.
Vad den antidemokratiska ideologin stod för i praktiken fick det svenska folket besked om under helgen 14-16 juni 2001. Göteborg var "de antirasistiska demonstranterna" inte helt obeväpnade utan hade försett sig med ansenlig arsenal av stenar och tillhyggen. Med tanke på Mats Delands väldokumenterade och konsekventa ställningstagande för den maskeraden pöbel som han förmodligen frotterades med i Göteborg finns det möjlighet att han aldrig såg några tillhyggen. Em människa väljer att se det hon vill se.
Mats Deland skrev i Aftonbladet 25 november 1995 i samband med en biljettkontroll i Rinkeby om sin syn på svensk polis. " Vi har haft problem i den här stadsdelen förut med poliser som kryssar omkring med bil på gångvägarna och hejdar som de anser misstänkt mörkhyade människor" .
Enligt Deland går alltså polisens närvaro i Rinkeby ut på att på ett lömskt sätt dölja sina passkontroller och genomföra den politik som "ett svartklätt huligangäng propagerat för på stockholms gator". Nej,det svartklädda gänget är i detta fall inte de som i dagarna våldtagit Göteborg utan nynazister.
Helt klart är att nynazister och så kallade antirasister delar klädsmak. Det är inte förvånansvärt. När allt kommer omkring är det ändå i grunden samma slags missanpassade våldsfixerade individer med skillnaden att de så kallade antirasisterna är betydligt mer hänsynslösa och våldsbenägna. Nynazisterna har heller inte någon företrädare på Aftonbladets kultursida. Tolkningen av Delands artikel kan inte bli annan än att han anser att svensk polis går nynazisters ärenden. Som en konsekvens av denna uppfattning framstår de svartklädda och maskerade våldsverkarnas besinningslösa polishat logiskt.
Det är inte säkert att Mats Deland deltagit i vandaliseringen av butiker. Det är inte säkert att han har kastat ens den ynkaste tegelsten. Det är inte ens säkert att han beväpnat sig med ett järnrör. Åtminstone skulle han aldrig berätta om det på Aftonbladets kultursida. Det finns dock något som är säkert. Mats Deland, bakom sin fasad av intellektuell har legitimerat en grupp människor som med sina terroristiska metoder och sin besinningslösa våldsutövning i flera år utgjort ett hot mot det demokratiska samhället. Mats Deland är i ordets rätta bemärkelse en skrivbordshuligan som naturligtvis aldrig själv komprometterat sig vad gäller det rent fysiska våldet mot människor med avvikande åsikter. Han har däremot med en aldrig sinande energi gjort sin insats för att ge en anständighetens skimmer kring en grupp havererade existenser vars livsluft är terror, hot, förstörelse och extremvåld.
Mats Deland må vara en främmande fågel på den ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms Universitet. Att en person som gjort sig ökänd för sin extremistiska politiska åsikter skändar de grundläggande akademiska idealen som borde vara självklara i varje västerländsk demokrati berättar i grund och botten mer om det svenska samhällets förfall och det svenska universitetssystemets nivellering än om Deland. I den debatt som dagligen förs på exempelvis de dominerande tidningarnas kultursidor är hans åsikter på intet vis uppseendeväckande extrema eller avvikande.
I ljuset av de senaste årens kampanjer mot rasism och främlingsfientlighet är det sannolikt att Mats Deland, om han istället för det ena svartklädda gänget huliganer valt det andra, skulle kunna räkna med att portas från universitetet fortare än någon hinner skrika polisbrutalitet. I dagens samhällsklimat där det officiella Sverige mobiliserat för samma goda sak som Deland och hans svartklädda kamrater påstår sig slåss för är det inte sannolikt att den outtröttlige Mats kommer att förpassas ut i kylan. När Persson i november 1999 lovar att" vi ska krossa dom" är det ju exakt samma sak som Mats och hans kamrater säger. Men dom nöjer sig inte med bara ord.
Johan Rydberg
