Ur artikel i tidskriften Scoop nr 3/92,
skriven av Bosse Åström:
"EGENTLIGEN SKULLE det här
reportaget handla om brottslighet - bland invandrare och flyktingar. Så
jag skaffade mig en utredning. Från Statistiska Centralbyrån.
Foreign Citizens and Crime. The Swedish Case,
heter den.
De strax äver 5 procent icke svenska
medborgare som lever i Sverige begår:
50 procent av all ertappad smuggling
40 procent av alla våldtäkter
30 procent av alla mord
30 procent av alla stölder och snatterier.
På statistiskt språk är
gruppen 'kraftigt överrepresenterad´. Det förvånar
mig inte, förvånar gör istället rapportens språk.
För det påstås att utländska
medborgare 'löper större risk att begå brott'. I
mitt språk begår jag brott, jag löper inte risk att göra
det. Våldtar jag, så våldtar jag. Ansvaret är mitt
- inte någon slags grå omgivnings.
Det var då jag började fundera
över sättet att tala, och inte tala. Om orden, handlingarna och
konsekvenserna.
JAG HÖRDE HISTORIEN för första
gången för tio år sen. Det lilla samhället med den
stora flyktingförläggningen. Cyklar, leksaker, handdukar, lakan
i trädgården försvann. Lås bröts upp, båtar
'lånades'.
'Visst är de trevliga', sa tanten
i den lilla dalsländska affären, 'men de stjäl så förbannat!'
Men ingen sa något. Inte offentligt.
Inte de bestulna, inte polisen, inte invandrarverket. Idag säger Christina
Lindblom, chef för invandrarverkets västra region så här:
'Visst förekommer
den formen av snatterier och egenmäktigt förfarande. Hur man kan
få för sig att gå in i en annans trädgård och
norpa åt sig någonting, är ju främmande för de
flesta. Och det är sorgligt att det fortsätter, att det inte händer
någonting på direkten.
Så fort det upptäcks
så ska ju alla vi då, som representerar det svenska samhället
ge en signal, om att detta acceptera vi inte!
Och då menar jag
hela svenska samhället, för vi är ju normbärare
allihopa!'
Men i tio vår det tyst. Vet vi
förresten vad som pågår innanför förläggningarnas
murar? Jag visste det inte förrän i förra veckan. Jag fick
en s.k. incidensrapport, från invandrarverket. Den täcker två
månader. 150 fall. Minst två om dagen. Mordhot, knivar, inbrott,
bombhot, flyktingar som inte gillar att bli störda under Ramadan och
som därför slår sönder sin omgivning, sexuella övergrepp,
albaner som hotar tolkar till livet om de inte ljuger, sittstrejker, knivar
igen, slagsmål med knivar, kedjor, biljardköer, stenkastning,
skadegörelse, misshandel. Allt mellan flyktingar.
Ingvar Belkert är säkerhetschef
på invandrarverket.
'Det straffsystem,
det sanktionssystem som vi har i Sverige för de brott som är de
vanligaste i våra anläggningar, är väl med internationella
mått relativt milt.
Det resulterar i att de signaler vi ger de människor som begått
någon form av brott, blir något felaktiga.
Dessutom tar det alldeles
för lång tid från det att någon gör någonting
tills dess att det blir en reaktion i det svenska rättssystemet.
Detta leder till att
man felaktigt tror att Sverige inte bryr sig om hur man beter sig och att
man i Sverige kan begå det här typen av handlingar utan påföljd.'"
"PÅ GAMMELSTADSSKOLAN har
serbiska, kroatiska och makedonska barn slutat tala med varandra. Kosovoalbanerna
har deporterats. Skyttegravarna är grävda. Men ingen eller få
vill tala om det. Om konflikten, om konsekvenserna. Om allt som inte sagts
på tio är, säger Olle Hermansson så här:
'Jag tycker att man ska
redovisa både de negativa och positiva faktorerna. Och där tycker
jag att man gjort invandringen en björntjänst genom att inte tydligare
redovisa de negativa sidorna. De sprids ändå på olika vägar
och analyseras då dåligt.
Tyvärr har det funnits
en välvilja bland massmedia som resulterat i att man inte lyft fram
dessa saker för att inte få en negativ reaktion mot flyktingar.
Samtidigt har övriga
samhället varit väldigt försiktiga med att informera om detta.
Och det gäller såväl kriminalvård som sociala myndigheter.
Och det är en björntjänst. Vi måste presentera verkligheten
som den ser ut!'"
"I Vänersborg ansvarar tre
nyrekryterade personer för 700 asylsökande. Då handlar det
enbart om tak över huvudet och matpengar - inte det minsta om normer
och regler.
Christina Lindblom:
'Det är en orimlig
situation och därför behöver vi hjälp från övriga
instanser i samhället - t ex kyrka, frivilligorganisationer och idrottsrörelsen.'
- Håller vi på
att skapa latenta krutdurkar runt om i Sverige?
'Ja. Jag är oroad
över att det är precis det vi håller på med!'"
"'Vi har fortfarande
grupper kvar som hållit sig gömda och som med tiden får
uppehållstillstånd. Och signalen som vi ger, är ju att
det lönar sig att bråka, att det lönar sig att krångla,
att det lönar sig att hålla sig kvar, att gå under jorden.'
SIGNALER. SIGNALER. SIGNALER. Från
polis, från invandrarverk, från sociala myndigheter - men främst
från oss själva. Det är vi som är s k normbärare.
Det är fortfarande vi som bestämmer över ett samhällets
utveckling. Inte myndigheter och inte omvärldens kaos. I alla fall
än så länge.
Då måste vi ha kraft och
tolerans att diskutera allt.
Jag vill inte ha dolda kosovoalbanska
enklaver i det svenska samhället. Varken det eller serbiska eller somaliska
eller turkiska.
Jag kan inte heller acceptera, att det
dras ett vitt täcke över den brottslighet som präglar vissa
flyktinggrupper.
Jag kan däremot acceptera att olika
människor av olika ursprung och olika religion tänker annorlunda
än jag. Men jag behöver nödvändigtvis inte gilla deras
synpunkter. Och jag måste få säga det, utan att behöva
skämmas. Eller kallas rasist.
Men talar vi inte om de här problemen,
kommer vi att drunkna i dem. Utan att vi egentligen förstod hur det
gick till."