Jan Hjärpe, professor i islamologi skriver den 17/9 -99 i Svenska Dagbladet om en framstöt från det nybildade islamiska samarbetsrådet:
"Som talesman för rådet har Mahmoud Aldebe fört fram tanken att man i Sverige skulle införa det system som man har på många andra håll i världen, att familjerätten (och arvsrätten) skulle följa religionstillhörighet.
Han menar att man borde tillåta att muslimerna i Sverige tillämpar den islamiska sharia, lagen och regelsystemet... Detta inte bara som den enskildes eget val, utan med juridisk giltighet."
"Det är en rad problem här. Det första är själva begreppet religionsfrihet. 1951 övergick Sverige från att definiera religionstillhörighet kollektivt till att tillämpa ett individuellt begrepp för 'religion'. Man behövde från det året inte längre tillhöra 'ett av staten erkänt religionssamfund'.
Man kunde utträda ur statskyrkan, utan att man behövde gå in i något annat samfund. Man kunde alltså vara religionslös. Religions- och konfessionstillhörighet privatiserades. Individen fick rätt att inte bara att byta religion eller samfund, utan också att bara utan helt och hållet.
Det fick som konsekvens att rätten och lagarna måste vara sekulära och lika för alla - oberoende av religionstillhörighet (eller ingen alls). Om man alltså nu skulle knyta någon del av rätten till religionstillhörighet, så måste man på nytt införa en offentlig registrering av medborgarnas religionstillhörighet, och låta religions-, samfunds- och konfessionstillhörighet vara en del av deras civila status. Religionen upphör då att vara en individens privata angelägenhet."
"Men det finns en lösning... Man kan jämföra med den katolska kyrkans funktion i Sverige. Det finns en kanonisk rätt, med regler för äktenskaps ingående och eventuella ogiltigförklarande (=skilsmässa), ett katolskt regelsystem. Man har också en 'domstol' som kan fälla utslag i familjerättsliga ärenden i enlighet med den kanoniska rätten. De utslagen talar då om hur den katolska kyrkan ser på saken, eventuellt också vilka disciplinära åtgärder man kan underkasta sig.
Detta kan nu parterna acceptera - frivilligt. Men man kan när som helst lämna den katolska kyrkan och därmed också avvisa domslutet ifråga... det kan alltså fungera som råd och anvisning för den troende som själv valt att acceptera den katolska auktoriteten.
Det är inget som hindrar att islamiska samarbetsrådet eller någon annan organisation skapar en sådan domstol, inrättar ett 'shariaråd'. Den troende kan då vända sig dit för att få ett utlåtande, ett 'domslut' i fråga om äktenskap, skilsmässa och arv. Sedan gäller det för den enskilde att själv bestämma om domslutet ska följas eller inte. Det blir en samvetssak, men inget tvång.
Det är detta som är religionsfrihet: Man får, och ska få, följa sin religions regler - om man själv vill det."
