En bok har inkommit till BGF-redaktionen för recension. Det är Lars Adelskoghs bok "En tom säck kan inte stå", utgiven på Nordiska förlaget 2002. (Pris 199 kr, pg 365682-4). Ämnet är "Förintelsen" och Adelskogh presenterar "revisionistiska" ståndpunker. Ska en sådan bok recenseras, ska sådant ägnas uppmärksamhet? Är inte fakta i detta ämne redan fastslagna och med råge bevisade?
BGF:s egen erfarenhet är hur även måttfull kritik av svensk invandringspolitik kan göra att en bok inte blir recenserad i massmedia. Spontant bjuder det oss emot ett medverka till ett förtigande av andra böcker, som tar upp viktiga ämnen.
Vi väljer därför att recensera boken "En tom säck kan inte stå". Även om man har svårt att ta till sig allt som Adelskogh där skriver finns skäl att diskutera boken. Enormt utrymme har ju, genom inte minst regeringskampanjer de senaste åren, ägnats "Förintelsen". Kretsarna bakom detta kampanjande måste rimligen anse att Adelskogh är helt fel ute. Har han raktigenom fel bör det inte vara svårt för dem att påvisa detta.
Med andra ord: fakta och argument ska mötas med fakta och argument. I just denna fråga hotar en EU-lagstiftning, med förbud av varje ifrågasättande. Det är oroande. Vad blir då nästa ämne för diskussions- och tankeförbud?
Över till boken. I begreppet "Förintelsen" läggs tre moment:
a) Tyskarnas planmässiga mördande av judar 1941 till 1944.
b) Användandet av gaskammare för ändamålet.
c) Sex miljoner dödade som resultat.
Ifrågasättande av ens delar av något av dessa tre moment har renderat fördömanden, etikettering som "revisionist" samt repressalier i form av yrkesförbud och liknande. Lars Adelskogh gör inte desto mindre en genomgång av invändningar som rests från "revisionistiskt" håll. Hans utgångspunkt är denna:
"Det har blivit ett talessätt att 'förintelsen'... är alla tiders värsta brott mot mänskligheten. Om så vore fallet, borde det då inte vara desto viktigare att göra alla tiders bästa mordutredning skaffa fram alla slags bevis för detta brott, att värdera dem och med så strängt vetenskapliga metoder som möjligt komma fram till absolut visshet om fakta i målet?"
Adelskogh hävdar att så inte skett. Han talar om tre former av bevis - a) sakbevis (tekniska bevis) b) dokumentbevis c) vittnesbevis - och menar att brister finns beträffande samtliga.
En Sanning har ändå slagits fast, en sanning som inte får ifrågasättas. Inte desto mindre har denna sanning förskjutits. Det som var sant om "Förintelsen" för 50 år sedan är det inte längre idag, och för denna förskjutning har företrädare för den officiella sanningen stått. "Exterministerna" som Adelskogh kallar dem.
Innan vi går vidare - för att undvika missförstånd - vad revisionisterna har synpunkter kring gäller bara de tre momenten ovan. Adelskogh: "Vad revisionisterna däremot inte förnekar är att tyskarna utsatte etniska minoriteter, i synnerhet judar, för förföljelser, berövade dem deras egendom, fördrev dem, satte dem i koncentrationsläger och tvångsarbete." Uppenbarligen förnekar revisionisterna inte heller att miljoner judar faktiskt mördades, genom avrättningar eller systematiska umbäranden.
Den som verkligen vill ta del av Lars Adelskogs uppgifter ska naturligtvis läsa boken, här bara några exempel:
A. 6 miljoner dödade judar totalt, det är en officiell siffra. Hur stämmer den med förändringen av antalet dödade i Auschwitz? Först fanns där minnestavlor med uppgift om 4 miljoner dödade. 1990 ersattes dessa med uppgifter om 1,5 miljonder dödade i Auschwitz, alltså 2,5 miljoner färre. Om de 4 miljonerna ingick i totalsiffran 6 miljoner bör den senare rimligen också revideras, till ca 3,5 miljoner.
B. Från början var det en sanning att gaskamrar förekommit i koncentrationsläger inte bara i Polen utan även på rikstyskt område. Nu hävdas inte längre detta, nu gäller detta bara ett antal läger i det tyskockuperade Polen.
C. Uppgifter om hur många offer som trängts in i gaskamrar åt gången skulle ha betytt 10-19 personer per kvadratmeter. Adelskog frågar: varför då använda gas, varför inte bara låta offren dö av kvävning? Gasanvändningen skulle, skriver han, ha betytt avsevärda risker för dem som hanterade processen.
Spontant kan man ju tycka att det är sekundärt om det dödades 6 eller 2 miljoner judar, sekundärt om det skedde på det ena eller det andra sättet. Det är under alla omständigheter illa nog.
Men här finns dock en annan - och
viktig! - aspekt. Frågor om historia och politik ska kunna diskuteras
öppet, faktauppgifter ska kunna utsättas för vetenskaplig granskning.
Upprättas tankeförbud på ett område kan detta börja
sprida sig, och då är ett samhälle farligt ute.
Klart är att vissa maktgrupper har intresse av att vi alla ska känna
en skuld gentemot judar i allmänhet. Det ger möjligheter till ekonomisk
utpressning och det underlättar de pågående övergreppen
mot palestinierna. Det kan också kopplas till svensk invandringskritik
och användas till mentalt förtryck.
Anders Sundholm
