Jan Molin, tidigare chef för Invandrarförvaltningen i Göteborg, hade ett debattinlägg i tidskriften "Socialpolitik" (nr 2/2000). Inlägget vittnar om hur man kan tänka om kring invandringspolitiken, men ändå inte riktigt.
I sak hamnar Molin ganska nära Blågula Frågors position, när vi säger att man måste ta hänsyn till realiteter och att en sådan realitet är svenska folkets inställning:
"...Jag är dock pessimistisk till möjligheterna att förändra majoritetsbefolkningens tänkande och värderingar till att bli verkligt mångkulturella.
Till Sverige har just cirka en miljon människor invandrat sedan andra världskriget... Men någon integrationspolitik - dvs hur dessa människor ska inlemmas i vårt samhälle - har inte bedrivits. Resultatet är därefter. De icke-svenska etniska grupperna lever alltmer segregerat. I några av storstädernas förorter har andelen invånare med utländsk bakgrund ökat från cirka 20 till 80 procent under 1990-talet. I den nuvarande högkonjunkturen är uppåt hälften av dem arbetslösa. Merparten av hushållen har socialbidrag som huvudsaklig försörjning. Det finns skolor som nästan inte har några barn med svenska som modersmål. Valdeltagandet var i några av dessa områden vid senaste valet så lågt som 30 procent. Stora delar av de invandrade står således utanför samhället.
Befolkningsomvandlingen av Sverige har lett till att vi fått en etniskt segregerad underklass. Det tar sig sedan uttryck i kriminalitet och grå ekonomi..."
"...Det är människor som kommer hit. Som har sina egna värderingar och behov, sina egna kulturella bakgrunder, sina egna religioner och tänkesätt.
Det var inget som svenskar i gemen eller våra politiker insåg när invandringen började. Man såg bara till industrins behov av arbetskraft. Inte heller var... vårt generösa flyktingmottagande ett led i en genomtänkt samhällsutveckling utan istället en oplanerad effekt av vår utrikespolitik. Mycket litet debatt fördes inom partierna om flyktingpolitiken. Än mindre diskuterades vad invandringen kunde innebära för samhället.
Utifrån de presumtiva invandrarnas perspektiv är jag tveksam till en ny stor invandring... Det som måste ske är att segregationen bryts..."
"Men att göra detta i ett land som inte har förstått att förändring kräver att även invanda tänkesätt måste förändras och bara tror att alla grupper ska assimileras i en bestående kultur blir svårt. Och där en stor del av majoritetsbefolkningen är direkt negativ inte bara till ny invandring utan till de etniska grupperna som redan bor här och ofta är svenska medborgare."
Här finns alltså ett erkännande av verkligheten, men samtidigt ett moraliserande: svenskarna är dåliga. Om bara inte svenskarna vore som de är skulle allt vara möjligt.
I själva verket får Molin svårt att finna exempel på något land med en lika snabb, lika omfattande, lika heterogen och lika kravlös invandring - utan att det egna folket tillfrågats om saken - och där resultatet blivit bättre.
I grund och botten ligger det en sundhet i att slå bakut mot en sådan invandring. Vad man kan förebrå svenskarna är att de inte ser till att kanalisera sitt missnöje politiskt.
