Hans Bergström, tidigare DN-redaktör och nu boende i USA, skrev i SvD den 27/5 -05 om tystnaden i Sverige:

"Vad skapar tystnadens zoner i ett land som Sverige? Den stora risken är inte lagar som begränsar yttrandefriheten - där är vi liberalast i världen - utan oskrivna hänsyn som hämmar yttrandeviljan.

Detta har att göra med två strukturella omständigheter:

dels att vi har ett statsbärande parti vars perspektiv och maktbaser har varit präglande på det svenska samhället under generationer;

dels att vi är ett konsensussamhälle, där rädslan för social utstötning är stark. Det värsta som kan drabba en svensk är att få stämpeln 'tillhör ej längre gruppen'.

Till dessa båda klassiska drag läggs nu ett tredje, nämligen en stenhård mediekonkurrens som är på väg att mörda en god tradition av publicistiska avsikter och folkbildning."

Beträffande den första punkten har på ett ytligt plan förekommit ett antal "avslöjanden" på senare tid. Bergström talar dock om något något mer djupgående:

"...nämligen att det långvariga maktinnehavet för ett parti (88 procent av tiden sedan 1932) tenderar att bygga vanor, strukturer och anpassningar som understödjer de perspektiv på samhället som präglar makten.

Högre bidrag är bättre än lägre. Mer utjämning är ädlare än belöning för utbildning. Myndigheter bärs alltid av en högre moral när de granskar friskolor och vårdentreprenörer. FN är heligt.

I skolan behövs kuratorer snarare än disciplin. Den som har kommit till Sverige i namn av 'flykting' kan knappast vara yrkeskriminell eller terrorist. Etcetera."

Hans Bergström talar om "tystnadszoner och tabun för vissa perspektiv".

"Problemen för dem som får nedskurna bidrag är lätta att illustrera med levande människor. De missade möjligheterna i forskning, företagsutveckling och egenkraft för andra livsspår faller utanför det konkreta och lätt beskrivbara."

Det handlar också om anpasslighet:

"För varje år av förväntan om fortsatt samma parti i regering tenderar många som är beroende av makten, även näringslivsorganisationer, att bli försiktigare i kritik av sakernas tillstånd. Myndighetsledningar finner det lämpligt att springa några hundra meter extra i 'rätt' riktning när husse visslar."

Den andra punkten gäller konsensuskulturen:

"Ren galenskap kan ta över hela samhället, om bara galenskaparna förmår inympa ett mått av rädsla hos alla som har annan mening. Dagens mest slående exempel på detta är extremfeminismens segertåg.

En djupt mysticistisk, antirationell och dogmatisk typ av feminism - fjärran från den gamla strävan till jämställdhet mellan kvinnor och män - har erövrat inte bara medierna utan landets regering och högskoleledning. Konkurrensen om kvinnliga röster till vänster är en orsak, men också rädslan hos många att klassas som 'antifeministiska'.

Eftersom strävan till jämställdhet med rätta har stark legitimitet, vågar få stå upp mot extremfeminismens anspråk på monopol i uttolkningen."

Den tredje punkten:

"Färre tidningsägare vill något med sin tidningsutgivning. Fler utgivare är tillsatta enbart som 'tidningsmakare', utan att förväntas stå för något särskilt. Den kvalificerade morgonpressens ekonomiska resurser har kraftigt urholkats genom tv-reklam, gratistidningar och andra marknadsförändringar.

Konkurrensen om att hävda sig i försäljning under stentuff konkurrens och tränga igenom i en tid av larm har samtidigt stärkt utvecklingen mot medier utan annan inre kompass än 'framgång hos publiken'.

Vi ser det mest tydligt i lanseringen av några 'krönikörer' i kvällspressen, där enda kriteriet är att de ska väcka sensation och därmed läsarintresse genom att uttrycka sig så grovt och personligt förolämpande som möjligt."

"I denna nya värld är begrepp som upplysning, rationalitet, folkbildning och fördjupning helt främmande. Den innefattar även en total utsuddning av gränserna mellan det privata och det offentliga.

Det finns ingen personlig integritet och ingen privat sfär. Vi går därmed från en upplysningskultur till en skvallerkultur. Upplysningskulturen byggde på att medierna hjälper medborgarna att lyfta sig i den offentliga sfären, till mer av principiella synsätt och allmänintresse.

Skvallerkulturen avskaffar tvärtom medborgarskapet, genom att även i den offentliga sfären vädja till läsarnas lägsta instinkter av avundsjuka, nyfikenhet på det privata och illvilja.

'Det ska vara sant och relevant' har varit två kriterier som har suttit djupt i varje ansvarig utgivares medvetande. Skvallerkulturen bygger på motsatsen: vad som sprids behöver inte vara sant och det är inte relevant."

"Förutom att skvallerkulturen sänker nivån på det offentliga samtalet, skrämmer den också till tystnad. Det implicita budskapet är: 'Om du angriper mig i sak, svarar jag med att skandalisera din person, inklusive ditt utseende, och ditt privatliv.'"

Hans Bergström konstaterar avslutningsvis:

"I en konsensus- och rädslokultur som den svenska kommer då de modiga som vågar stå emot, även vid risk för offentlig hängning, att kunna räknas på ena handens fingrar."