Intressant DSM-intervju:
I tidskriften DSM nr 3/03 intervjuar Jan Gillberg den tidigare chefredaktören på DN, Hans Bergström, nu utvandrad till USA. Det visar sig att den nya positionen ger Bergström möjligheter till en frispråkighet som han inte haft under sin tid på DN.
På framsidan rubricerar DSM artikeln: "Sverige har blivit en ENPARTISTAT och ingen reagerar". Bergström anser att det sker en farlig utveckling ur demokratisk synpunkt:
"Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället."
Ex-redaktören menar att det rör sig om "mycket subtila mekanismer" och att:
"...Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, där utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilare metoder - vilka som kan komma ifråga för olika tjänster, vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.
Man får när det gäller demokrati modell Sverige inte glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket."
Gillberg knyter så an till vad han skrivit i ett tidigare DSM-nummer om att Sverige är på väg att bli ett "Soviet Light". Bergström:
"Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet. Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som breder ut sig."
I detta sammanhang har medierna en "stor roll":
"Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60-talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv.
Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna..."
"Det är märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisterna som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.
Att en kår med denna självbild är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt."
Hans Bergström förvånas av "bristen på medborgerlig vrede" inför vissa förändringar:
"En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju om en av det ordnade samhällets mest grundläggande funktioner."
"En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i skolarbetet..."
Han förundrar sig över att nedrustningen inte mer drabbat det statsbärande partiet - en majoritet av folket vill ju ha en annan slags skola.
Förmögenhetsbeskattningen den dåliga satsningen på forskning i Sverige ser han som:
"...en direkt följd av att bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra just någonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla för att få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.
Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna - det som handlar om forskningen och tillväxten - inte finns i centrum för den politik som förs i Sverige..."
Under Tage Erlanders tid som svensk statsminister härskade ett annat synsätt:
"Erlander var... mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansionen... ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen....
...någon gång 1968-70 förändrades synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel den svenska kunskapsskolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli förmer än någon ann."
Bergström konstaterar vidare:
"En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här man måste protestera och göra sig gällande. Nu har man existrategier på det personliga planet. Jag är själv ett uttryck för detta."
"Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta: Det ena är ett totalt öppnande av utförsäljning till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen är nu drygt hälften utlandsägda..."
DSM-artikeln kommenteras av Carin Stenström i "Världen idag", nr 30/03:
"Jan Gillberg utför en journalistisk och opinionsbildande bragd, det är ovedersägligt. Till betydande risker och kostnader arbetar han vidare med att avslöja falskhet, tystnad och desinformation i det svenska samhället."
"Senaste numret av DSM innehåller en intervju som rimligtvis borde varit ett huvudämne på debatt- och kultursidor denna sommar. Det är DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström som i ett långt samtal med Jan Gillberg gör en skrämmande analys av den politiska situationen i Sverige. Är detta verkligen inte intressant? Är det inte värt ett referat eller en ledarkommentar? Jo, förvisso.
Bergström är en person med stora kunskaper om det svenska samhället. Han har hört till den innersta kretsen i folkpartiet, han är fil dr i statskunskap, han har som chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter nära följt den svenska maktutövningen. Och han är uppenbart skakad, i så hög grad att han beslutat att lämna Sverige."
"Det som skrämmer Bergström och får honom att misströsta om Sveriges framtid är det faktum att landet i praktiken förvandlats till en enpartistat och den gradvisa, odramatiska anpassningen till detta som vi alla är en del av. Vi vet inte, menar Bergström, vilka enorma maktmedel en regering har utan att behöva gå till parlamentet.
Till detta kommer att Sveriges konstitution är som gjord för en enpartistat. Vi har ingen uppdelning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har inga motkrafter som balanserar varandra. Staten har kontroll över och kan styra kommunerna. Vi har en utnämningspolitik..."
"För samhället viktiga medelklassgrupper, som lärare och sjuksköterskor, har proletariserats, berövats sin yrkesstolthet. Det handlar enligt Bergström om en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring som gått mycket långt och som är mycket svår att återställa."
"...media är så anpassat, så lyhört för maktens signaler, det som ryms av åsikter är endast det som bekräftar makten. Den opinionsbildning som ges utrymme och uppmärksamhet är inte sällan pseudoradikalitet som kräver inskränkningar i frihet och mångfald. Men när en av landets tyngsta opinionsbildare ger en beskrivning av läget i Sverige sluts ögon och öron. Så får man inte säga, då har man yttrat sig en gång för mycket, sällat sig till dem som gjort sig omöjliga i media, genom att säga sanningen.
Det är naturligtvis ett symptom på lägets allvar att Bergström som chefredaktör för Dagens Nyheter aldrig skulle ha kunnat uttrycka sig som han gör i DSM. Det som kan sägas i den lilla tidningen, som få läser, kan inte sägas i den stora tidningen, med en möjlighet att verkligen påverka samhället. Det är naturligtvis ytterst oroande.
Vad hade egentligen hindrat honom, han hade ju faktiskt makten att göra det? Men han styrdes uppenbarligen av 'mycket subtila mekanismer'..."
