Vissa brott - s.k.hatbrott - bedöms ju särskilt allvarliga. Om offet tillhör en etnisk minoritet och förövaren en etnisk majoritet, då kan straffet bli längre än annars.
I andra fall är det tvärtom, då kan straffen bli mildare än annars. Det gäller när brottslingarna är särskilt farliga. Just deras farlighet visar att de inte mår bra, och eftersom de inte mår bra kan de inte till fullo göras ansvariga för sina handlingar.
Om detta skriver Göran Fransson och Henrik Belfrage - som både sysslar med rättspsykiatri - på DN-debatt den 4/7 -07:
"Bertil Gustafsson, make till den psykolog som i augusti förra året mördades av en man som varit hennes patient, ställer sig i DN Debatt (1/7) frågande till hur en morddömd gärningsman kan vara för frisk för att dömas till rättspsykiatrisk vård, men för sjuk för att få ett livstidsstraff. Gustafsson tar därmed upp ett problem som för oss varit uppenbart i flera år.De omständigheter och psykiska störningar som enligt vetenskapen är särskilt försvårande ur risksynpunkt, anses nämligen inte sällan som förmildrande i domstol."
HD-domen i Anna Lindh-målet borde ha bidragit till en annan praxis, skriver Fransson/Belfrage, men så har itne skett. Istället har det nu bland många domstolar vuxit fram en tillämpning av brottsbalkens påföljdsval som skulle kunna betecknas som "ju farligare person, desto lindrigare straff".
"När det gäller personer som lider av psykiska sjukdomar råder inga större problem. Dessa döms, eller borde dömas, till rättspsykiatrisk vård. Personer som inte lider av psykiska sjukdomar men som har en avvikande personlighet i form av en så kallad personlighetsstörning, döms emellertid, eller borde dömas, till fängelse (i fall av grova brott). Det synes som om domstolarna inte sällan betraktar en personlighetsstörning som någonting förmildrande ur straffrättslig synpunkt, i likhet med psykisk sjukdom. Personlighetsstörningar har emellertid i allmänhet ingenting att göra med psykiska sjukdomar - särskilt inte personlighetsstörningen 'psykopati'.
Författarna tar ujpp två exempel:
"I en dom i Svea hovrätt den 28 december 2000, där gärningsmannen med cirka 60 knivhugg rånmördade en man och försökte mörda en annan, skriver man i domen följande när man överväger val av påföljd:
'Bägge gärningarna har således präglats av grymhet och hänsynslöshet. Mot detta skall ställas att X enligt det rättspsykiatriska utlåtandet företer bl a tydliga psykopatiska drag och att hans tillstånd är att betrakta som en personlighetsstörning, som dock inte är att betrakta som en allvarlig psykisk störning, dels att gärningen begåtts under påverkan av denna störning Nu angivna omständigheter finner hovrätten böra inverka på bedömningen så att X ådöms - i stället för fängelse på livstid - ett tidsbestämt fängelsestraff'.
Eller med andra ord, med hänvisning till att den dömde är särskilt farlig nedsättes hans straff. En rimlig tolkning måste vara att om den dömde mördaren i fråga inte varit psykopat, så hade han sannolikt dömts till livstids fängelse. Att den dömde handlade 'under inflytande av sin personlighetsstörning' innebär helt enkelt att han handlade utifrån den person han är. Det gör vi som bekant alla, men det brukar sällan kunna anföras som någonting förmildrande - så länge vi inte har drabbats av svår psykisk sjukdom."
Sedan tar Fransson/Belfrage upp en dom ifrån Stockholms tingsrätt 2001, där en kvinna misshandlades och sköts till döds under en bilfärd - med en annan slags personlighetsstörning i centrum, en så kallad borderline personlighetsstörning.
"De allra flesta bland dem som begår allvarliga våldsbrott uppfyller kriterierna för någon psykiatrisk diagnos. Mest vanligt är personlighetsstörningar av olika slag vilket, som ovan nämnts, betyder att personerna har en från genomsnittet avvikande personlighet (det vill säga ingen sjukdom) som är svår, eller i det närmaste omöjlig att förändra, och innebär förhöjda risker för att återfalla i nya våldsbrott. Att detta förhållande skall innebära förmildrande omständigheter ter sig inte bara ologiskt utan saknar nu också genom HD:s dom i Anna Lindh-målet stöd i rättstillämpningen. Mijailovics diagnos, som ju är närmast identisk med den senare av de ovan angivna exemplen, innebar ju som bekant ingen straffrabatt.
I den mån som gärningsmän lider av allvarliga psykiska störningar och sjukdomar skall dessa enligt vår uppfattning alltid beredas psykiatrisk vård - antingen genom dom till rättspsykiatrisk vård eller genom överförande från kriminalvårdsanstalt till rättspsykiatrisk vårdenhet. Något annat förfarande vore i direkt strid med grundläggande mänskliga rättigheter.
Men detta är någonting helt annat än att ge personer straffrabatt - personer som varken uppfyller kraven för att dömas till rättspsykiatrisk vård eller är i behov av någon psykiatrisk vård över huvud taget.
Ett påföljdssystem med principen 'ju farligare person, desto lindrigare straff' ter sig nog inte bara för Bertil Gustafsson, utan för de allra flesta, som såväl irrationellt som kriminalpolitiskt mindre önskvärt."
|
|