Insändare i DN och SvD i maj -98:

Vi flyttade till Sverige från en mindre stad i Virginia, USA, för några år sedan. Vi låste inte alltid våra bilar och våra ytterdörren stod ofta olåst. Våra söner visste inte vad ett cykellås var och trots att de ibland glömde cyklarna på stan så försvann de inte. Kanske hade vi tur - kanske var vi naiva, men ingenting stals från oss under våra nio år i USA.

Låt mig kort redogöra för vad vi råkat ut för i det trygga Sverige sedan vår återkomst. Fyra cyklar har stulits, ingen återfunnen trots polisanmälan. Yngste sonen nedsparkad på diskotek när han försökte hjälpa en kamrat som blev trakasserad. Framtänder utslagna, ingen efterräkning för förövaren.

Äldste sonen nedslagen och rånad när han extraknäckte på en bensinstation. Förövaren gripen. Vårt bohag som vi hade hyrt in på ett magasin i väntan på flytt till annan bostad stulet eller sönderslaget. Familjeklenoderna och sönernas minnessaker förstörda eller borta. Polisen har inga spår efter förövarna. Inbrott i min mans företag, stöld och skadegörelse. Vid två tillfällen stora skyltfönster krossade. Polisen har inga spår efter förövarna.

Stulna skateborad, stulen mobiltelefon, stulen plånbok och jacka - polisen har inga spår efter förövarna. Börjar det låta tjatigt?

Ja, vi var naiva när vi kom till Sverige. Vi hade aldrig förväntat oss att behöva uppleva sådana kränkningar av människovärde och egendom i det svenska samhället. Vi är inte längre naiva - vi är bara ledsna över utvecklingen i Sverige.

Ingrid Elerud, präst i Svenska kyrkan

 

---