Hej!

Du känner säkert till Evert Taube. Du känner förmodligen även till Elvis Presley.

Föreställ dig en blandning av dessa två artister - vad får du då? En artist som kan både sätta ihop roliga texter till låtar och framföra dem på ett fartfyllt sätt.
I Sverige har vi en sådan artist. Han är idag över 70 år gammal och han har hunnit med en omfattande musikproduktion. Ända sedan jag själv var ung på 1950- och 60-talet har jag hört hans låtar spelas i riksradion.

Med ett undantag!

Det finns en låt att denne artist, som absolut inte får spelas i Sveriges Radio.

Den kommer här - i Sveriges Fria Radio:

("Sverigebesöket" - Owe Thörnqvist)

Det var Owe Thörnqvist och låten heter "Sverigebesöket". Skivalbumet är från 1995, men just denna låt kan ha kommit redan under 1980-talet.

Redan då kunde bilden stå klar, för den som ville se.

Thörnqvist-låten "Sverigebesöket" är alltså förbjuden i Sveriges Radio. Varför?

Man kan säga, att den är förbjuden av samma skäl som det mörkas överhuvudtaget kring den verklighet som texten tar upp.
Makthavarna vill inte att svenska folket ska få den bilden klar för sig:
Hur våldsbrottsligheten ökar och hur det finns en koppling till den förda invandringspolitiken.

När massmedia således rapporterar om begångna överfall och rån, om våldtäkter, misshandelsfall och mord, då kan vi få veta hur gammal förövaren är, hur lång han är och hur han var klädd. Han etnicitet, däremot, tiger man vanligen om.
Men varför?

Skulle man fråga en redaktör om detta blir svaret förmodligen - det politiskt korrekta svaret - att man vill undvika att "spela rasisterna i händerna", man vill motverka uppkomsten av främlingsfientlighet.

Så resoneras i de kretsar, där man särskilt eftertryckligt bekänner sig till tesen om "alla människors lika värde".

Låt oss för ett ögonblick ta denna pk-förklaring på allvar. Vad blir logiken och konsekvensen av en sådan hållning?

Man frukar att svenskar ska börja känna fientlighet mot främlingar, dvs invandrare.
Även om den rädslan skulle vara befogad - varför är det så viktigt att undvika en sådan fientlighet?
Rimligen därför att man är rädd att den i förlängningen skulle kunna resultera i negativa handlingar, riktade mot invandrare. T ex våldsdåd.

Men just våldsdåd är ju vad som nu inträffar dagligen, brott där offren i de flesta fall är svenskar.
Om alla människor verkligen har lika värde, då måste väl även brott mot svenskar tillmätas betydelse? Då måste man väl arbeta för att även dessa brott - inte bara hypotetiskt möjliga, utan faktiskt begångna! - tillmäts lika stor betydelse!

Och ska man tackla ett problem, då måste man börja med att erkänna dess existens! Ska man förändra verkligheten, då måste först fakta upp på bordet, och göras tillgängliga för i princip alla medborgare. Det är ju själva demokratins idé.

Som medborgare och väljare förväntas vi fatta riktiga beslut - då måste vi ha tillgång till relevanta fakta. Vi måste också få ta del av olika argument, så att en problematik blir belyst från olika synvinklar.

Det här är ju demokratins ABC, det borde inte vara konstigt. Men i dagens politiskt korrekta Sverige gör man detta till något kontroversiellt.

Det är en märklig världsbild som här ligger i botten. Den vila på två grundbultar:
1. Tillvaron utgörs av en kamp mellan onda krafter och goda krafter. Svart eller vitt - det är vad som gäller.
2. Folkets eget omdöme är inte att lita på. För att skydda medborgarna från de onda krafterna måste man se till att medborgarna inte utsätts för olämplig information.

Bara vissa fakta och vissa argument får släppas fram.
För svenska folkets eget bästa måste det hållas i okunnighet.

Det är min övertygelse att svenskarna skulle tåla att höra sanningen om invandringens konsekvenser utan att förvandlas till en lynchmobb. Däremot skulle resultatet kunna bli att man röstar fram andra partier - partier som förkastar det mångkulturella projektet.

Det är det som makthavarna verkligen är rädda för. Det är därför en låt som Owe Thörnqvists "Sverigebesöket" inte får spelas i riksradion.

("Vårat Gäng" - Alice Babs 1)

Detta var en tidig inspelning av "Vårat Gäng" med Alice Babs.
Så här låter hon i en senare inspelning:

("Vårat Gäng" - Alice Babs 2)

 

Det var bättre förr.

Får man säga så? Nej, inte enligt vänstern.

Säger man så, då är man antingen löjlig, för man är nostalgisk och längtar tillbaka till en svunnen tid. Eller så är man farlig, för man vill "vrida klockan tillbaka".

Vänstern har ett ord för detta: man är "reaktionär". Ett skällsord, värre än "konservativ", värre än "höger", värre än "extrem".

Bakom detta ligger en ideologi och en världsbild, där utvecklingen ständigt går framåt.

Men jag menar ändå att det i Sverige faktiskt var bättre förr, i viktiga avseenden.

Tag bara brottsligheten.
Jämför mitten av 1900-talet, då "Vårat gäng" spelades in - med läget idag.
Det finns statistik på den saken!

Jag ska här ta några olika brottstyper, antalet anmälda brott. Förändringen från år 1950 till år 2006, dvs under en period på 56 år.

• Misshandelsfallen ökade från 7.400 till cirka 77.000 - dvs en tiofaldig ökning på ett drygt halvsekel.

• Våldtäkterna ökade från 350 år 1950 till mer än 4100 är 2006 - dvs de var 12 gånger så många.

• Fallen av skadegörelse ökade från drygt 5.000 till 105.000 - dvs de var mer än 20 gånger så många fall.

• Personrånen ökade från 190. 8.500. Det betyder en 44-faldig ökning.

Under mitten av 1900-talet fanns en betydligt mindre brottslighet än idag. Sverige var då ett tryggare samhälle för medborgarna, med mer av fysisk trygghet.

Med detta inte sagt att det skulle vara möjligt att nu återskapa det samhälle som då fanns. Men det måste ändå vara en självklar och legitim strävan, att försöka nedbringa brottsligheten och att så långt möjligt återskapa en trygghet för medborgarna.

Också här har vänstern ett begrepp, ett negativt laddat begrepp, att slå i huvudet på sina meningsmotståndare. Man talar om "lag och ordning", vilket ska anses som något fult att sträva efter. Det blir till en anklagelse mot vissa partier, att de arbetar för "lag och ordning".

Istället för att argumentera intellektuellt så klipper man saklig diskussion med hjälp av invektiv.

Men varför skulle det vara så fel att sträva efter lag och ordning?
Vilka är det som drabbas när det inte finns lag och ordning?

Vad frånvaro av lag och ordning betyder är att lagar inte respekteras och att vi inte har ett rättssamhälle. Det betyder att det blir fritt fram att begå brott, att djungelns lag råder.

Vilka blir det då som klarar sig? Jo, det blir naturligtvis de starkaste. De som har störst ekonomiska resurser, de som är bäst organiserade. Eller de som är bäst beväpnade och mest hänsynslösa.

De som drabbas värst är de svagaste i samhället: barn och gamla, fattiga och sjuka Vad de politiskt korrekta själva gärna talar om som "utsatta grupper", och vars intressen de utger sig för att vilja värna.

I och för sig kan många brottslingar också räknas till kategorin "utsatta grupper". De har växt upp i fattiga miljöer, de har lyckats dåligt i skolan osv.

Men om valet står mellan att solidarisera sig med antingen utsatta grupper av hederliga människor, som sköter sig och inte gör någon annan illa eller utsatta grupper brottsliga och hänsynslösa individer, som skadar andra - då är valet lätt för mig. Jag väljer de skötsamma.

Inom vänstern gör man - av skäl som jag inte kan förstå - det omvända. Man solidariserar sig med brottslingarna. Ja, ibland gör man dem till något av samhällets hjältar.

Det finns många sånger som predikar detta. En är en liveinspelning på fängelser "San Quentin" med Johnny Cash, en låt som ofta spelas i radion. Vilken propaganda! Sångaren får ovationer från fångarna, när sjunger om att riva fängelset. Vad deras offer anser i frågan framgår inte, de var ju inte närvarande vid konserten. Många av dem var döda.

Inte mindre ofta spelas Elvis Preslylåten "In the Ghetto". Den handlar om en stackars ung man, som inte ges något annat alternativ än att ta upp ett gevär.

Samma ansvarsbefrielse går igen i svenska varianter, som olika inspelningar med Hoola Bandoola eller Björn Afzelius. Ofta är det förföriskt väljudande melodier, som ger budskapet bättre utsikter att sjunka in.

Fängelser är inget bra, fängelsestraffen är inhumant grymma. Det känner vi igen från låten "Släpp fångarna loss, det är vår".
Jag undrar ibland hur del som en del svenska musiker har i den vettlösa kriminalpolitik som bedrivits i vårt land under de senaste 30-40 åren.
Låt mig här ge några sekvenser ur olika Afzelius-låter.

Ur "Vem är det som är rädd?":
- - - - -
Ur en låt som heter "Ulf Brännare":
- - - - -
De som sitter i fängelser hade egentligen aldrig något val, samhället tvingade dem att begå brott.
Om de nu överhuvudtaget har begått något brott...

Så här låter Hoola Bandoola i "När man jämför".

 

Brottsligheten, inte minst våldsbrottsligheten, har alltså ökat dramatiskt under det senaste halvseklet. Hur kommer det sig? Vilka orsaker ligger bakom detta?

Fattigdom kan knappast vara en förklaring. Sverige har välfärdssystem som gör att inga människor behöver svälta, möjligen med undantag av åldringar på en del vårdinrättningar, men dom är ju inte brottsaktiva.

Jag kan se en del andra orsaker, eller bidragande faktorer:

• En är urbaniseringen och anonymiseringen, som gör att det inte finns ett socialt tryck från omgivningen på samma sätt som tidigare - att inte vilja eller våga begå brott.

• En annan faktor kan vara det klimat av acceptans för brott som skapas, dels genom filmer där hjältarna är brottslingar och våldsfigurer.
Våldsfilmerna kan också bidraga till att våldet blir råare och mer gränslöst. Hjälten kan bli sjufalt misshandlad på ett sätt som i verkligheten tar död på en människa - för att sedan bara resa sig, borsta av sig och gå vidare. Filmerna ger en helt orealistisk föreställning om våldets effekter.

• En tredje faktor är invandringen. Bland vissa grupper av invandrare finns en stark överrepresentation i våldsbrottslighet.

Hör du skallet från de politiskt korrekta? Fy, fy, fy! Så får man inte säga!

Jag menar att i politiken måste man skilja på fakta och värderingar. Det är helt elementärt. Således har dagstidningar av tradition noga skilt på å ena sidan ledartiklar, debattartiklar och tyckarkolumner, å andra sidan nyhetsartiklar.

Åtminstone tidigare har det varit så. Idag är det ju annorlunda, idag är även nyhetsartiklarna fyllda av politiska ställningstaganden. Det märks när man skriver om Sverigedemokraterna eller andra invandringskritiker. Många av dagens journalister har ju tagit på sig ett uppdrag att missionera för bestämda uppfattningar.
Men tillbaka till tråden.

Det jag just nämnde om brottslighet bland invandrare uppfattas av pk-iterna som "obehagligt", och det som är obehagligt får inte framföras.
- Någon kan ju känna sig kränkt.
- Eller så riskerar man att "spela mörka krafter i händerna".

Det här fick Jan Ahlberg på Brottsförebyggande rådet erfara. Han stod bakom en BRÅ-rapport 1996, med titeln "Invandrares och invandrares barns brottslighet".

Som forskare såg han som sin uppgift att medverka till att fakta kom fram i denna fråga, som ju berörde ett viktigt samhällsområde och ofta kom upp i debatten. Indirekt hade även de politiskt korrekta pläderat för detta, när de anklagade invandringskritiker för att sprida rykten och komma med felaktiga uppgifter. Logiken i den förebråelsen blir ju att fakta ska upp på bordet och fram i ljuset.

Det visade sig BRÅ-rapporten blev kontroversiell. Jan Ahlberg hamnade i blåsväder. Rapporten gav ju inte den önskade bilden. Den visade att brottsdeltagandet var påfallande högt, särskilt för vissa invandrargrupper och vissa typer av brott.
- För misshandelsfall låg nordafrikaner och irakier i topp.
- Också för våldtäkter låg nordafrikaner i topp.
- När det gällde rån låg italienare i topp.
- För alla brott sammantaget låg nordafrikaner och chilenare i topp.

Tio år senare kom BRÅ med en ny rapport i samma ämne. Nu steg blåsvädret till orkanstyrka. Bl.a. Ozan Sunar, kulturchef på TV2, fördömde Brå-rapporten. Det var förkastligt att alls redovisa brottslighet bland invandrare, det gav "fel signaler". Det innebar att man delade upp människor i "vi och dom".

Som en följd av kritiken offentliggjordes bara en del av den nya BRÅ-rapporten. Hur stor överrepresentationen är för olika invandraregrupper brottstyp för brottstyp, får vi inte veta.

Vi vet hur det var i mitten av 1990-talet, men inte tio år senare. Kunskapen finns, men hålls hemlig för medborgare i allmänhet.

Jag hade för min del gärna önskat veta i vilken utsträckning som resultaten 1996 står sig i den nya undersökningen, tio år senare. Är det t ex så att italienare fortfarande ligger i topp beträffande rån, eller vad det det resultatet 1996 övergående?

Samma krafter som ägnar sig åt denna mörkning och detta hemlighetsmakeri drar sig inte för att peka finger åt invandringskritiker för att komma med spekulationer och gissningar, att framföra påståenden som inte är underbyggda med pålitliga fakta och källhänvisningar.

Jag ska nu göra just detta. Jag ska göra en gissning beträffande förövare av utomhusvåldtäkter i Stockholm. Jag gissar att de flesta av dessa unga män har utländsk bakgrund.
Helt tagen ur luften är dock inte detta antagande. I vårt grannland Norge finns nämligen en polisundersökning beträffande våldtäkter i Oslo, från år 2005. Den omfattande 111 åtalade för våldtäkt. För 14 av dessa var bakgrunden okänd, så dessa kan vi plocka bort. Kvar blir 97 åtalade. Av dessa 97 hade 72 utomeuropeisk bakgrund. Det betyder att cirka 75% av dessa förövare själva kom, eller hade föräldrar som kom, från områden utanför Europa.

Eftersom invandringen till Sverige, även per capita, varit högre än till Norge blir det ett rimligt antagande för Stockholms del, när det gäller förövare av våldtäkter, att andelen med utomeuropeisk bakgrund är än högre än 75%. Vidgar man sedan begreppet, från utomeuropeisk till utländsk bakgrund, blir andelen än högre. Min gissning blir - när vi talar om utomhusvåldtäkter - 90% eller mer.

Den norska undersökningen redovisade även siffror kring offren. 80% var norska kvinnor, 20% hade utländsk bakgrund.
Överfört till Sverige skulle det betyda att 4 av 5 våldtäktsoffer är svenskor.
Här kan anas ett etniskt mönster - att många av offren väljs ut som offer just därför att det är svenskor.

Ett motsvarande mönster finns förmodligen beträffande offer för oprovocerad misshandel på offentliga platser.

Nog vore det intressant att få veta:
A. I hur många fall är förövaren invandrare och offret svensk?
B. I hur många fall är förövaren svensk och offret invandrare?

Men det kommer vi inte att få veta.

("Tankar är fria" - Roland Malmborg)

 

Du hörde låten "Tankar är fria", med Roland von Malmborg. Originalet på tyska "Die Gedanken sind frei". En antinazistisk visa, skulle man kunna tro, men det är en folkvisa från slutet av 1700-talet.

Fria tankar är väl en bristvara i dagens Sverige, kan man tycka.

Det finns också en tydlig ambition uppifrån, att få fram en mental likriktning. Kampanjerna mot "främlingsfientlighet och rasism" har ju avlöst varandra, alltsedan 1980-talet.
Makthavarna nöjer sig inte med att vi som medborgare är passiva och låter dem styra, man vill liksom krypa under skinnet på oss - kontrollera våra tankar och känslor. Som Laila Freivalds uttryckte saken i en intervju 1995: "Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle, och det ska vi vara glada för". Påbjuden glädje, alltså.

Eller som dåvarande invandringsministern Pierre Schori uttryckte saken i riksdagen två år senare: "Främlingsfientligheten ska jagas och kriminaliseras!" Vad socialdemokraterna menade med den saken framgick snart i Skåne. En boende i Bunkeflostrand skickade ett e-mejl till ett kommunalråd och kritiserade inflyttningen i området av en stor bidragsfamilj från Asien. Det blev polisanmälan, åtal och böter.

Det var ett stickspår. Åter till temat för denna radiosändning, Brottslighet och brottsbekämpning.
- - - - -

Hur har svensk kriminalpolitik lyckats?

Man kan här mäta efter åtminstone tre olika kriterier:
1. Antalet begågna brott
2. Antal uppklarade brott
3. Antalet brottslingar som förmåtts att sluta vara brottslingar.

Jag tar det punkt för punkt:

1. Beträffande antalet begågna brott är bilden alltså klar: de har ökat enormt.

År 1950 var det totala antalet anmälda brott mindre än 200.000. År 2006 var siffran mer än en 1.200.000.

Nu har ju Sverige har ju fler invånare idag än för ett halvsekel sedan, så rättvisare blir att se till antalet brott i förhållande till antalet invånare. Resultatet blir då följande:
År 1950 anmäldes 3.000 brott per 100.000 invånare.
År 2006 var motsvarande siffra drygt 13.000.
Det betyder mer än en fyrfaldig ökning.

Ett klart misslyckande, med andra ord.

2. Ser vi till uppklarade brott så har siffran sjunkit år från år. År 1950 låg uppklarningsprocenten på 51%, år 2006 var siffran 26% - dvs bara hälften så hög andel..
Går vi från denna jämförelse över tid till en geografisk jämförelse blir resultat också negativt. Jämför vi oss med övriga nordiska länder så ligger Sverige sist beträffande uppklaring.

Till detta kommer att begreppet "uppklarat" inte alltid betyder att en skyldig gripits, det betyder bara att polisen av en eller annan anledning avskrivit ärendet. Vid sidan av siffran 26% år 2006 kan sättas siffran för personuppklarade brott, dvs fall där polisen bundit en person vid brottet. Den siffran var 10%.

3. Den uttalade målsättningen för svensk kriminalpolitik är att brottslingar ska vårdas, med målet att de därigenom ska återanpassas till samhället och leva hederligt efter frigivningen från fängelset.

Facit är dock inte imponerande. Erfarenheten visar att 46% - alltså nära hälften - av de fängelsedömda återfaller inom tre år efter frigivningen.

Vad kan då göras?
Det ska jag återkomma till, efter nästa skiva.

("Där Näckrosen blommar" - Mats Blads orkester)

Tidigare har jag varit inne på två laddade begrepp som vänstern använder:
- reaktionär
- lag och ordning

Ett tredje begrepp är "enkla lösningar". Några sådana finns inte. Detta är en påbjuden uppfattning från de politiskt korrekta.

Jag vill hävda motsatsen. Visst finns det lösningar, som i grunden är ganska enkla, men som kan vara verksamma.
För att travestera Olof Palme: "Politik är att vilja".

I grunden handlar kriminalpolitiken om vad man vill och på vems sida man ställer sig.

Utgångspunkten måste, menar jag, vara att se till vad som är ändamålsenligt.
Dvs vilka åtgärder som är ägnade att nedbringa brottsligheten och skydda vanliga medborgare.

• Först gäller det naturligtvis att se till så att unga människor inte kommer in i brottsliga karriärer. Ett grundläggande fel nu är att samhället inte reagerar i tid. Detta sammanhänger dels med en slapp skola, dels med en för hög straffmyndighetsålder.

En omedelbar och märkbar reaktion redan på mindre förseelser, det är vad som krävs.

• Även för vuxna ska nolltolerans gälla, dvs samhället ska reagera även på mindre förseelser. På så vis kan man stävja även grövre brottslighet.

• Beträffande vuxna brottslingar som begått grova brott måste fängelsevistelserna vara så utformade att de kan få en avskräckande effekt. Idag är det så mycket av permissioner att man egentligen inte kan tala om ett frihetsberövande. På fängelserna har man hotellstandard, man lever där mycket bättre än vad t ex många av våra åldringar gör på svenska vårdhem.

Ska permissioner förekomma på fängelserna, då ska det vara som belöning för gott uppförande. Det får inte bli till en rättighet.

• För att bekämpa maffiabrottsligheten och övergreppen i rättssak, som gör att människor inte vågar vittna, måste införas en möjlighet att vittna anonymt.

• När det gäller grova vaneförbrytare, där återfallsrisken närmar sig 100% bör interneringsstraffet återinföras - det som togs bort på 1980-talet. Tidsobestämd inlåsning, med andra ord. Inte som straff, men för att skydda samhället.

• Ser vi till utlänningar som begått så grova brott att fängelse ingår i straffskalan döms i dagens läge bara en femtedel till utvisning efter avtjänat straff, och för många av dem verkställs sedan inte utvisning. Eller så verkställs den, men de kan återkomma till Sverige.

Vad som här krävs är:
- för det första att utvisning ska vara regel, inte undantag.
- för det andra måste vi ha en gränskontroll och utlänningskontroll som gör att de inte kan återkomma till Sverige.
- för det tredje så behöver straffet här inte ha några ambitioner att återanpassa dem dömde till ett liv i Sverige. Därför kan fängelsevistelsen i dessa fall läggas ut på entreprenad, exempelvis till fängelser i Baltikum.

De utlänningar som fått svenska medborgarskap kan inte utvisas. Det talar för en större restriktivitet i beviljande av svenska medborgarskap.

Human är den kriminalpolitik som lyckas nedbringa brottsligheten.
• Den är human gentemot de människor som slipper bli brottsoffer.
• Den är human gentemot dem som redan blivit brottsoffer, men som ändå får någon form av upprättelse genom att missdådaren får märka av några konsekvenser för egen del.
• I många fall kan den ses som human även gentemot brottslingen, om den lyckas länka bort vederbörande från en brottslig karriär och brottslig identitet.

Här vill jag ta upp ytterligare en aspekt.

Låt mig citera ur boken "Svenska tabun" av Karl-Olov Arnsteberg. Han skriver så här:

"Längre tillbaka i tiden hade vi som bekant skamstraff i Sverige, Det var oerhört effektivt, men betraktas idag som skändande och otillåten form av övergrepp. Rättsvårdande myndigheter får inte röra medborgarnas sinnen (skam) och heller inte kroppen (tortyr, spöstraff). Vad som återstår är att stjäla tid från felande samhällsmedlemmar, dvs fängsla dem.

Frågan är om inte rättsväsendet behöver kompletteras med exempelvis skamstraff."

Invändningen är alltså given. Skamstraff skulle kränka personers integritet.

Till att börja med kan då konstateras sedan skamstraffen avskaffades i mitten av 1800-talet har de återinförts i slutet av 1900-talet, i ny form.

De skamstraff som avskaffats handlade om skampåle eller liknande, där man sattes fast till allmän beskådan. Det var straff som utdömdes av någon form av domstol.

Det nya skamstraff som införts utdöms av tidningsredaktioner och består i att misshagliga personer hängs ut med förbrytarporträtt och svarat rubriker, av typ "Främlingshatets nya ansikten" - en autentisk rubrik från Expressen i maj 1996. Även Aftonbladet har verkställs liknande uthängningar.

Här finns naturligtvis två frågetecken:
• För det första: rör det sig verkligen om brottslingar? Hur gick det med rättssäkerheten?
• För det andra: hur verkningsfull var bestraffningen? Har de uthängda länkats bort från den bana som inte föll kvällstidningen på läppen?

I enstaka fall kanske det lyckats, men i huvudsak tror jag att den här typen av mediabestraffningar är verkningslösa, när det gäller personer som vet att det i själva verket är de som har rätt, de som står för moral och anständighet.

Men tillbaka till Arnstberg. Han preciserar inte vilken typ av skamstraff han tänker på, men jag tror inte han menar att skampålen bokstavligen skulle återinföras. Något säger mig att de är orealistiskt.

Själva principen kan ändå vara värd en funderare. Kanske skulle lösningen var olika typer av individanpassade skamstraff. Jag menar, sådant som kan nå fram till den grupp, inför vilken brottslingen är angelägen att inte tappa ansiktet.

("Genom eld och vatten" - Sarek)

 

Laila Freivalds uttalande om mångkulturens välsignelse, som jag tidigare återgav, blir ju extra anmärkningsvärt med tanke på att han var justitieminister. Det helt primära i brottsbekämpningen är ju inte vare sig poliser, domstolar eller fängelser. Nej, det är medborgarna inte ens kommer på tanken att begå brott. Och även om de kan komma på tanken så ska det finnas ett socialt tryck, som är starkare och som avhåller.

Socialt tryck kan utövas bara av den eller de grupper hos vilken individen säker gillande och bekräftelse. Låten "Vårat gäng" md Alice Babs från mitten av 1900-talet talade om sammanhållning.

Ett samhälle kan hållas samman om det finns en övergripande lojalitet med samhället som helhet hos alla som bor i samhället. Så var det tidigare i Sverige.

Idag har vi, som Freivalds talade om, ett s.k. mångkulturellt samhälle, dvs ett samhälle bestående av många olika etniska grupper. Hos många av dessa är lojaliteten med det svenska samhället som helhet ganska svag.

Det är en förklaring till hedersvåldet. Det svenska samhället må fördöma sådant våld, men för många invandrare med andra kulturer betyder det mer vad som leder till gillande eller fördömande från den egna gruppen.

Mycket av ungdomsbrottsligheten bottnar i att man söker bekräftelse från kompisarna i gänget, inte från vuxenvärlden. Och när det gäller invandrarungdomar kan även den egna vuxenvärlden ställa upp på deras brottslighet. I rättegångar mot unga svenskor som blivit våldtagna kan ju släkten dyka upp rättegången och rikta sitt avståndstagande mot den s.k. svennehoran istället för mot gärningsmannen eller gärningsmännen.

Många invandrarkulturer är hotkulturer, med klanlojaliteter. De hyllar inga principer om alla människors lika värde och rättigheter. Rättvisa för dem är när den egna grupper eller individer ut den egna gruppen, får sin vilja igenom.

Även andra faktorer kan förklara den höga brottsligheten bland många invandrargrupper.
• En är att familjfadern blir detroniserad förlorar sin auktoritet, när han lever på bidrag och kanske inte ens kan svenska.
• En är att bland dem som kommer till Sverige och får uppehållstillstånd är identiteten oklar och bland dem finns många rent kriminella.

Och man blir ju tidigt inskolade i oärlighet - många får sitt uppehållstillstånd just genom att ljuga och lura svenska myndigheter.Till sist vill jag bara göra en inventering över möjliga punkter hur den som vill missförstå vad jag sagt i detta program eventuellt skulle kunna göra.

1. Har jag sagt att alla invandrare, eller de flesta invandrare, begår brott?

- Nej man ska hålla isär å ena sidan hur stor andel av en grupp som begår vissa brott, å andra sidan hur stor andel av en viss brottstyp som begås av en viss grupp. De flesta invandrare är inte registrerade för något allvarligt brott i Sverige.

Samtidigt kan noteras , som Brå-undersökningen från 1996 visade - och förmodligen även den tio år senare - , att det finns stora variationer mellan olika grupper av invandrare. Västeuropeer och östasiater har låg brottslighet, bland araber och afrikaner är det tvärtom.

2. Har jag sagt att de flesta brott begås av invandrare?

- Nej, men jag har talar om vissa brottstyper. Talar vi om utomhusvåldtäkter så har de flesta gärningsmän - med bred marginal - utländsk bakgrund. Detsamma gäller för övrigt narkotikabrott.

En slutsats av dessa fakta är att det finns ytterligare en åtgärd som blir ändamålsenlig, om man vill nedbringa brottsligheten i Sverige. Den är att minska eller helt stoppa invandringen från Mellanöstern och Afrika.

Man kan se det som en frihetsfråga. Lyckas vi nedbringa våldsbrottsligheten kommer fler att våga röra sig utomhus i svenska städer, även efter att det blivit mörkt.

("Till min kära" - Björn Afzelius)

---

---