"Även unga måste tvingas ta ansvar." Så löd rubriken till en Metrokolumn av Rolf Edin i slutet av augusti 2000. Utgångspunkten för hans betraktelse är en formulering i brottsbalken och de konsekvenser den fått genom domstolspraxis: "Har någon begått brott innan han fyllt 21 år skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätning. Härvid får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet."
"...Allt yngre gör sig skyldiga till allt grövre brott. Det finns inga brott där man fokuserar sig så mycket på vem gärningsmannen är som när det gäller ungdomar. Unga är det synd om och därför ska de inte behöva ta så stora konsekvenser av sitt handlande. Tingsrätterna har allt som ofta svurit sig fria från ansvar genom att överlämna den unge till socialtjänsten för vård. .. Jag hävdar att många kriminella i dag inte hade varit kriminella om samhället tydligt redan från början stämt i bäcken och låtit den unge på ett kraftfullt sätt ha fått ta konsekvenserna av sitt handlande.
En grabb jag lärde känna för många år sedan lyckades mellan 16 till 20 års ålder dra på sig 71 åtalspunkter. Brotten var över hela registret från snatteri till grov misshandel och rån. Under den här perioden drabbades han straffmässigt av 3 månaders fängelse, 1 400 kronor i böter samt skyddstillsyn.
Första gången han hade med polis och åklagare att göra hade han gjort sig skyldig till åtta stölder samt tretton biltillgrepp. Han var då 16 år och åklagaren valde att inte åtala för ett enda brott. Under en period på två år var han under socialtjänstens ansvar, då tingsrätten överlämnat honom dit för "erforderlig vård inom socialtjänsten". Under den vårdsvängen lyckades han dra på sig ytterligare 30 åtalspunkter. I dag lever den här killen som yrkeskriminell och sitter inne lika mycket som han är ute..."
Ett annat ruggigt exempel på hur det kan gå till är alldeles färskt. En grabb som stod åtalad för ett flertal personrån i Stockholm överlämnades till vård inom socialtjänsten. Grabben var tydligen svårplacerad så han vårdplacerades i sitt eget hem.
Han lever alltså på samma sätt i dag som han gjorde innan han greps. Enda skillnaden är att föräldrarnas ekonomi avsevärt förbättrades då det sociala betalar dem för att ta hand om sin son. Finns det verkligen någon som tror att han upplevt att han fått ta några allvarliga konsekvenser av sitt handlande?"
Ett annat exempel på samhällets slapphet gentemot unga förbrytare berörs i en insändare i Metro i början av september 2000:
"Jag mår illa av hur vissa brottslingar kommer undan. Som våldtäkten på den 12-åriga tjejen i Hässelby, där fem grabbar är inblandade men ingen straffas. Tjejen är skadad för livet men killarna kommer undan."
"Dags att tänka till, en 14-åring är i regel intelligentare och mognare än vad de flesta verkar tro. Killarna visste mycket väl vad de gjorde, de drog ju ned byxorna, de drog ned tjejen på marken och våldtog henne. Skedde allt detta automatiskt?
Så nu vet vi: Är man under 15 år så kan man i stort sett göra vad man vill utan att det händer något, för 'det är så synd om honom, han kunde ju inte veta att hon skulle bli ledsen. Men hon kommer nog över det.' Visst vet de!
Och hur blev de uppfostrade? Fri uppfostran? Eller bryr sig föräldrarna inte om att lyssna på dem och agera föräldrar?"
