Vad får ett samhälle att fungera?
Vad gav Sverige dess välstånd?
Hur skapades folkhemmet?
Alla människor må vara lika mycket värda, men det betyder inte att alla människor är likadana.
Människor är inte utbytbara. En miljon svenskar kan inte bytas ut mot en miljon somalier - inte utan att resultatet blir annorlunda, inte utan att man får ett annat samhälle.
Kulturella faktorer - moral och rättsuppfattning, attityder och mentalitet, kunnande och kompetens - har betydelse.
Ett samhälle tar långt tid att bygga upp, men det kan snabbt raseras. Skador kan vara svåra att reparera. Ett väl fungerande samhälle är något att vara rädd om!
Ett samhälles minsta beståndsdelar utgörs av individerna. På dessa bygger samhället. Individer som kan och vill klara sin försörjning. Individer som förmår samverka med andra individer.
Varje samhälle bygger på en form av kontrakt. Ett kontrakt vertikalt - mellan styrande och styrda, samt ett kontrakt horisontellt - medborgarna emellan.
De styrande måste bemöda sig om att styra ansvarsfullt och förnuftigt. De måste ha medborgarnas bästa för ögonen och ta hänsyn till deras uppfattningar. Medborgarna följer i gengäld lagar och beslut uppifrån, arbetar och betalar sina skatter.
Mellan medborgarna finns självklara förpliktelser av hjälp och hänsyn - ömsesidigt. Detta gäller socialt, i vardagens miljoner mikrosituationer. Det gäller också ekonomiskt. Man har en gemensam kommunal och nationell ekonomi att bidra till, man har en gemensam "kaka" att dela på.
En mängd faktorer påverkar hur bra samhällets individer mår och hur väl de kan fungera. Dit hör, utöver det rent materiella:
Identitet, grupptillhörighet och sammanhang. Man behöver rötter - kunna veta vem man är och varifrån man kommer. Man behöver överblickbarhet - veta i vilket sammanhang man ingår och vart man är på väg.
Revir, respekt och rättvisa. Man behöver en plats som är ens egen. Man vill bli respekterad, känna sig ha ett människovärde. Det måste finnas rimlighet och rättvisa.
Trygghet och kontroll. Med andra medborgare i samhället ska man kunna dela attityder, värderingar och moraluppfattningar. Tillvaron måste i någon mån vara förutsägbar, man måste kunna lita på varandra. Förändringar får inte ske alltför snabbt och bortom kontroll.
Framtidstro. Man vill kunna påverka sin miljö. Då måste många dra åt samma håll. Det behöver finnas ett gemensamt projekt och en framtidstro.
Människors beteende regleras inte i första hand genom lagar och hot om straff. Viktigare är egna drivkrafter, moraluppfattningar och en "inre kompass". Vilket till stor del skapas genom grupptryck och förväntningar från omgivningen.
Sverige på 1960- och 70-talen var kanske något unikt i världshistorien. Ett samhälle, mer präglat och välstånd och trygghet, jämlikhet och rättvisa, har kanske aldrig funnits.
Folkhems-Sverige. Detta var till stor del folkets förtjänst. Över detta samhälle har vi svenskar all rätt att känna stolthet!
Till förutsättningarna hörde från början faktorer som geografi och naturresurser, tillgång till utländskt kapital och utländska marknader. Av betydelse var en lång period utan krig. Dit hörde även svenska uppfinningar och svenskt företagande, arbetsfred och "full sysselsättning".
Men av inte minst betydelse var en arbetskraft med kvalitéer. Utan människorna i landet, utan svenskarna, hade det inte gått.
Folkrörelser - som frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen - medverkade till att dana svenskarna. Det handlade om en folkbildning inte bara i bemärkelsen kunskapsförmedling, det handlade lika mycket om spridandet av en moral.
Man skulle försöka göra rätt för sig, inte ligga till last. Detta var en hållning bland svenska arbetare. "Gör din plikt - kräv din rätt!", så löd en demonstrationsparoll. Respekt från andra samhällsgrupper var något man fick kämpa sig till, genom sitt eget uppträdande. Till Första Maj tog man på sig finkostymen.
Detta gav också en arbetsmoral. Dit hörde punktlighet och hederlighet, yrkeskunnande och noggrannhet. Detta möjliggjorde framgångar på exportmarknader. "Made in Sweden" representerade kvalitet. Leveranser från Sverige kom i tid, vi var att lita på.
Produktionen gav ett välstånd att fördela. Ett socialt trygghetssystem utvecklades. En förutsättning för detta var en hög sysselsättningsgrad. En annan förutsättning var denna moral.
De flesta medborgare avstod från brottslighet, inte genom yttre sanktioner utan genom sin inre kompass. På samma sätt utgjorde denna individuella kompass en förutsättning för att det sociala skyddsnätet inte skulle missbrukas.
För att kunna visa nyfikenhet utåt, för att känna intresse för och solidaritet med andra, måste man först själv kunna känna sig trygg och respekterad.
Det fantastiska är att de som förespråkar mer av empati med nödlidande och mer av internationell solidaritet gör allt för att skuldbelägga svenskarna. De ökar vår känsla av otrygghet, och motverkar därmed sina egna uttalade strävanden.
Solidaritet måste naturligtvis komma från en själv, den måste vara frivillig. Annars är det inte fråga om solidaritet.
Om någon tar pengar eller andra resurser som tillhör en person - utan vederbörandes vetskap eller mot vederbörandes uttalade vilja - och ger till en annan person, då är snarast fråga om stöld.
Den bestulne har inte varit solidarisk, då han aldrig samtyckt till transaktionen.
Givaren har knappast heller visat solidaritet, då det inte varit av egna medel som han givit.
Frivillighet. Det betyder att människor måste ha rätten att avstå från att visa solidaritet. Den som vill att de ska vara solidariska får försöka övertyga, med bra argument och gott föredöme.
I solidariteten ligger också ett moment av ömsesidighet. Det får inte bli fråga om ett ensidigt tagande. Även om den som får hjälp inte direkt kan återgälda måste detta ändå vara grundhållningen. Alla måste anstränga sig. Annars blir det bara att vissa utnyttjar andra.
Grunden för en internationell solidaritet är att det först finns en fungerande nationell solidaritet.
Det måste finnas ett gemensamt nationellt projekt, med plats för alla och där alla bidrar.
Det duger inte, att bara vissa människor i Sverige känner lojalitet med Sverige. Det duger inte, att bara vissa kan identifiera sig själva som svenskar. Rättigheter måste gå hand-i-hand med skyldigheter.
Alla måste känna ansvar för Sveriges framtid. Alla måste värna vår miljö. Alla måste medverka till att det finns trygghet i vårt samhälle, ekonomiskt och socialt.
Grunden för en fungerande demokrati är att det kan föras ett civiliserat offentligt samtal om väsentliga samhällsfrågor. Ett samtal där man lyssnar och försöker förstå, samt avstår från tillmälen. Ett samtal där människor får tala till punkt och behandlas med respekt. Olika åsiktsriktningar måste släppas fram, annars blir samhällsdebatten bara på låtsas. Här måste med andra ord mediesituationen förändras. Redaktörerna måste bli mer toleranta.
Alla friska i arbetsför ålder måste ha möjlighet att klara sin egen försörjning på ett hederligt sätt. Det måste vara möjligt att få ett arbete, till en lön som det går att leva på. Det ska inte behöva vara så att vissa måste arbeta mer än de orkar, medan andra helt blir utan arbete. Arbetstiden måste kunna fördelas jämnare, och valfriheten i arbetsåtagande måste öka.
Ingen medborgare ska behöva lida materiell nöd, det måste finnas en grundtrygghet för alla. Samtidigt får inte sociala bidrag ligga på sådana nivåer att man kan nå högre ekonomisk standard genom bidrag än genom arbete. Dessutom måste bidrag vara villkorat - inga bidrag utan beredskap att ta anvisade arbeten.
Skolgången måste förutsätta ett åtagande från dem som går där, att de är där för att lära sig. Ett åtagande måste göras också från föräldrarna. De elever som genom sitt agerande saboterar undervisningen för andra elever måste förflyttas. Betyg i uppförande, ordning och flit ska återinföras. 1)
Kriminalpolitiken måste ha ändamålsenlighet som ledstjärna - i fokus ska stå vad som kan minska brottsligheten. Hederliga medborgares och potentiella brottsoffers intressen måste gå före brottslingars. Villkorliga domar ska vara villkorade: vederbörande ska visa ånger samt avge ett heligt löfte om att "aldrig mer"... Även minderåriga måste möta omedelbara och verksamma sanktioner. För återfallsförbrytare i våldsbrott måste inkapacitering tillämpas.
Åldringsvården måste vara sådan, att alla kan tillförsäkras ett värdigt slut på livet.
Världen är uppdelad på rika och fattiga länder, men lösningen kan inte vara att folken i de fattiga länderna flyttar till de rika. Varje land måste utvecklas, så att varje folk kan bo kvar i sitt eget land!
Ansvaret för att så sker ligger i första hand på människorna själva, i respektive land. Särskilt gäller detta de invånare som har högre utbildning och bättre ekonomiska resurser än genomsnittet.
Även om hjälp utifrån kan ha bara marginell betydelse, är det viktigt att Sverige och andra i-länder försöker bidraga till en förändrad situation i u-länderna.
U-landsbistånd får dock inte primärt ha funktionen att döva dåliga samveten i i-länderna. En förutsättning för att bistånd ska ges måste vara att insatserna långsiktigt verkligen kan bli ett stöd till u-landets utveckling.
Samtidigt är en radikalt förändrad situation i tredje världen helt nödvändig, och det snart! I annat fall fortsätter befolkningsexplosionen, och med den miljökatastrofer, svältkatastrofer och nya flyktingströmmar.
Den viktigaste flyktingpolitiska insatsen måste vara att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar.
Även om vi begränsar perspektivet till enbart flyktingpolitik samt utgår från dem som nu är flyktingar - vad innebär det att vara solidarisk?
Varje spontanflykting i Sverige kostar kanske 100 gånger så mycket som en flykting i läger i tredje världen. För samma summa pengar som vi nu hjälper 2) 10.000 flyktingar 3) i Sverige skulle kunna hjälpa ungefär en miljon i Afrika!
Frågan är inte bara i vilken utsträckning vi vill solidariska, den gäller också med vem eller vilka vi vill vara solidariska!
Grundtanken med asylinstitutionen är att människor som riskerar förföljelse ska kunna få en fristad, syftet är inte att ge möjlighet till migration utifrån ekonomiska motiv. Hur skilja i denna mening verkliga flyktingar från migranter?
Erfarenheten har visat att svårigheterna är stora, med de regler som nu gäller och den praxis som tillämpas.
Ett effektivt instrument att sålla ut den första kategorin kan vara att påtagligt minska de ekonomiska incitamenten att söka uppehållstillstånd i Sverige. Detta kan rymma ett antal moment:
1. Låga eller inga dagbidrag
2. Billig mat
3. Enkel logi, på en plats som den sökande inte kan påverka.
4. Bara tillfälliga uppehållstillstånd - TUT. Återsändande så fort förhållandena i hemlandet medger det.
5. Ingen anhöriginvandring.
6. Omedelbar avvisning vid brottslighet.
7. Noggrann kontroll beträffande brottslighet.
8. Minskade möjligheter att få svenska medborgarskap. (se vidare nedan)
Vid sidan av detta kan förändringar göras i asylprocessen:
1. Konsekvent tillämpning av första-asyl-lands-principen.
2. Visumkrav för personer från alla länder utanför vårt närområde, varifrån asylsökande tenderar att komma.
3. Bättre gränsbevakning, mer resurser till gränspolisen.
4. Gatekontroll vid flygplatser.
5. Bötfällning av flygbolag som transporterar dokumentlösa.
6. Asylansökan som inte lämnats in vid gränsen behandlas ej.
7. Särskilda, strängare, regler för dokumentlösa.
8. Snabb behandling av asylbegäran, förtur åt okomplicerade ärenden.
9. Begränsad rätt till överklagan av avvisningbeslut.
10. En instans för överklagan av även bifallna TUT.
Inget av ovanstående påverkar dock de 100.000-tals PUT - som flyktingar, anhöriga eller av humanitära skäl - vilka redan beviljats under 80- och 90-talen.
Här behöver program för återvandring upprättas. De summor som nu satsas på återvandring är påfallande små, jämfört med de summor som satsas på integration.
Återvändarbidragen bör kraftigt höjas, samtidigt som bara en del, kanske hälften, av detta går till respektive individ eller familj som återvänder. Resten bör gå som bidrag till uppbyggnad av området ifråga.
Dessutom bör återvändare ges yrkesutbildning för att själva bättre kunna bidra till återbyggnaden av sitt område.
Incitamenten att återvända kan öka genom att återvändandebidragen höjs. Det kan också ske genom att de bidrag man får, om man stannar kvar i Sverige, sänks. Detta bör kunna ske parallellt.
Principen bör vara att den som kommit till Sverige föregivande skyddsbehov och som nu inte (längre) har skyddbehov bör återvända - om inte vederbörande kan klara sin egen försörjning i Sverige, på ett hederligt sätt.
Man kan tala om "integration", om "assimilering" eller bara om "anpassning". Grundidén måste ändå vara densamma: de invandrare som kommit till Sverige och ska stanna kvar här måste smälta in i vårt samhälle.
Ett mått på huruvida de "smälter in" är att de inte föranleder svenskar att flytta bort från de områden, där de finns.
Ett första moment är naturligtvis att man lär sig bra svenska.. Ansvaret för detta ligger i första hand på vederbörande själv.
Det är en fullkomligt orimlig situation att det svenska samhället förväntas göra diverse särskilda satsningar, t ex i invandrartäta skolor, samtidigt som man i invandrarelevernas hem ser på utländska TV-sändningar, och överhuvudtaget inte använder svenska språket.
Här måste till en attitydförändring. Ska svenska samhället göra särskilda satsningar, då ska det vara villkorat, till att man från respektive invandrarfamiljs sida också anstränger sig.
Den s.k. hemspråksundervisningen bör avskaffas. I varje fall för dem som är födda i Sverige eller kommit hit som adoptivbarn!
Utbetalning av socialbidrag ska vara villkorat, till att man tar erbjudet arbete.
Socialbidrag och hyresbidrag ska inte utgå under perioder, då man befinner sig utomlands. Bidragsfusk ska leda till kännbara påföljder.
Våldsbrott av utländska medborgare i Sverige ska resultera i avvisning/utvisning. Vid fängelsestraff som ska följas av avvisning/utvisning ska inga dagbidrag utgå.
Dessutom kan själva fängelsevistelsen för dem som inte ska vara i Sverige förläggas till Baltikum. Kriminalvårdsstyrelsen skulle kunna träffa avtal med Estland/Lettland/Litauen för att lägga ut denna verksamhet på entreprenad. Det skulle kunna bli både billigare och bättre.
Det sämsta som kan göras är att börja laborera i kvoter, eller ens tänka i sådana termer. Sådant befäster en tudelning i "vi och dom", med stamtavlor och apartheid i sin logiska förlängning. Det leder till orättvisor på individuell nivå. Invandrare måste få positioner helt på egna meriter, och utan att behöva gå fram under etiketten "invandrare".
Integrationsverket kan omgående läggas ned.
Å ena sidan måste det blir svårare att förvärva svenskt medborgarskap, å andra sidan måste ett medborgarskap verkligen betyda något.
1. Vandelsprövningen måste bli strängare - personer med ett brottsligt förflutet ska inte kunna bli svenska medborgare. Vid oklar identitet ska inget svenskt medborgarskap beviljas.
2. Goda kunskaper i svenska ska vara ett absolut villkor.
3. Vissa kunskaper om det svenska samhället, om svensk historia och svensk kultur, ska vara ytterligare ett villkor.
4. Vistelsetiden i Sverige ska ha varit minst 10 år. (För medborgare i andra nordiska länder kan det vara oförändrat 2 år.)
5. Den sökande ska avge någon form av lojalitetsed gentemot den svenska flaggan.
Även om det sålunda görs svårare än i dagsläget, ska det vara möjligt att förvärva svenskt medborgarskap . Möjligt för envar som är intresserad och som uppfyller kraven.
Å andra sidan ska medborgarskap betyda något. 4)
Som hittills ska det ge tillgång till svenskt pass och rösträtt. Dessutom kan bidragsreglerna vara generösare för svenska medborgare än för icke-medborgare. Ansökan om socialbidrag från svenska medborgare bör behandlas med förtur.
Dubbla medborgarskap ska inte tillåtas, annat än möjligen i undantagsfall.
Nationalism kan vara av helt olika slag:
1. Punsch-patriotismen. Till ingredienserna i denna hör romantiserandet av gamla krigarkungar och krav på stora anslag till krigsmakten. En sådan överklassens nationalism hade vi i exempelvis Sverige kring sekelskiftet - ett samhälle, karaktäriserat av skarpa klasskillnader. Krigsmakten användes också direkt mot svenska arbetare, både 1879 och 1931.
Det var en nationalism för att förtrycka det egna folket. Följaktligen klöv den - istället för att ena - nationen. "Det befästa fattighuset" . Så löd titeln på en bok, utgiven av det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1914.
Sin "höjdpunkt" nådde denna nationalism under första världskriget, på västfronten 1914-18. Där manifesterades dess absurditet tydligare än någonsin. I anfallsvåg efter anfallsvåg sprang människor från en skyttegrav mot de smattrande kulsprutorna i en annan skyttegrav. Miljoner unga män offrade sina liv - för egentligen ingenting!
2. Imperialismen och chauvinismen. En nationalism, inriktad på militär aggression, på territoriell expansion och på underkuvande av andra folk.
Ett exempel utgör England i slutet av 1800-talet. En princip som låg till grund för uppbyggande av det brittiska imperiet var "my country - right or wrong". Med andra ord: avgörande var inte några allmängiltiga principer om rätt och fel, avgörande var vad som låg i den egna nationens intressen (som det uttolkades av dess styrande). Oavsett det egna landet har rätt eller fel skulle man ställa upp för det. En simpel klan-mentalitet.
Chauvinism utgår från att det egna folket är bättre än andra folk och i kraft av detta har rätt att trampa på andra folk.
Här utgör Hitler-Tyskland, med dess "Drang-nach-Osten", det tydligaste exemplet. Andra folk kunde antingen underkuvas och göras till slavar åt det tyska, eller utrotas (med det synsättet som grund mördades ett stort antal judar och än många fler ryssar).
3. Folkhems-nationalismen. Denna handlar i grunden om solidaritet och sammanhållning, om ett kollektivt nationellt projekt och ett gemensamt ansvarstagande för det egna landet, det egna folket och dess framtid..
Denna nationalism representeras av Sverige 1932-1980, av det Sverige som leddes av socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Gustav Möller, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng.
Det var en nationalism i hela folkets intresse, och ägnad att samla hela folket. Det var för den skull inte någon aggressiv nationalism, den riktade sig inte mot något annat folk. Det handlade i grunden om att leva och låta leva.
Folkhems-nationalismen är intimt förknippad med både demokrati och miljövärn.
Den blågula solidaritet, som denna bok förespråkar, anknyter naturligtvis till folkhems-nationalismen.
Blågul solidaritet - det vetter åt två håll:
Å ena sidan betyder den att vi svenskar måste hålla samman, och visa solidaritet med varandra.
Å andra sidan betyder den att vi svenskar ska vara öppna utåt, kunna ställa upp för andra folk, och visa solidaritet utåt. I den omfattning och på det sätt, som vi själva väljer.