Den s.k. generösa flyktingpolitiken tillkom i en helt annan situation än dagens. Framförallt hade Sverige då en god ekonomi, låg arbetslöshet och små sociala motsättningar. Samtidigt som det var det få människor som sökte asyl - i och för sig kunde det emellanåt bli många, men detta framstod som tillfälligt och övergående.

Nu har förutsättningarna förändrats i båda dessa avseenden. Sverige har ekonomiska och sociala problem, arbetslöshet och ökade klassklyftor. Asylinstitutionen missbrukas i stor omfattning, flykting- och anhöriginvandringen är större än i början av 80-talet och det finns ett permanent tryck på våra gränser.

Till trycket bidrar den allt svårare situationen i många u-länder - med sociala motsättningar och förföljelse, försörjningsproblem och kriminalitet - men också ökad kunskap om i-länderna, förbättrade kommunikationer och en alltmer organiserad människosmuggling.

Ändå fortsätter våra rikspolitiker och redaktörer att bekänna sig till "en generös flyktingpolitik". Den har blivit något av en helig ko, en dogm, som inte kan ifrågasättas - inte om man vill bli uppfattad som seriös, anständig och "rumsren".

I själva verket handlar det om en generositet på flera nivåer. Det gäller inte bara flyktingpolitik och invandringspolitik, utan även invandrarpolitik - det som nyligen döpts om till "integrationspolitik".

Flyktingpolitiken är generös såtillvida att asylprocessen ger stora möjligheter till nya ansökningar och långbänk. Bara "negativa" beslut röner kritik i media och kan överklagas. I slutändan får en stor andel av de asylsökande sitt uppehållstillstånd. Detta uppehållstillstånd blir dessutom permanent.

Invandrarpolitiken är generös såtillvida att man direkt med PUT får samma rätt till bidrag och samma standard som medborgarna i landet. Man får också möjlighet att ta hit sin anhöriga, att om nödvändigt försörjas av det svenska samhället. PUT betyder i praktiken en livstids försörjningsgaranti.

Det första momentet bär en liberal prägel. De riktigt liberala - som MUF-ordförande Idergard - vill ju ha en helt fri invandring.

Det andra moment bär socialdemokratisk signatur. Där finns en jämlikhetstanke - det får inte i Sverige uppkomma några andra klassens invånare.

Ovanpå detta kom riksdagens beslut 1975 om "valfrihet" som ett av målen för invandrarpolitiken. Invandrarna skulle få behålla sin särart och sin egen kultur, assimilering av dem var ingen målsättning för samhället.

På så vis har det blivit en tredubbel generositet.

Kring denna generösa flyktingpolitik råder, som det heter, "bred politisk enighet". Samtliga i riksdagen representerade partier står bakom den.

Tar man del av skrivningar i vissa partiers program eller uttalanden från vissa politiker, så har det blivit något av en tävlan i att vara - eller framstå som - mest god.

Hur förklara detta? Flera faktorer har förmodligen inverkat:

1. Rekordåren. Denna politik grundlades i en situation av tillväxt och trygghet, framtidsoptimism och tilltro till social ingenjörskonst. Allt var möjligt! Vi svenskar kände oss inta en förstaplats i den moraliska världsolympiaden. Den platsen ville våra makthavare inte abdikera från.

2. Semantik. Man har låtit sig förtrollas av ords värdeladdning. Själva ordet "flykting" talar om att det är en människa som har det svårt. Vill man ta ställning för de svaga - och de vill man ju - då ska denna kategori prioriteras. Med ordet följer också en helgongloria. En "flykting" har moraliskt goda egenskaper.

3. Fundamentalism. Alla människor har samma värde, därom är alla demokrater överens. Detta har fött en fundamentalistisk föreställning att alla människor också är likadana. Att det inte finns några väsentliga kulturella skillnader, av betydelse för att samhället ska fungera. Man underskattar med andra ord problem.

4. Segregering. Idealiseringen av flyktingar och invandrare underlättas av att man själv inte har mycket kontakt med människor ur dessa grupper. 1) Politiker och redaktörer bor som regel själva på betryggande avstånd från invandrartäta områden.

5. Klyfta till folket. På motsvarande sätt saknar makthavarna en föreställning om de svårigheter som många människor kämpar med i sin vardag. Man identifierar sig inte med vanliga svenskar.

6. Psykologi. De "stackars" flyktingarna (över vilka man kan förbarma sig) och de ruskiga "rasisterna" (över vilka man kan beskärma sig) ger hållpunkter i tillvaron. Det är ett psykologiskt behov att få spela en roll och känna sig god.

7. Särintressen. Utvecklingen har skapat påtryckargrupper, med egenintresse av en fortsatt generös flyktingpolitik. Grupper för vilka invandreriet 2) blivit en födkrok.

8. Ideologi. Någonstans - oklart var, när och hur - har uppstått en ideologi om ett "mångkulturellt samhälle" 3). Detta uppfattas som inte bara naturligt och ofrånkomligt, utan samtidigt som något i grunden "berikande", positivt och önskvärt.

Det är - i varje fall skenbart - helt motsatta krafter, som driver på för mer invandring och ökad generositet.

I ena änden finns renhjärtade idealister, som utan ironi kan betecknas som "goda". Det är människor som arbetar helt osjälviskt. De gömmer asylsökande som fått avslag, ger dem mat och bostad. De lägger ned tid också på organisatoriskt och opinionsbildande arbete - allt utan ersättning.

I andra änden finns de rent kriminella. De som tidigare ägnat sig åt smuggling av narkotika, men som funnit att människosmuggling är en mer lönsam affär 4). Ofta kombinerar de människosmuggling med annan brottslighet, som organiserande av svartarbete, prostitution, narkotikahandel mm. Dessa människor är renodlat egoistiska och kan tillgripa våld för att främja sina syften. De förtjänar rimligen beteckningen "onda".

Däremellan finns en "gråzon". I denna ryms massmedia, som spelar en mycket aktiv och betydelsefull roll för den flyktingpolitik som bedrivs. Redaktörer och journalister tror förmodligen i många fall på vad de gör, men av betydelse är även pengar och karriärmöjligheter. De arbetar ju på uppdrag, av den som äger mediet ifråga.

I gråzonen ryms även flyktingadvokater och andra som får sin utkomst genom invandreriet. I vilken utsträckning som de arbetar av egen övertygelse och i vilken utsträckning de arbetar för egen vinning är omöjligt att bedöma. Det vet de förmodligen inte ens själva.

Sedan finns en kategori litet vid sidan om. Det är AFA-folket, våldsaktivisterna. De arbetar förvisso inte för någon egen ekonomisk vinning. Det är ju unga människor, deras "vinst" ligger främst i gruppgemenskap och spänning. De har ett behov av handling, av enkla lösningar och en klart definierad fiende. De kallar sig "antifascister", men är själva en spegelbild av de verkliga fascisterna.

De som söker asyl i Sverige kommer ofta från andra kontinenter. Man har alltså valt ett land vid polcirkeln, nästan på andra sidan jordklotet i förhållande till det egna hemlandet.

Så var aldrig tanken med Genevekonventionen! Där stadgas om en första-asyl-landsprincip. 5) Innebörden av denna är att man ska söka asyl i närmaste land, som undertecknat konventionen, och få sin sak prövad där.

Intresset av att kringgå denna regel är inte svårt att förstå. Tag exempelvis en kvinna från medelklassen i Iran - skulle hon söka asyl i Turkiet? Även om hon faktiskt fick asyl skulle det betyda en väsentligt lägre standard än vad hon vant sig vid. Sverige framstår naturligtvis som ett attraktivare alternativ.

För att en asylansökan ska kunna leda till PUT i Sverige krävs i många fall att resvägen kan döljas, annars riskerar personen att sändas tillbaka till något av de länder han/hon passerat, och där asyl kunde ha begärts.

I andra fall kan problemet bestå i att man inte har skyddsbehov, att man i det perspektivet kommer från "fel land". Det skulle ge större utsikter att få asyl, om man kan hävda att man istället kommer från ett land där det pågått oroligheter.

I båda dessa fall blir det ändamålsenligt att inte ha några identitetshandlingar eller resedokument att visa upp för polisen. Numera lämnar mer än hälften av de asylsökande in sin ansökan inne i landet, efter att de redan passerat den svenska gränsen. Vid asylansökan företer de inga dokument som anger vilken deras rätta identitet är, eller som styrker deras berättelse om färdväg.

Sådana resor för asylsökande arrangeras i stor utsträckning av alltmer erfarna och välorganiserade smugglarligor. Kunderna får betala stora belopp, och ibland blir de lurade. När det fungerar får hjälp med allt: biljetter och resväg, falska dokument, instruktioner om vilken historia de ska dra för polisen.

Det faktum att man saknar pass vid kontakt med den svenska polisen behöver alltså inte betyda att man saknade pass vid passerandet av den svenska gränsen. I varje fall måste man ha haft något pass fram dit. Det förekommer att smugglarna samlar in passen innan dess, för att de ska kunna användas fler gånger, av andra personer.

Den svenska gränsen kan ju passeras utan pass, eftersom det ofta är obemannat vid gränskontrollen mot t ex Danmark. Smugglarna kan sända ut en spanare med mobiltelefon, som kontrollerar läget och ger "kusten klar" för en större grupp av resenärer.

En annan väg är att komma med flyg till Arlanda och stanna kvar i ankomsthallen några timmar innan man anmäler sig. Då blir det svårt för polisen att fastställa vilket flyg man kommit med.

Ett resultat av den vanligt förekommande dokumentlösheten blir att många personer i slutändan beviljas uppehållstillstånd utan att deras identitet är klarlagd. 1997 angavs "statslös/okänt medborgarskap" för mer än 300 av de invandrade. Till detta kommer de fall, där myndigheterna godtagit falska uppgifter om identitet och hemland. 6)

Effekten av dokumentlösheten blir naturligtvis att utredningen försvåras. Invandrarverket måste kontrollera uppgifter, genomföra språktester, osv. Detta leder till högre kostnader, men också till att handläggningstiden kan bli lång.

De goda utsikterna att få stanna i Sverige i kombination med de höga bidragsnivåerna kan fungera som en motor att ta sig hit på ett dubbelt sätt. Dels ger det en motivation för den enskilde migranten att välja just Sverige. Dels kan det garantera en avkastning för dem som på kredit smugglar människor. Bidragen borgar för att de kan få igen sina pengar, med ränta. Migranterna fungerar som en investering.

En grundregel för att få PUT är att aldrig acceptera ett nej. Erfarenheter visar att även för dem som först fått avslag på sin asylansökan är utsikterna goda att senare få sitt uppehållstillstånd i Sverige. De flesta asylanter 7) lyckas i slutändan, på ena eller andra sättet.

Vägarna till PUT är nämligen många:

1. En första ansökan, till Statens Invandrarverk.

2. Överklagande av SIV:s avslag, till Utlänningsnämnden 8)

Cirka 90 procent av alla avslag leder till överklagande hos Utlänningsnämnden. Det är alls inte ovanligt att UN ändrar SIV:s beslut, till ett bifall:

"...det övervägande antalet bifall grundas på synnerliga skäl av humanitär art, dvs i praktiken på medicinska, i första hand psykiatriska skäl." (SOU 1993:24)

3. Ny ansökan (NUT) till SIV.

Formellt ska nya omständigheter ha framkommit för att en nya ansökan ska kunna lämnas in. För den asylsökande som fått en driftig advokat brukar detta dock inte erbjuda några problem. Det finns många fall där det för en och samma person lämnats in både 5 och 10 nya ansökningar. Här sker med andra ord ett systematiskt missbruk, under medverkan av flyktingadvokater. 9)

Genom denna taktik kan vistelsetiden i Sverige utsträckas. Därigenom kan skält till PUT uppstå, som från början inte fanns. Man får stanna på "humanitära grunder", då barnen i familjen hunnit lära sig svenska och få kompisar.

4. Gå under jorden.

Man kan stanna kvar i landet, trots avvisningsbeslut, men göra sig onåbar för myndigheterna. Det finns många svenskar som hjälper till med att gömma "flyktingar". 10)

5. Stanna ändå

Man kan bara stanna, som om något avvisningsbeslut inte förelåg.

Ur tidningen "Ny i Sverige", nr 3/93

Gemensamt för punkten 2-5 är att de leder till en utdragen vistelse i Sverige. Detta kan leda till barn hinner rota sig, lära sig svenska och skaffa sig skolkamrater. Det kan också leda till att asylanten börjar må dåligt. På så vis kan man skaffa sig skäl att stanna i Sverige. Det blir inte asyl, men man får ändå PUT - på humanitära grunder.

6. "Praxis"-beslut

Ett resultat av "långbänken" kan också bli att den asylsökande fångas upp genom olika "engångsbeslut" från regeringen, som ska rensa bordet med anhopade ärenden och kapa köer: alla som kom före en viss datum (eventuellt med förbehåll att det är barnfamiljer), får stanna - utan att de egentligen behöver ha vare sig skyddsbehov, ha rotat sig eller må dåligt.

7. Koppla in massmedia

Det finns många exempel på hur man genom att koppla in massmedia kan tvinga myndigheterna på reträtt och driva igenom nya - och andra - beslut. Ett aktuellt exempel på detta är de två ugandiska barnen. 11)

Många journalister är beredda att utföra rena beställningsjobb - presentera ensidigt vinklade framställningar, helt enligt önskemål.

8. Ny identitet

Man kan försvinna och dyka upp igen, under ny identitet. Börja om från början. 12)

9. Ombud

Man kan agera genom ombud, nämligen ett barn. "Ankare", som det kallas i sammanhanget.

Man sätter helt enkelt ett barn på ett flyg till Sverige, med en historia om att det är övergivet. Barnet får så småningom PUT - på humanitära grunder. När detta lyckats, dyker föräldrarna upp, och är angelägna om att få återförenas med sitt barn. Man föredrar dock - visar det sig - att denna återförening sker i Sverige, inte i det land varifrån man alla kom. På så vis får de vuxna uppehållstillstånd - som anhöriga.

Enligt TV2:s Rapport den 24/12 -93 kommer cirka 600 sådana "föräldralösa" barn till Sverige varje år, de flesta från Afrika. Av dessa beviljas uppehållstillstånd åt 90%. 13)

10. Gifta sig

Man kan vidare gifta sig med en svensk medborgare - "på riktigt" eller "på låtsas" 14)

13. Skaffa barn

Få barn med en svensk medborgare.

14. Konvertera, odyl.

Man kan också konvertera till kristendomen, om man kommer från exempelvis Iran. Detta gör att man riskerar förföljelse, om man återvänder, och det skapar skäl till PUT i Sverige.

På motsvarande sätt kan man på ett utmanande sätt deltaga i politisk aktivitet i Sverige, riktad mot de styrande i hemlandet. Det kan ge inte bara PUT, utan även asyl. 15)

Syftet behöver dock inte vara i första hand att utverka PUT. Det kan vara ett självändamål att få bo på en förläggning och bli försörjd så länge som möjligt.

Också i det sammanhanget kan det vara en metod att av efter avslag dyka upp igen, på en annan plats i Sverige, under ny identitet. Ur "Ny i Sverige", nr 3/93:

Man kan även ta sig till ett annat land - Norge eller Finland, Danmark eller Tyskland - för att där lägga in en ny asylansökan, under sin tidigare identitet eller med ny identitet.

Det finns människor från olika länder som har satt det här i system. De reser runt från land till land, som asylnomader. Finska polistrupper bevakar gränsen mot Sverige - just pga detta!

Sedan Sverige, i enlighet med Schengenavtalet börjat ta fingeravtryck på asylsökande 1998 hade upptäckt att fram till maj måndag över 10% av de asylsökande hade dubbla eller flerdubbla identiteter. Rekordet var en som fanns registrerade under sex olika namn, och lyfte sexdubbla dagbidrag. Några straff för denna typ av bedrägeri utmäts inte, om de ens polisanmäls. 16)

Ett snarlikt fenomen är asylturism.

Detta tillämpas av ryssar och balter, som ett billigt sätt att semestra i Finland, Sverige och Danmark. De behöver då bara ta båten över till Stockholm och sedan begära asyl.

Efter några veckor eller en månad blir de avvisade, men det gör inget. Syftet var aldrig annat än att så småningom få komma hem igen. Under tiden har de fått gratis kost och logi, och kunnat se sig om i landet. Därtill har de fått dagbidrag, motsvarande en smärre förmögenhet i deras hemland.

I en estnisk tidning intervjuades en sådan asylturist. Han rekommenderade särskilt en förläggning i Danmark. Där hade man nämligen så god mat. 17)

Vilka är det som kommer till Sverige och söker asyl?

I ena änden finns alltså uppenbara bluffmakare, en del av dem är inte ens ute efter asyl eller PUT. Andra skulle gärna vilja ha det, men saknar egentligt grund för att få det.

I andra änden finns de som verkligen är förföljda, som riskerar både att fängslas, torteras och att dödas.

Däremellan finns hela skalan. Risken för att råka illa ut i sitt hemland kan vara olika hög. Karaktären av det man riskerar drabbas av vid ett återvändande kan också vara av olika slag.

Det behöver inte vara fråga om en förföljelse, riktad bara mot en viss individ, på grund av politisk verksamhet. Det kan vara en förföljelse, riktad mot en hel etnisk grupp.

Det behöver överhuvudtaget inte vara fråga om förföljelse. Är ett lands ekonomi tillräckligt körd i botten så far folk illa. Redan att vara utan arbete, att inte kunna försörja sig själv och sin familj, är allvarligt nog. "Flykting" respektive "utvandrare" eller "migrant" - gränsen kan vara flytande.

I praktiken är skälen ofta blandade. Det finns både ekonomiska skäl och element av förföljelse med i bilden. Skälen kan gå in i varandra: om man av politiska skäl svartlistas och hindras att försörja sig blir följden ekonomisk misär.

Bara en minoritet av de asylsökande har direkta skyddsbehov, men det betyder inte att alla andra saknar goda skäl att flytta. Moraliskt kan ingen klandras för att bry sig om situationen för sig själv och sina närmaste, för att se till sina egna intressen.

Den idealbild av asylsökande som hålls fram i våra massmedia är att det handlar om människor "på flykt" som "knackar på vår dörr", människor med självklara skyddsbehov. Det finns mycket som motsäger den bilden!

TAG de många chilenare som kom till Sverige mot slutet av 80-talet. Denna chilenska invandring var mycket större än vad den någonsin varit på 70-talet, när förtrycket var som värst! Sin topp nådde den chilenska invandringen åren 1987-88, just när demokratin börjat komma tillbaka i Chile. Under dessa två år kom mer än 7.000 asylsökande.

TAG de iranier som för några år sedan gick i skilda demonstrationståg och som råkade i slagsmål med varandra i Stockholm. Åtminstone de som var anhängare av Khomeini och ayatollorna kan väl inte ha varit politiskt förföljda.

TAG alla de 1.000-tals turkar i Sverige som kommer från en och samma by - Kulu. Inte förekom det någon särskild förföljelse mot just invånarna i Kulu!

TAG de somalier som för inte länge sedan demonstrerade i Sverige för att FN borde lämna Somalia, och låta krigsherren Aidid ta över landet. Var det inte på grund av just denne Aidid som de hade tvingats fly till Sverige?

TAG de muslimer som i Sverige demonstrerade mot författaren Salmon Rushdie, han som dömts till döden av Irans härskare. Hur förföljda är de?

TAG de som efter att ha fått asyl i Sverige besöker det hemland, där de hade varit så förföljda.

TAG de kosovoalbaner som utgav sig för att vara flyktingar när de kom till Sverige för några år sedan och som nu - när krigshandlingar blossar upp i Kosovo - vill resa tillbaka, för att deltaga i kriget.

TAG de eritreaner som samlar in pengar - 100 dollar var - till Eritrea, i dess krig mot Etiopien. 18)

TAG de algerier och kurder, som använder Sverige som bas för sin väpnade kamp. 19)

Ska inte ett flyktingskap innebära att man själv vänder ryggen åt våld?

TAG asylsökandes vägran att bo på förläggningar i norra Sverige. Många har framfört bestämda krav på närhet till köpcentra. Det väckte häftiga protester (två dagars sittstrejk) 1992, då vissa skulle placeras i Byerum på norra Öland.

Och det finns mer som inte stämmer:

TAG det utbredda asociala eller direkt kriminella beteendet på våra flyktingförläggningar. Detta finns dokumenterat på många sätt!

Just situationen år 1992, främst beträffande kosovoalbaner, finns dokumenterad i dels en rapport hos Invandrarverket, "PM från SIV, 1992-10-08" till ens rapport hos Rikspolisstyrelsen, "PM 1992-09- 07".

Situationen från denna tid finns också skildrad i boken "I själva verket", vars författare intervjuas i Blågula Frågor nr 6/95 och 7/95.

Situationen två år tidigare finns skildrad i i skriften "Granne med SIV", av Eva Bergqvist.

Vad som framkom i RPS-rapport 1995:6 om asylsökandes bil- och körkortsinnehav är också betecknande.

Till detta kommer vad som framkommit 1998 om situationen på flyktingförläggningen vid Flen - något av en kriminell frizon. Polisen i området får göra utryckningar dit varje vecka.

Något som säger mycket om vissa asylanters attityd är en händelse i Koppom i Värmland, 1992. 20) Några kosovoalbaner vandaliserade en herrgård som tjänstgjort som flyktingförläggning. Två kvällar i rad kastade de ut möblerna genom fönstret på övervåningen. Men ingen hade sett något, och inga gärningsmän kunde gripas.

På ett annat ställe hade en omfattande skadegörelse under en längre tid resulterat i förslag om att de asylsökande på förläggningen skulle bidraga till reparationskostnaderna, genom avdrag med några kronor på sina dagbidrag. De reagerade negativt, blev mycket upprörda.

Vid en annan förläggning hade, efter upptäckten av en stor tjuvgömma och uppdagande av att det fanns en liga bland de asylsökande, beslut tagits om att sprida de sökande till olika andra förläggningar. De hade då blivit så aggressiva, att personalen fann för gott att låsa in sig.

Vilken trovärdighet ger ett sådant beteende, åt ett föregivet skyddsbehov?

Om man förväntar sig solidaritet från det svenska samhället, bör man då inte finna det naturligt att visa solidaritet tillbaka?

Även om också brottsbenägna asylsökande skulle vara verkliga flyktingar, i den bemärkelsen att de riskerar råka illa ut om de sänds hem igen - hur långt sträcker sig vårt ansvar?

Har vi inte rätt att sätta en gräns? Har vi inte t.o.m. en skyldighet att göra detta, av hänsyn till de asylsökande som är skötsamma?

Antalet anhöriginvandrade var 1998 över 21.000. Sammansättningen var sådan, att 2/3 kom från andra kontinenter.

Anhöriginvandringen sedan 1980 visar på en kraftig ökning.

Anhöriginvandringens andel av den totala invandringen utgjorde1997 hela 52% . Under 80- och 90-talen har den pendlat mellan 33 och 61%.

Jämfört med andra länder i Västeuropa har anhöriginvandringen varit stöttre till Sverige När den 1991 utgjorde hos oss utgjorde 50% av den totala invandringen blev motsvarande andel i Danmark och Norge drygt 30% och i Finland drygt 20%-

Reglerna för anhöriginvandring är också väsentligt generösare i Sverige än i andra västeuropeiska länder. De anrda länderna har karenstider för att få ta hit anhöriga - Danmark 5 år, Norge 3 år. Många länder ställer också krav på att den som tar in en anhörig själv ansvarar för den anhöriges försörjning, om vederbörande inte kan försörja sig själv.

Det handlar också om vilka som ska betraktas som "anhöriga", hur snälv eller vid definition ett land har, och hur den tillämpas. Nyligen har de svenska reglerna snävats in något i förhållande till tidigare, men fortfarande är reglerna gnerösa. Som anhörig räknas även en person som "ingått i samma hushållsgemenskap". Hur kan svenska myndigheter i praktiken kontrollera en uppgift om att man bott i samma hus?

Åke Wedin in sin bok "Flyktingpolitik i analys":

"...även Invandrarverket erkänner att det inte finns några möjligheter att med säkerhet kontrollera släktskapet... När det gäller minderåriga barn skall det finnas skriftligt intyg på vem som är vårdnadshavare, men även sådana kan ju, uppges det, 'i och för sig vara förfalskade'..."

"...den som fått tillstånd att stanna har rätt att återförenas med sina anhöriga,.. De utan vidare berättigade är... make/maka och ogifta barn under 20 år samt ensamstående äldre föräldrar. Föräldrapar och andra nära anhöriga har dock normalt inga större problem att få komma. Intressant är att den som kommer in på dessa grunder i sin tur har rätt att få in sina närstående, som i sin tur..."

Det finns också flera konkreta exempel på hur det har dragit iväg.

År 1976 beviljade den dåvarande s-regeringen PUT åt 3.000 assyrier/syrianer. Efter följdinvandring och anhöriginvandring har denna grupp nu växt till det flerdubbla.

År 1979 beslöt regeringen att Sverige skulle ta emot 250 vietnamesiska båtflyktingar. Deras antal är några tusen.

Iranierna ui Sverige uppgick 1981 till några hundra personer. Nu är de 50.000.

Gunnar Jervas i sin bok "Flyktingexplosionen - vår tids ödesfråga?":

"Familjeanknytning utgör den dominerande anledningen till att utlänningar får stanna i Sverige. Ett 'släktskapsförhållande' till någon som redan erhållit asyl är därför värdefullt och kan följaktligen bjudas ut på marknaden."

Svenskt medborgarskap genom naturalisation har förvärvats att drygt häften av de utrikes födda personerna i Sverige. Den relativt höga siffra förklaras dels av ett intresse bland många invandrare för att få svenskt medborgarskap, dels av att generositeten från svensk sida också i detta avseende är stor - det är lätt att bli svensk medborgare.

Kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap är 5 års vistelse i Sverige 21). I Danmark, Norge och Finland är tidsgränsen 7 år. Vissa andra västeuropeiska länder har 10 eller 12 år.

För konventionsflyktingar är kvalifikationstiden än kortare - 4 år.

Och för den som gift sig med en svensk medborgare räcker det med 3 år. Då ska man ha varit gifta i minst 2 år 22).

De svenska reglerna är generösa också därigenom att kunskaper i svenska språket inte är något krav för att kunna bli svensk medborgare.

Under 90-talet har antalet naturalisationer legat kring 20-30.000 per år. Särskilt stort är intresset bland utomeuropeiska invandrare. 23).

Detta intresse visar på en vilja att stanna kvar i Sverige - med dess i förhållande till länder i exempelvis Afrika väsentligt högre levnadsstandard. Svenskt medborgarskap ger en trygghet.

Den som har fått uppehållstillstånd på humanitära grunder har inte flyktingstatus, och kan inte resa i världen. Med svenskt medborgarskap följer svenskt pass, och dessa begränsningar upphör. Man blir samtidigt EU-medborgare, och kan röra sig fritt inom övriga EU-länder.

För den som villa ha tag i svenska pass i större antal - genom att ständigt "flora" och genast begära nytt - är ett svenskt medborgarskap naturligtvis en förutsättning. 24).

Vid sidan av kvalifikationstiden och en åldersgräns på 18 år finns en vandelsprövning för medborgarskap. Det kan dock ifrågasättas i vilken utsträckning som denna fungerar i praktiken. Det visar sig att brottsligheten ligger nästan lika högt bland de invandrare som fått svenskt medborgarskap som bland utländska medborgare i Sverige.

Vid uppdagad brottslighet blir det nästintill omöjligt att utvisa den som förvärvat svenskt medborgarskap.

Den svenska generositeten kan symboliseras av en strävan från regeringen att utverka undantag från Schengenavtalet om strängare straff mot flygbolag som för in utlänningar utan inresehandlingar. 25).

Tillsammans med en överhuvudtaget - pga "besparingar" - bristfällig gränskontroll gör detta att många kan ta sig in i Sverige, för att söka asyl. I de flesta fall saknar de dokument, och deras identitet är oklar.

Staten tillhandahåller advokater och så gott som obegränsade möjligheter att överklaga "negativa" beslut. De flesta kan därigenom få stanna i slutändan.

Det uppehållstillstånd man får, blir från början permanent (PUT) - till skillnad från vad som är fallet i andra nordiska eller västeuropeiska länder.

Redan som asylsökande får man väl tilltagna bidrag, långt över den standard som de flesta är vana vid. Med PUT följer direkt fullt tillträde till det svenska sociala trygghetsystemet.

Till det som erbjuds hör en modern lägenhet, med inredning och alla bekvämligheter. Man har rätt att själva avgöra var i Sverige man föredrar att bosätta sig.

Den som själv har PUT får också ta hit sina anhöriga, utan dröjesmål. För försörjningen av dessa anhöriga svarar det svenska samhället.

Man har rätt till studier i svenska på betald tid, men det är inget krav att sköta dessa studier.

För förvärvande av medborgarskap är kunskaper i svenska inget krav. Så har det varit, så är det och så ska det förbli. Att det ska förbli så även i framtiden är samtliga riksdagspartier överens.

En 1998 aktuell parlamentarisk utredning har dessutom på förslag att man ska kunna bli svensk medborgare utan att ens identitet är klarlagd.

Kan detta sammanfattas på annat sätt, än att man infört en global allemansrätt till Sverige?

Varför ska Sverige ta emot så många fler asylsökande än andra nordiska länder? Varför måste vi vara så mycket mer generösa än övriga EU-länder? Det är frågor som många svenskar ställer sig.

Vart leder för övrigt denna generositet? För vem är den bra?

Vi kan förvisso inte lösa världens fattigdomsproblem med en generös flyktingpolitik. Vi kan inte ens minska eländet i andra länder.

Vad som däremot blir resultatet är att vårt eget samhälle råkar i gungning - både ekonomiskt, socialt och demokratiskt.

Sanningen är att vi inte kan hjälpa alla. Ser man bara till det enskilda fallet, då finns i de flesta fall goda skäl att låta vederbörande stanna i Sverige. Problemet är att det finns en gräns för vad vi klarar. Vi har ett ansvar också för vårt eget land och dess framtid.

Här finns helt enkelt ett dilemma.