Ett samhälles välstånd grundar sig på människor i arbete, på människor som kan och vill göra rätt för sig. Det kan då inte vara orimligt att samma människor får ha en åsikt om hur samhällets resurser ska användas.

Vad blir de totala kostnaderna för invandringen?

I andra politiska sakfrågor är det legitimt att samla fakta och i möjligaste mån försöka skaffa sig en helhetsbild. Det är tillåtet att jämföra kostnader och intäkter, nackdelar och fördelar. Det är normalt att nyktert väga för och emot, och sedan fatta ett så förnuftigt beslut som möjligt.

Inom flyktingpolitiken blir sådant nästintill omoraliskt. På näthinnan sitter bilder av människor som slits sönder av granater och flyr för sina liv. Då uppfattas det som okänsligt att tala om pengar. "Det handlar om människor".

Vi ska ha en "generös flyktingpolitik", oavsett vad den kostar. Frågan om kostnader blir ovidkommande.

Ovidkommande blir denna fråga egentligen också för dem som under inga omständigheter vill se någon invandring till Sverige.

Om man däremot accepterar flyktingmottagning och invandring i princip, men anser att kostnadsaspekter - och överhuvudtaget konsekvenser för vårt samhälle - ska ha betydelse för dess omfattning, då blir frågan relevant.

En fara i att tala mycket om invandringens kostnader kan möjligen vara att invandring i allmänhet därigenom framstår som något negativt, och invandrare i allmänhet som problem.

Vore makthavarna verkligen angelägna om en fridfull och harmonisk atmosfär i samhället, då skulle de visa större lyhördhet inför den kritik som finns bland vanliga svenskar mot den omfattande invandringen. Då vore det inte nödvändigt att tala om kostnader.

Men där vi inte. Tyvärr.

Kostnader kan vara av olika slag.

De i kronor lätt mätbara.

De i princip mätbara, men i praktiken svåra att ange en exakt summa för.

De i kronor inte mätbara.

ELEMENTÄRT - när man talar om "invandringens kostnader" - är också att skilja på "invandring" och "invandring". Det går inte att jämföra arbetskraftsinvandringen under 60- och 70-talens högkonjunktur med den asylinvandring som skett under de senaste 10-15 åren.

Till det lätt mätbara hör kostnaderna för Invandrarverket. SIV har ju en budget.

När uppgifter om invandringens kostnader efterfrågades i debatten för några år sedan angavs Invandrarverkets kostnader. Detta är naturligtvis bara en del av dessa kostnader, även om SIV-budgeten är nog så hög.

Budgetåret 1992/93 uppgick den till cirka 11 miljarder kronor. Det var ungefär lika mycket det samlade u-landsbistånd för samma period. 1)

Detta kan också jämföras med Sveriges stöd till UNHCR, som samma år uppgick till cirka 600 miljoner kr. En summa, för vilken väsentligt många fler flyktingar räddades till livet än vad SIV-miljarderna gjorde. 2)

Budgetåren 93/94 och 94/95 låg SIV-budgeten båda åren kring 10,7 miljarder, sedan har den minskat. Kalenderåret 1997 låg den på drygt 3 miljarder.

Går vi tillbaka till budgeten 1991/92, så uppgick den till 7 miljarder kr. Hälften gick då till förläggningsverksamheten 3), dvs av asylsökande (som väntade på besked om PUT), hälften till ersättning åt kommunerna - ett engångsbelopp avseende de första 18 månaderna, för flyktingar (som fått PUT).

Ser man till vissa delposter uppgick sjukvårdskostnaderna till 300 miljoner kronor, offentligt biträde 4) 80 miljoner och hemtransporter 120 miljoner kr.

Enlligt AB-artikel den 22/4 -98 uppgick den aktuella SIV-kostnaden per asylsökande till 146.000 kronor. Man räknade då med en genomsnittlig väntetid på 620 dagar och dagbidrag på 71 kr samt personalkostnader mm på 198 kr per dygn

Svenska för invandrare - sfi iär beteckningen för svenskundervisning för människor, fyllda 16 år, som fått uppehållstillstånd i Sverige. Undervisningen ombesörjs av kommunerna, men den finansieras genom statsbidrag. Det handlar om cirka en halv miljard kr om året.

Invandrare med anställning har rätt till ledighet för sfi-undervisning. Inkomstbortfallet ersätts med 53 kr i timmen (år 1992).

Av dem som läsåret 1993/94 påbörjade svenska för invandrare hade två år senare mindre än hälften - 48% - avslutat utbildningen med godkänt resultat. För somalier var andelen såg låg som 19%. 5)

Bakom dessa dåliga resultat ligger till stor del bristande disciplin och motivation. Invandrarna själva är inte alltid angelägna om att få deltaga i svenskundervisning.

Invandringen har dessutom givit upphov till kostnader för hemspråkundervisning och för grundskoleutbildning. Skolklasser i invandrartäta områden kostar mer än i andra områden, de har högre lärartäthet..

Onödiga extrakostnader förorsakas samhället genom att många invandrare söker sig bort från de kommuner där de placerats av Invandrarverket, och som satsat för att kunna erbjuda service (språkundervisning, tolkhjälp, mm). Man söker sig ofta till redan invandrartäta bostadsområden.

I olika sammanhang medför behov av tolkning särskilda kostnader.

SIV:s budget utgör dock bara en mindre del av kostnaderna för den aktuella invandringen.

Annorlunda kunde det möjligen ha varit om invandringen skett i en tid av full sysselsättning och om de nyanlända snabbt kunde klara sin egen försörjning i Sverige. Den invandring som skett till Sverige under 90-talet har dock skett i en situation av massarbetslöshet.

Dessutom har det inte varit fråga om någon arbetskraftsinvandring.Dessutom kommer en stor andel av de nyanlända från outvecklade och kulturellt avlägsna länder. Föga förvånande hamnar de flesta i en långvarig eller permanent arbetslöshet.

Många invandrare räknas överhuvudtaget inte till arbetskraften, de står inte ens till arbetsmarknadens förfogande - trots att det rör sig om friska människor i yrkesaktiv ålder.

Andra är öppet arbetslösa.

Men av dem som i statistiken räknas både till arbetskraften och som arbetande, befinner sig många "i åtgärder", omhändertagna av AMS.

Sysselsättningstalet mäter den andel av personer i yrkesaktiv ålder som har arbete (inklusive vissa AMS-åtgärder) 6). Ser vi då till gruppen utomnordiska medborgare - dvs invandrare som inte blivit svenska medborgare och som kommer från länder utanför Norden - 1996, var detta tal så lågt som 35%. 7)

Till detta kommer att kanske 10 procentenheter av dessa befinner sig i åtgärder, det skulle betyda att bara 25% har ett vanligt arbete.

Med andra ord: 65-80% kan inte försörja sig själva.

I gruppen utomnordiska medborgare ingår även personer som varit en längre tid i Sverige. Ser vi till bara dem som anlänt under 90-talet blir siffrorna förmodligen än mer accentuerade.

Jan Ekberg, docent i nationalekonomi vid högskolan i Växjö, har gjort undersökningar som visar på markanta skillnader, beroende på hur länge man varit i Sverige. Ekberg undersökte för 1992 arbetskraftstalet, dvs andelen som antingen har arbete eller söker arbete.

För infödda svenskar var siffran 84% (5%), och för olika invandrargrupper:

invandrade före 1970 - 80% (7%)

invandrade 1970-79 - 75,5% (8,5%)

invandrade 1984-87 - 70% (18%)

invandrade 1988-92 - 58% (25%).

Siffrorna inom parentes, i rött, anger samtidigt den öppna arbetslösheten inom respektive grupp.

Till detta kommer kulturellt betingade skillnader. Siffrorna varierar kraftigt för olika etniska grupper.

Det totala arbetskraftstalet 1994, för män som kvinnor, låg på drygt 70%.

För utomnordiska européer låg det kring 50% för män och 60% för kvinnor.

För afrikaner låg det kring 20%, för män som kvinnor.

För turkar låg det på knappt 50% för män och drygt 40% för kvinnor.

För iranier låg det kring 30% för män och 20% för kvinnor. 8)

Skillnader finns alltså mellan olika etniska grupper. Genomgående har dock andelen arbetslösa bland invandrarna markant ökat under 90-talet.

RRV - Riksrevisionsverket - beräknar, enligt TT den 26/5 -98, att stat och kommuner går miste om skatteintäkter på mellan 20 och 40 miljoner kronor varje år genom svartjobb.

En hel del av detta hör ihop med invandringen, sker inom branscher som restaurang, taxi och småföretag. Invandrartäta områden är till stor del "kvittolösa samhällen".

Detta snedvrider konkurrensen, och slår ut hederliga företagare.

Den höga arbetslösheten gör att kommunernas budgetar belastas, i form av höga utgifter för socialbidrag.

Antalet bidragshushåll har ökat från 275.000 år 1990 till 400.000 år 1997. Det långvariga socialbidragsberoendet har under samma period tredubblats.

Till bilden hör att socialbidrag för barnrika familjer ibland kan ge högre inkomster än förvärvsarbete i låglönejobb.

Invandrarhushållens andel av socialbidragsutgifterna har ökat år från år, både om man ser till antal bidragshushåll och - än mer - om man ser till totala belopp.

1986 utgjorde invandrarhushåll 18% av bidragshushållen, 1991 hade andelen ökat till 26% och 1994 var den 30%. 9)

Varje enskilt invandrarhushåll fick också mer, i genomsnitt, än svenska. Medan ett svenskt bidragshushåll 1994 kostade i genomsnitt 18.600 kr var siffran för ett utländskt 41.900 kr, alltså mer än dubbelt så mycket. Detta beror inte bara på att invandrarhushåll har fler barn - skillnaderna består, oavsett familjestorlek.

Av de totalt 5,6 miljarder kronor som 1991 utbetalades i socialbidrag gick nära hälften ­ 44% ­ till invandrarhushåll! 10)

1994 var andelen uppe i över 50% och 1996 över 60%

Av en totalsiffra på 11,9 miljarder i socialbidrag 1996 gick cirka 7,3 miljarder till invandrarhushåll. 1997 hade totalsiffran ökat till 12,4 miljarder.

I DENNA STATISTIK ryms inte alla invandrarhushåll. Bara hälften av invandrarna i Sverige är utländska medborgare, drygt hälften har fått svenskt medborgarskap. Skulle socialbidrag redovisas för samtliga invandrarhushåll blir siffran naturligtvis högre.

Rapporten "Malmö - invandrarstad" anger siffror för det invandrartäta området Rosengård. Hur hög andel av de boende lever där på socialbidrag? Enligt rapporten - från 1994 - var siffran 77%. Idag blir den sannolikt högre.

Rapporten anger invandrarhushållens ("utländska hushåll") andel av den totala socialbidragskostnaden i Malmö till 46% för 1993. Till detta kom 19% för naturaliserade svenskar. Sammanlagt svarade således invandrargruppen för 65% av utgifterna.

Malmö har de högsta socialbidragskostnaerna i landet, per invånare. Beloppet blev 3.277 kr under 1996. Motsvarande belopp var för Göteborg 3.000 kr och för Stockholm 2.044 kr per invånare. 11)

Malmörapporten visade även hur bidragsberoendet varierade mellan olika etniska grupper.

Detsamma visar siffror för Stockholm 1993. 12) 7% av de svenska hushållen fick någon gång under året socialbidrag. Motsvarande siffra för iranier var 67%, etiopier 81%, bosnier och irakier 92% samt somalier 100%.

Olika invandrarhushåll skiljer sig också åt, beroende på tid i Sverige. Jan Ekbergs undersökningar visar att det är de nyligen anlända som i störst utsträckning lever på socialbidrag. Dessa siffror avser inte bara utländska medborgare, utan utrikes födda i Sverige. De anger andelen inom respektive grupp som får socialbidrag.

Av invandrare anlända före 1970 har under 1991 bara 5,4% någon gång fått socialbidrag. De ligger därmed på samma nivå som för infödda svenskar.

För anlända under 70-talet var dock siffran mer än den dubbla: 12%.

Och för anlända 1984-87 var siffran mer än den femdubbla: 30%.

I ESO-rapporten Ds 1995:68 finns motsvarande siffra även för anlända 1988-90. Den blev 45%!

Eftersom de nu asylinvandrade - med de anknytningsfall som följer - framförallt söker sig till vissa områden i mellersta och södra Sverige, sker en koncentration till vissa kommuner. För dessa blir därför socialbidragsutgifterna genom invandringen en betydande belastning.

TILL DETTA kommer hemutrustningslån.. De nyanlända får pengar för att kunna inreda sina nya lägenheter med nya möbler. Formellt sett är det fråga om lån, som ska återbetalas, men vid ett permanent socialbidragsberoende blir detta aldrig aktuellt. Också dessa belopp blir i praktiken ett bidrag.

Socialbidrag är ju inte det enda inkomstalternativet för den som är utan arbete. Det finns dels KAS, dels A-kassan.

För att kunna få A-kasse-ersättning måste man först komma med i en A-kassa, vilket förutsätter att man under åtminstone en begränsad period haft ett arbete. Detta åstadkoms i vissa fall genom tillfälliga arbeten i AMS-regi.

Ur SIV-boken "Mångfald och ursprung":

"Arbetsmarknadsstöd i form av ersättning från arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd, utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning etc är numera vanliga inkomster bland personer i yrkesaktiva åldrar. Skillnader i belopp mellan svenskfödda och utrikes födda är ganska liten. Bland de utrikes födda finns dock vissa skillnader. Arbetsmarknadsstöd är vanligast bland de nästan nyanlända... "

Europeiska invandrare lyfter obetydligt högre belopp än infödda svenskar. Invandrare från andra OECD-länder utom Norden (dvs övriga EU, USA m.fl) hade t.o.m. lägre belopp i arbetsmarknadsstöd. Andra extremen representeras av länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Andelen förtidspensionärer av befolkningen i förvärvsaktiv ålder har mer än fördubblats på 30 år - från 3% 1963 till 7,3% 1993. 13)

Antalet förtidspensionärer är mer än 400.000 och sedan 1985 har varje år beviljats drygt 50.000 nya förtidspensioner. 13)

Det betyder att fler ska försörjas av färre: Antalet sysselsatta per förtidspensionär har sjunkit från 25 år 1963 till 10 år 1993.13)

Antalet förtidspensionärer ska ställas mot antalet sysselsatta, som ska försörja dessa. Antalet sysselsatta per förtidspensionär ger försörjningskvoten. Denna har sjunkit mellan 1963 och 1993, från c:a 25 till under 10.1993 utbetalades totalt 37 miljarder kronor till förtidspensioner. 14)

Också i detta sammanhang finns en överrepresention för invandrare. Medan andelen förtidspensionerade legat nästan konstant för infödda svenskar, har den ökat kraftigt för invandrare.1975 var denna andel cirka 4% ­ för såväl svenskar som invandrare. Sexton år senare, 1991, låg den kvar kring 4% för svenskar ­ men hade för invandrare ökat till 11%. 15)

RRV-statistik visar på ökningen från 1984 till 1992. Antalet heltidspensionerade bland infödda svenskar ökade från 222.000 till 239.000, dvs med 8%. För naturaliserade svenskar ökade det från 25.000 till 39.000, dvs med 57%. För utländska medborgare ökade det från 10.200 till 21.400, dvs med 110%.

Andelen förtidspensionerade har varit särskilt hög från två länder i Sydeuropa - Grekland och fd Jugoslavien. (Vilket blir anmärkningsvärt mot bakgrund av låga dödstal inom dessa grupper, som tyder på ett bra hälsotillstånd.) 1991 låg siffran för grekiska män, åldern 40-59 år på 40%, kvinnor 70%. Motsvarande siffror för inrikes födda var 11% och 16%. 13)

SYSTEMET medger att människor kan komma hit från andra länder och efter kort tid få förtidspension. Redan efter fem års vistelse kan man resa hem igen, och för resten av sitt liv uppbära svensk pension.

Till detta kommer att man genom en kort tids intensivt förvärvsarbete kunnat nå en hög inkomst och därigenom "pumpa upp" sin ATP-del av förtidspensionen.

Beloppen ligger vanligen högre för invandrare än svenskar. Så här skriver rapporten "RRV 1995:33":

"...var år 1992 den genomsnittliga årspensionen för svenskar födda i Sverige 83.000 kronor, medan den för svenskar födda utom landet var 86.000 kr. Högst var den för utländska medborgare i Sverige från Grekland och fd Jugoslavien, med 90.000 kr."

RRV påtalar den överkompensation som gör att man i vissa fall tjänar mer pengar som pensionerad än vad man gjorde som yrkesverksam:

"Det ter sig inte rimligt att personer kan ha upp till 70.000 kronor mer per år i samlade inkomster efter förtidspensioneringen jämfört med vad som skulle ha varit fallet om vederbörande varit frisk."

Detta ger givetvis incitament att försöka bli förtidspensionerad.

När vissa förtidspensionärer dessutom bosatt sig i sitt tidigare hemland rinner pengarna ut ur Sverige, och blir till en ren förlust för vårt folkhushåll.

FUSK förekommer också. Förtidspensioner har i viss utsträckning beviljats på falska grunder. Det finns läkare som låtit sig köpas och mot betalning skrivit ut falska intyg, vilka lett till förtidspension. Inte alla förtidspensionerade är egentligen berättigade till denna pension. 15)

Skillnaderna är påfallande, mellan olika grupper. Här finns siffror från 1990. 16) Medan andelen förtidspensionerade vid 64 års ålder bland svenskar ligger kring 45% ligger den bland utrikes födda kring 55%. För greker och jugoslaver ligger den kring 80%, för grekiska kvinnor är den så hög som 87%!

Teoretiskt sett skulle ju detta kunna återspegla ett markant sämre hälsotillstånd inom just dessa grupper. Men om så verkligen vore fallet, så skulle också dödstalen vara markant högre för invandrare från Sydeuropa. Men så är det inte alls. ESO-rapporten "Ds 1995:68:

"De åldersspecifika dödstalen bland vuxna individer är låga, klart lägre än i den infödda svenskbefolkningen."

RRV har också konstaterat att det, särskilt inom vissa branscher, förekommer att förtidspensionerade förvärvsarbetar och får lön. Det rör sig om både svartjobb och vanligt förvärvsarbete. Det förekommer även att man lyfter dubbla förtidspensioner från olika länder.

Beträffande sjukskrivningar är bilden densamma.16) Antalet sjukpenningdagar per sjukförsäkrad år 1990 var för svenskar 25, för invandrare 43. Särskilt hög var siffran för sydeuropéer. Medan siffran för kvinnor, födda i Sverige, var 28, var den för sydeuropeiska kvinnor 73.

Medan inom andra grupper av kvinnor de ensamstående konsekvent har fler sjukdagar än de gifta, är det tvärtom för sydeuropeiska kvinnor.

Anmärkningsvärt är också en jämförelse inom samma yrkesgrupp, städare. Kvinnliga städare, födda utomlands, får i genomsnitt 60% mer i sjukersättning per år än kvinnliga städare, födda i Sverige. 16)

Uppenbarligen förekommer en hel del fusk med förtidspensioneringar och sjukskrivningar. Fusk och bedrägerier förekommer även beträffande socialbidrag och andra ersättningar. Det finns ju en hel flora av bidrag.

Beräkningar av SCB uppskattar att cirka 40.000 utlänningar, folkbokförda i Sverige, inte längre bor här. De kan därigenom fortsätta att få ut svenska bostads- och barnbidrag, trots att de bor i utlandet.

Man kan ha en bulvan i Sverige, vars adress tar emot bidrags-checken varje månad. Myndigheterna i Tensta fattade misstankar och bestämde att bidragstagarna måste infinna sig på socialbyrån, för att där hämta ut sina pengar. Det visade sig att en tredjedel inte kom! 17)

En uppfattning om hur omfattande bidragsfuskandet är ger också en rapport från Thore Jepsson på utlänningssektionen vid Malmöpolisen, till Socialdepartementet, i mars 1993:

"Jag vill fästa departementets uppmärksamhet på det fusk som innebär att ett stort antal socialbidragstagare och arbetslösa får många och/eller långa nöjesresor till utlandet bekostade av socialförsäkringarna. Genom att de enskilda personerna underlåter att meddela till socialtjänsten/arbetsförmedlingarna om resorna är det tyvärr mycket vanligt att bidrag utbetalas för perioder som tillbringas utomlands.

Mycken förslagenhet, initiativrikedom och osanningar används för att få det att verka som om vederbörande personer befinner sig i Sverige hela tiden. Vänner och släktingar brukar vara behjälpliga för att genomföra fusket.

Vanligen går resorna till länder i Östeuropa, Afrika och Asien. Dessa länder har lägre kostnadsnivåer än vad Sverige har. På så vis räcker pengarna längre tid än om pengarna istället hade konsumerats i Sverige."

Jeppsson nämner två exempel:

"En man vistades i Libyen under fem månader. Vän/släkting i Sverige deklarerade honom som arbetslös alla fem månaderna. Oriktigt utbetalt belopp netto cirka 30.000 kr.

En man vistades i Kenya under tre månader. Vän/släkting i Sverige deklarerade honom som arbetslös alla tre månaderna. Oriktigt utbetalt belopp netto cirka 18.000 kr."

Polisrapporten ger också exempel på att personer som återmigrerat till sina hemländer står kvar som folkbokförda i Sverige och åtnjuter diverse bidrag:

"Ett färskt exempel är detta: En kvinna reste med sina fyra barn till Sydamerika efter att ha smitit från tre månadshyror. Lägenheten i Sverige tömdes och övergavs utan att lägenhetskontraktet sades upp. Överföring av barnbidrag, bidragsförskott och hyresbidrag ägde rum från svensk bank till peruansk bank. När myndigheterna upptäckte fusket och stoppades vidare utbetalningar hade...redan 48.000 kr utbetalats på oriktiga grunder."

"Det är tyvärr inte ovanligt att ovan nämnda bidrag sätts in på bankkonton upp till två år efter att utvandring skett."

Fusken omfattar även samlande av pensionspoäng och utnyttjande av svensk sjukvård vid tillfälliga besök i Sverige.

Denna typ av fusk underlättas genom det alltmer ökande bruket att betala ut offentliga transfereringar till konton som kan disponeras från utlandet. 18)

En annan typ av fusk är att med hjälp av "ambulerande" barn pumpa upp sin familjestorlek inför bidragsbeviljande myndighetspersoner. Tidningen Sunt Förnuft nr 5/98:

"I extremfall kan det röra sig om familjer med upp till tio barn, som rimligen inte kan vara makarnas egna. I de fall där de vuxna saknar försörjningsförmåga handlar det om direkta bidrag i storleksordningen 30.000 kronor i månaden.

Någon möjlighet att kontrollera familjeförhållandena finns inte, varför försäkringskassorna tvingas acceptera den information som ges."

Inte heller finns några verksamma sanktioner vid uppdagat fusk. Polisen prioriterar inte dessa ärenden.

Bidragsfusket börjar i många fall innan man ens har ett uppehållstillstånd i Sverige. Sedan fingeravtryck 1998 börjat tas på asylsökande har framkommit att många har dubbla identiteter, och lyfter dubbla eller flerdubbla bidrag.

Också vad gäller sjukskrivningar finns en kraftig överrepresention för utländska medborgare. Detta framgår av statistik från RFV (Riksförsäkringsverket).

Beträffande sjukpenningdagar per sjukförsäkrad år 1990 var siffran för svenskar 25, för invandrare 43. Särskilt hög var siffran för sydeuropéer. År 1988 hade en sydeuropé nära tre gånger så många sjukpenningdagar som en svensk.