Inte alla argument presenteras som argument. Ofta ligger argument inbakade i själva orden, som kan bära på budskap och värdeladdningar. Många argument finns som underliggande föreställningar och attityder, utan att framföras öppet.
De som söker asyl är alla "flyktingar". Värdeladdningen i detta ord skapar ett moraliskt imperativ, som gör det omöjligt att ifrågasätta dessa människors rätt att få stanna (se nedan).
Det moraliserande perspektivet går igen, då för det svenska samhället negativa konsekvenser av invandringen kommer på tal. Det kan gälla språkproblem och kulturkonflikter, arbetslöshet och socialbidragsberoende, asocialitet och kriminalitet. Svaret blir att det finns goda förklaringar till att så många invandrade gör som de gör.
Det centrala sopas på så vis under mattan, nämligen det faktum att invandringen - oavsett orsaker - har detta pris. Är svenska folket då berett att betala? Ska Sverige fortsätta en politik som har ett så högt pris?
Ingen kritik av flykting- och invandringspolitiken anses vara möjlig utifrån rationella och respektabla utgångspunkter, som normalt är vad gäller andra politiska frågor. Den som framför kritik mot invandringen förutsätts vara en ond människa.
Det väcker ju inte sympati och ger inte bra utsikter att vinna stöd för sin ståndpunkt, om man framstår som ond. Därför gör den invandringskritiske i de flesta fall allt han/hon kan för att dölja sin inneboende ondska.
Uppgiften för de goda blir att blottlägga denna ondska. Detta sker inte minst genom ett flitigt använda av tillmälen, typ "flyktingfientlig", "invandrarfientlig", och "främlingsfientlig" samt "rasist", "fascist" och "nazist". (Se vidare "Två härdsmältor").
Ibland finns dock plats för mer välvilliga tolkningar. Den invandringskritiske menar i och för sig inget illa, men konsekvenserna av hans/hennes ståndpunkt kan ändå bli förfärande. Han/hon "spelar rasisterna i händerna".
|
"Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt... Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande." Tobias Hübinette, Exporedaktör |
Kritik av flykting- och invandringspolitiken blir liktydigt med "fientlighet" - mot flyktingar, invandrare och främlingar.
Påtalande av kostnader för invandringen och hur detta bidrar till nedskärningar inom andra samhällsområden blir liktydigt med att "ställa grupp mot grupp". Den grupp man ställt sig mot är dessutom "redan utsatt", vilket gör att man "sparkar på den som redan ligger". Man söker efter "syndabockar".
Härifrån är steget till Auschwitz inte långt. Kritiken av invandringspolitiken kopplas till de tyska nazisternas förintande av judar för 50-60 åt sedan. 1)
Central är även metaforen "när det handlar om människor". Då blir det trivialt och futtigt att tala om pengar och ekonomi, då blir kostnadsaspekter ovidkommande.
Häri ligger alltså ett förnekande av att det skulle finnas någon målkonflikt, att det skulle föreligga ett dilemma, resurserna förutsätts vara obegränsade. Man förnekar den mest elementära grundskolematematik.
Den som trots allt insisterar att prata om pengar avslöjar bara sin inkrökthet och moraliska mindervärdighet.
För övrigt är invandringen lönsam. Här ryms två argumenteringar.
Dels blandar man samman en tidigare arbetskraftsinvandring - som faktiskt kan ha legat i Sveriges intresse, kan ha varit totalt sett god affär för landet - med den aktuella asyl- och anhöriginvandringen.
Dels talar man om lönsamhet i en diffus, kulturell, bemärkelse: invandringen är "berikande".
Mellan dessa två argumentationslinjer ligger metaforen att invandrare ska "ses som en resurs". Detta kan ju tolkas både ekonomiskt och mer diffust. Men för att i den första bemärkelsen bli till en resurs mer än bara potentiellt krävs ju att man faktiskt kan få ett arbete. 2)
|
"Och svenskarna, det är klart att dom får bo här också... jag har ingenting emot dom bara dom inte försöker ge sig på oss, bara dom inte försöker beblanda sig med oss va´. Dom får va dom dom é. Ju mindre vi slipper ha svenskarna i närheten, desto bättre mår vi." Michael Alonzo, antirasism.kampanjare hos Civildepartementet |
Invandringsförespråkarna har länge förnekat att det finns några allvarliga problem med invandringen. Uppgifter om bidragsberoende och kriminalitet har mästrande avfärdats, som ansvarslös ryktesspridning.
Nu kan problemen inte längre förnekas, de har blivit alltför uppenbara. Då växlar man in på ett annat spår: "det handlar inte om ett invandrarproblem, utan ett socialt problem".
Vissa individer är visserligen kriminella och visserligen har de utländsk bakgrund - men det är bara en tillfällighet, det bara råkar vara så. Deras kriminalitet har inget att göra med denna bakgrund och saknar därför samband med den förda invandringspolitiken.
Bidragberoende och brottslighet skulle var lika höga även utan invandring. Andra, svenskfödda kriminella, skulle bara ha intagit den plats som nu intas av invandrade kriminella. Detta sägs inte klart ut, men det är logiken i de godas argumentering.
Ett stickspår i argumenteringen undgår dock denna logik: "Problemet är svenskt".
Orsaken till invandrares bidragsberoende är den höga arbetslösheten och diskriminering, dvs brister i det svenska samhället. Orsaken till invandrares kriminalitet är utanförskapet, dvs tillkortakommanden hos oss svenskar. Vi är känslokalla och slutna, släpper inte in dem i vår gemenskap.
Om inte Sverige och svenskarna hade sina begränsningar, då skulle det gå bra med den invandring som skett (och fortfarande pågår).
Även förutsatt att detta resonemang skulle stämma, måste man inte utgå från realiteter? Är det verkligen klokt att föra en invandringspolitik som förutsätter, att svenska folket ska skifta mentalitet? Det blir ju som att lyfta med ett flygplan utan landningsställ, i hopp om att under flygningens gång kunna fixa fram ett landningsställ!
Parallellt med detta erkännande av problem fortsätter dock mörkläggningen kring invandrares brottslighet. Det tillhör undantagen att media anger ursprung för brottslingar.
Man hävdar att detta är ovidkommande, att det inte är mer relevant än skonummer. Att man lika gärna kan ange när en brottsling är smålänning eller göteborgare. 3)
Men det finns ju en relevans, på två plan:
1. För att potentiella brottsoffer i möjligaste mån ska kunna skydda sig mot brott, för att de ska kunna bli "street-smart", då behöver de kunna bedöma riskfaktorer.
Det är m.a.o. värdefullt för en åldring att veta om de allra flesta åldringsrån begås av zigenare - då kan åldringen var särskilt aktsam i situationer med zigenare.
2. För att kunna bedöma om den förda invandringspolitiken är klok, eller om den bör ändras, behöver vi kunna värdera plus och minus. Vi behöver m.a.o. få en uppfattning om dess fulla kostnader.
Till kostnadar hör förvisso om - pga av denna politik - människor rånmördas, gatuvåldet har blivit "vår nya folksjukdom" eller svenska ungdomar av polisen tillråds hålla sig inomhus kvällstid, av säkerhetsskäl.
Samtidigt känner invandringsförespråkarna ett behov av att tala om "tolerans".
Det finns med andra ord något, det finns någras beteende, som behöver tolereras. Och någon behöver tolerera, behöver vara överseende. Det finns något att försöka stå ut med.
Eller så beror en intolerans bara på missuppfattningar och en felaktig verklighetsbild, på fördomar (se nedan).
Påfallande är att samma personer som gör ordet "tolerans" ett av de viktigaste orden i sin vokabulär kan vara direkt hätska mot invandringskritiska svenskar. Många av dem är till med beredda att acceptera en bearbetning med järnrör.
Invändningar mot invandringspolitiken förutsätts bottna i "fördomar", i förutfattade meningar utan stöd i fakta.
Logiken skulle kunna bjuda, att de som intar denna position själv inte skulle vara rädd för fakta, utan skulle vara de första att förespråka ett grundligt och opartiskt framtagande av alla relevanta fakta. Men så är inte fallet, snarare tvärtom!
I samband med diskussioner om åldringsrån och zigenares överrepresentation i denna typ av brottslighet har Jabar Amin, Juan Fonseca och andra debattörer triumferande kunnat hänvisa till att det inte förs någon statistik efter etnisk grupptillhörighet vad gäller begångna brott. Samtidigt är samma Amin och Fonseca de första att utstöta ett ramaskri, om en sådan statistik skulle börja föras. 4)
Något som invandringsförespråkarna spelar mycket på är skuldbeläggning av svenskarna. Vi har, enligt dem, massor att skämmas för. 5)
Vi ska skämmas inte bara för händelser ur Sveriges historia, vi ska skämmas också för vad som tidigare hänt i andra länder. Vi ska dessutom skämmas för vad som nyligen eller just nu sker på Balkanhalvön, i Centralafrika eller andra delar världen.
Allt detta skapar ett behov av botgörning, ger oss något att försöka gottgöra, att betala igen för.
Till det som skapar en återbetalningsskyldighet hör också den svenska emigrationen till USA för hundra år sedan.
En variant på skuldtemat är hänsyn till de nu många invandrarna i Sverige. För deras skull måste vi avstå från att förespråka en fortsättningsvis minskad invandring. De kan annars ta illa upp, känna sig utpekade och ovälkomna, stämplade som ett problem.
Särskilt känsligt är etablissemanget för ansatser till att organisera den i Sverige invandringskritiska opinionen. Detta stämplas omgående som försök att "fiska i grumligt vatten", att "utnyttja ett missnöje" och "söka syndabockar". Man kommer med "enkla lösningar" på komplicerade problem.
Detta innebär i praktiken ett förkastande av demokratin. Är inte partier till för att förträda folkliga opinioner, är inte just deras uppgift att åtgärda sådant som är fel?
En invandringskritisk organisation är också dömd att stämplas som antingen "populistisk" och/eller "högerextrem".
Anklagelsen för populism blir särskild absurd när den kommer från dem, som kräver att man ska bortse från kostnadsaspekter när det gäller invandringen. Innebörden av "populism" är ju att man ställer krav som är inbördes oförenliga, att man inte tar något ansvar för helheten.
Motsvarande gäller anklagelsen för högerextremism. 6) De som framför denna anklagelse är de som själva vill köra över folkviljan och strunta i vanliga svenskars intressen.
Om det inte funnes rasister och nazister, då skulle etablissemanget behöva uppfinna dem. De fyller nämligen en viktig funktion för att kunna driva invandringskritiken på defensiven.
I viss mån är det också vad som sker, att man uppfinner dessa nazister. Ett tydligt exempel på detta är Aftonbladsaffären. 7)
I andra fall har det faktiskt inträffat fysiska angrepp eller våldsdåd mot invandrare, men det ges i media proportioner som aldrig skulle ske beträffande rasistiskt våld från invandrargäng.
Ytterligare ett moment är att media självt har del i tillväxten av nazi-organisationer, genom sin polariseringslinje. Redaktörerna ger ju inte plats för en sansad och konstruktiv kritik av invandringspolitiken, utan låter motståndet mot galenskaperna representeras av extremister. På så vis medverkar de till att driva unga svenskar i armarna på nazisterna. 8)
Konstateras kan dock att från de rasistdåd som sker har demokratiska invandringskritiker dubbel anledning att ta avstånd:
För det första därför att våld mot oskyldiga människor är förkastligt och därför att rasism är något vidrigt.
För det andra därför att detta rasistvåld spelar etablissemanget i händerna.
