Vad har egentligen varit målet för den förda flykting- och invandringspolitiken?

Formellt sett har målet stått klart ända sedan riksdagen beslutade om en reglerad invandring. Det ska finnas två olika "dörrar": arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring.

Arbetskraftsinvandringen ska styras av behovet på den svenska arbetsmarknaden.

Flyktinginvandringen ska styras av skyddsbehov och första-asyllandsprincipen. 1)

Därutöver ska finnas en anhöriginvandring, för att kunna återförena splittrade familjer, eller för att svenskar som gift sig med en utlänning ska kunna få hit sin make/maka.

Erfarenheterna har visat att det i verkligheten inte fungerat som det var tänkt. Asylinstitutionen har kunnat utnyttjas i stor skala av människor med svaga eller inga skyddsbehov.

Det har spårat ur. Varför? En orsak ligger i politikernas kluvenhet. De står inför en målkonflikt:

Å ENA SIDAN har de att försöka reglera invandringen. Detta är en nödvändighet för att kunna bevara ett minimum av social stabilitet. Där finns också ett åtagande, i form av ett riksdagsbeslut i partipolitisk enighet.

Å ANDRA SIDAN vill de känna sig goda och generösa. Själva ordet "flykting" har givits en laddning av utsatthet, som gör att partierna tävlar om att vara mest flyktingvänliga.

Massmedia är en maktfaktor som inte går att bortse från. Journalisterna har konsekvent varit kritiska i bara en riktning, nämligen vid avslag på begäran om PUT. De skulle aldrig kritisera en tjänsteman eller politiker för att PUT beviljats där så inte borde ha skett.

Till detta kommer makten hos övriga delar av det invandringspolitiska intressekomplexet, liksom PUT-aspiranternas 2) envishet och förslagenhet. Allt detta skapar ett tryck på politikerna.

Komplexet har bit för bit kunnat flytta fram sina positioner. Massiva kampanjer och skuldbeläggning av svenskarna, i kombination med en allt större andel invandrare i befolkningen, har bidragit till detta. Kritik av invandringspolitiken har kunnat likställas med att vara "invandrarfientlig".

Så sent som 1990 talades i s-regeringens proposition 3) om att "varje land har ett ansvar för sina egna medborgare". Nu betraktas det inte längre som anständigt att se till svenska intressen. Det är "flyktingar" som ska stå i focus.

Gränsen mellan "invandrare" och "flykting" har samtidigt suddats ut:

Man begär nu att personer som inte invandrat som arbetskraft ska prioriteras med arbetsmarknadstöd - särskilt de senast anlända.

Man begär att de som kommit pga av föregivna skyddsbehov ska få stanna kvar i Sverige även sedan de uppenbart inte längre har skyddsbehov.

Man begär t.o.m. att de som från början ljugit om sin identitet ska få stanna.

Summan av den förda politiken har blivit en dubbel generositet. Samtidigt som Sverige antalsmässigt beviljar ett stort antal PUT får de nyanlända genast fulla sociala förmåner, och kanske mer därtill.

Summan har också blivit att av dem som sökt asyl lyckas kanske 90% eller mer få stanna till slut - på ett eller annat sätt.

Pierre Schori proklamerade som nytillträdd invandringsminister att den svenska flyktingpolitiken måste bli tydlig. Med detta avsågs att asylinstitutionen skulle var till för människor med skyddsbehov, den skulle inte kunna missbrukas.

"Vi är ense om att vi liksom andra länder i vår omvärld måste reglera invandringen. Samtidigt vill vi att alla som får rätt att bo i Sverige skall känna sig välkomna." Pierre Schori i riksdagen den 21 maj 1997

Men för att komma tillrätta med denna "otydlighet" måste ju Schori lyckas åtgärda de faktorer som orsakat otydligheten. Här fanns åtminstone tre faktorer som skapade dilemman:

1. Rättssäkerhet

De flesta som fått PUT efter ansökan av asyl 4) hade fått det av "humanitära skäl", alltså inte pga av skyddsbehov. Dessa humanitära skäl hade ofta uppstått efter ankomsten till Sverige, genom långa väntetider. Väntetider som man i de flesta fall själva bidragit till, genom överklaganden och nya ansökningar.5)

En innebörd av väntetiderna blev också att människor fick leva i ovisshet under lång tid. Detta var självfallet påfrestande, och många började må dåligt.

Alla svenskar, oavsett åsikter om flyktingpolitikens inriktning, kunde vara överens om att dessa väntetider måste minskas. Frågan var bara "hur?". Där skilde sig åsikterna diametralt.

En väg var helt enkelt bifalla varje asylansökan, det kunde då ske direkt. Men det skulle i praktiken betyda fri invandring. 6)

En annan väg var att avskaffa, eller åtminstone begränsa, dessa möjligheter att lämna in nya ansökningar. Detta motsatte sig dock de generösa - med motiveringen att denna möjlighet behövs för att värna den asylsökandes rättssäkerhet.

Här förelåg således ett dilemma - för Pierre Schori att försöka lösa, om han skulle uppnå sin tydlighet.

2. Humanitet

En annan orsak till otydligheten är de signaler som sänds ut, ju fler asylsökande som får sina PUT och ju generösare bidrag de beviljas. Sådant skapar förväntningar, och förmår många ytterligare PUT-aspiranter att välja just Sverige.

För en minister som Pierre Schori, med sina ambitioner att bli accepterad på den generösa kanten, utgör också detta ett problem. Hans "humana" flyktingpolitik sänder hela tiden ut nya signaler. I fel riktning - ur tydlighetssynpunkt.

3. Integritet

För att politiken i praktiken ska vara tydlig krävs också en fungerande gränskontroll. Här har Schori uttryckt tveksamhet mot att ta fingeravtryck - av "integritetsskäl". I DN den 4/6 -96 skriver han:

"Asylsökande ska inte bemötas som brottslingar. De har rätt att bli bemötta med respekt och medmänsklighet från första stund."

"En svår avvägningsfråga i sammanhanget är... tagandet av fingeravtryck på alla asylsökande. 7) Det handlar här om en konflikt mellan de personliga integriteten, rättssäkerheten..."

"Jag ser det som en angelägen uppgift för Sverige att verka för att flyktingfrågan inte främst handlar om kontroll..."

I en SvD-intervju med Schori den 28/10 -98 sägs:

"Sverige 'slipper' införa strängare straff mot flygbolag som för in utlänningar utan inresehandlingar, hoppas få avvika från Schengen."

Invandringsministern har dessutom fällt andra uttalanden, som vittnar om i vilken riktning han vill arbeta. I riksdagen den 21 maj 1997 sade han:

"Det är viktigt att vi alla tar till oss att Sverige befinner sig i ett globalt grannskap och att vårt samhälle redan präglas av etnisk och kulturell mångfald. Denna insikt måste genomsyra våra värderingar och den praktiska politiken på alla samhällsområden."

"... den allra största flyktingskaran går från ett fattigt u-land till ett annat fattigt u-land. Det är bara en bråkdel som kommer till Europa och Sverige. Det kommer inga otaliga skaror hit,.."

"Det är ...på ett par år en halvering av antalet invandrade alla kategorier och en fördubbling av antalet utvandrade. Det är nästan balans."

Av talet framgick också att Schori anser att invandring i sig är något önskvärt: "Vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, men det innebär ju inte att den som uttrycker sig negativt om invandring... skall få stå oemotsagd. "

"Invandringen är under normala arbetsmarknadsförhållanden samhällsekonomiskt lönsam"

Den flyktingpolitiska proposition från s-regeringen - 1996/97:25, "Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv" - som riksdagen antog i december 1996 föreslog en radikal utvidgning av asylgrundande skäl. 8)

Berättigad till asyl blir nu den som:

behöver skydd pga av väpnad konflikt

behöver skydd pga miljökatastrof

riskerar förföljelse pga homosexualitet

riskerar könsstympning

riskerar förföljelse pga av könstillhörighet

riskerar kroppsstraff eller förnedrande behandling.

I praktiken handlar det inte bara om vilka grunder som i princip ska kunna ge rätt till asyl. Det handlar också om hur strängt man bedömer beviskraven! Är det trovärdigt, vad vederbörande påstår?

Här vill Pierre Schori ha sänkta beviskrav för den som anser att han/hon riskerar omänsklig eller förnedrande behandling. 9)

Hur många människor i världen ger inte detta, som med de nya reglerna skulle kunna göra anspråk asyl i Sverige - om de bara lyckas ta sig hit och kan sätta första-asyllands-principen ur spel?!

Räddningsplankan för regeringen blir visum-instrumentet. 10) Från de allra flesta länder utanför Europa krävs visum för att få komma till Sverige.

Vad sedan gäller anhöriginvandringen, så har denna åtminstone formellt stramats upp en aning. Men med regeln att "delad hushållsgemenskap" är tillräckligt skäl för att någon ska bli betraktad som anhörig ges alltjämt stora möjligheter till denna typ av invandring. Det blir ju svårt för svenska myndigheter att motbevisa påståenden om sådan hushållsgemenskap.

Anhöriginvandringen har fortsatt att vara stor, de senaste åren har den utgjort mer än hälften av den totala invandringen till Sverige.

Vilket inte hindrar Pierre Schori från att hävda att Sverige tar emot bara "en begränsad skara anhöriga"... 11)

Barn har länge spelat en central roll för att kringgå intentionerna i flyktinglagstiftningen. Det är framförallt barn som hinner rota sig - genom att lära sig svenska och skaffa sig kompisar - när det drar ut på tiden.

Barn kan också skickas ensamma till Sverige, som "ankare". När de fått PUT ger sig deras anhöriga tillkänna, och familjen vill återförenas - i Sverige, inte i hemlandet.

När massmedia drivit sina kampanjer om enskilda fall av avvisninghotade är det vanligen barn som står i fokus. Kampanjer som nästan alltid slutat med framgång för de generösa.

Barnkonventionen har nu arbetats in i den nya utlänningslag som trädde i kraft 1997. En "portalparagraf" infördes där om barns hälsa. 12) Innebörden är att barns bästa ska tillmätas stor betydelse vid avgöranden om PUT. Här handlar det alltså inte om asylskäl, utan PUT på humanitära grunder.

De generösa trycker nu på för att "barns bästa" 13) ska vara helt överordnat alla andra hänsyn. Med tanke på att barnen sedan får ta hit den påstådda hushållsgemenskapen skulle detta öppna vägen för en nästintill fri invandring.

Invandrarverket arbetade under en period med att spåra personer som ljugit om sin identitet och utverkat PUT på falska grunder. Där drogs PUT tillbaka och avvisning blev aktuell. Detta stämplades snart av media som "klappjakt", riksdagsmän fann det hela omänskligt och SIV fick avbryta denna verksamhet. 14)

Nu har en preskriptionstid på fyra år införts för personer som ljugit om sin identitet.

Björn Weibo avgick dessförinnan som SIV-chef. Istället kom Lena Häll-Eriksson

Också chefen för Utlänningsnämnden, Johan Fischerström, har bytts ut. Mot Göran Håkansson - en person med utpräglat "human" framtoning.

Detta har ändå inte räckt. I samband med UN-beslut om att avvisa två ugandiska barn som på oklart sätt lyckats ta sig till Sverige, hamnade Utlänningsnämnden i kraftigt blåsväder. De flesta riksdagspartier, och även regeringsföreträdare, instämde i kören av kritik. 15)

Nu är partierna överens om att Utlänningsnämnden ska avskaffas. 16) Istället ska förvaltningsdomstolar 17) avgöra överklaganden av Invandrarverkets beslut. Detta i syfte att öka rättssäkerheten - den asylsökande får därigenom möjlighet att själv föra sin talan. Direkt eller genom advokat.

Redan 1996 hade f.ö. Pierre Schori varit inne på tanken om en domstolsliknande prövning för asylsökande. 18)

Exempel på andra förändringar i enlighet med Schoris intentioner är:

- Illegala flyktingar garanteras sjukvård. 19)

- Inga asylsökande hålls i polishäkten. Istället blir det fråga om "förvar", med fritidssysselsättning och dagbidrag. 20)

- Undantag för tvåårs-regeln i anknytningsärenden. Dvs man ska kunna få PUT i Sverige även om man varit här kortare tid. Detta siktar på utländska kvinnor, som tagits hit av svenska män som sedan behandlar dem illa. 21)

Visumtvång till Baltikum slopas 1997, i samband med att de baltiska staternas förmåddes underteckna Genevekonventionen. 22))

Parallellt med detta har gränspolisen fått minskade resurser. Under långhelgerna jul- och nyår 97/98 fanns knappt någon gränsbevakning alls i södra Sverige. Detta i en situation då Tyskland skärper sin flyktingpolitik. Man avvisar exempelvis många bosnier - varigenom många av dem söker sig norrut istället för söderut.

När gränskontrollen i Malmö och Helsingborg skärptes i februari ökade antalet direktavvisningar dramatiskt. 23)

Som tidigare ger Sverige - till skillnad från andra länder i Västeuropa - direkt permanenta upphållstillstånd till dem som får stanna. Med detta följer fulla sociala förmåner.

Återvandringsbidraget höjdes i maj 1997 - från 7.500 kr till 40.000 kr per familj. Påfallande få har ändå valt att återvända, om man ser till exempelvis bosnier och somalier.

Medborgarskapsutredningen -98 föreslår nu att en person ska kunna bli svenska medborgare även om vederbörande kommit till Sverige utan id-handlingar och hans/hennes rätta identitet alltså är oklar.

Kriminalpolitiken fortsätter att vara slapp: av de utländska medborgare som döms för grova brott blir bara en minoritet utvisade! 24)

Vad Sveriges anslutning till EU konkret betyder för flykting- och invandringspolitiken är ännu oklart.

I princip ska Dublinkonventionen och Schengenavtalet betyda att EU har en gemensam yttre gräns, att asylbegäran ska lämnas i bara ett EU-land och att avslag där sedan gäller för hela EU.

En påtaglig effekt av EU-anslutningen är att Sverige - mot den svenska regeringens vilja - börjat ta fingeravtryck på asylsökande.

Det har därigenom visat sig att 13% sökt asyl under mer än en identitet. En person hade sökt asyl under inte mindre än sex olika identiteter, och kunnat inkassera sex dagbidrag. Några fungerande straff för sådana bedrägerier finns inte. 25)

Däremot har den svenska regeringen lyckats undgå att vidtaga åtgärder mot de flygbolag som för hit dokumentlösa. 26)

Inom EU använder Sverige sitt inflytande för att hela EU ska bedriva en generösa flyktingpolitik. Ur DN den 30/10 -98:

"EU:s ordförandeland Österrike tvingas backa om en mer restriktiv asyl- och immigrationspolitik. Efter hårda påtryckningar från bland annat Sverige väntar istället ett helt nytt förslag..."

Och vad har varit målet för invandrarpolitiken - nyligen omdöpt till "integrationspolitik"?

I vilken utsträckning ska invandrare anpassa sig till det svenska samhället? I vilken utsträckning ska de kunna fortsätta att leva som i sitt tidigare hemland?

Några svar på den punkten har knappast givits av politiskt anvariga instanser. Ett riksdagsbeslut 1975 talade om "jämlikhet, valfrihet, samverkan", men det klargjordes inte hur dessa mål ska vägas mot varandra.

Vad ska de valfriheten betyda konkret?

Ska invandrare kunna välja att inte lära sig svenska? Hur går det då med jämlikheten och samverkan?

Ska unga invandrarkvinnor av sin släkt kunna förhindras att gifta sig med svenska män? Hos vem/vilka ska valfriheten ligga - hos kvinnan eller hos familjen?

Ska invandrare kunna välja om de vill arbeta för sin försörjning eller om de vill leva på bidrag?

I politiskt korrekt språkbruk är "assimilation" negativt, medan "integration" är positivt. Inte desto mindre förblir det oklart vad som egentligen är skillnaden mellan dessa båda begrepp.

Oklarheten minskar inte genom uttalanden om att det är svenskarna som ska anpassa sig till invandrarna. S-regeringen:"Integrationsprocesserna är ömsesidiga... alla måste bidra. Integration är inte endast en fråga om och för invandrare." 27)

Ett uttalande som sedan förstärkts av Lars Engkvist, som nytillträdd integrationsminister: "Det är framförallt svenskarna som ska anpassa sig"!

Integration anses vara ett viktigt politiskt mål, detta framgår eftertryckligt av många politiska uttalanden. Pierre Schori förklarade t ex i riksdagen den 21/5 -97:

"Erfarenheten visar att den effektivaste enskilda åtgärden mot rasism och främlingsfientlighet är en framgångsrik integration. "

"Regeringen arbetar nu intensivt med integrationsfrågorna och ger dem en större tyngd än vad tidigare regeringar gjort."

Ett uttryck för detta var inrättande av posten som integrationsminister 1996 28) och inrättandet av ett särskilt "Integrationsverk" 1998 29).

Juan Fonseca har gått så långt att han efterlyser en "ny Marshallplan", med "mångmiljardsatsningar", för att motverka segregationen i vissa bostadsområden. 30)

Flera av makthavarnas deklarationer och åtgärder verkar dock i motsatt riktning mot vad de säger sig vilja arbeta för.

Ett tydligt exempel är EBO - möjligheten till "eget boende" för asylsökande, införd av den borgerliga regeringen 1994. 31) Resultatet blev att många inhystes hos landmän och redan invandrartäta områden blev än invandrartätare.

Även sedan resultatet stod klart - att det i praktiken inte blev något "eget" boende och att introduktionen i det svenska samhället försvårades, vägrade politikerna ändra sig. S-regeringen 1997 hänvisade till "individens frihet".

När Göran Johansson, s-politiker i Göteborg, krävde att nyanlända genom villkorade socialbidrag skulle styras bort från redan alltför invandrartäta bostadsområden, fick han inget gehör.

Integrationspolitiska propositionen "Sverige, framtiden och mångfalden" (1997/98:16), antagen av riksdagen den 2/12 -97: "Skyddsbehövandes möjligheter att välja bosättningsort bör inte inskränkas."

När SL:s biljettrazzior i Rinkeby hösten -97 avslöjade ett utbrett fusk med färdbevis reagerade Fonseca 32) - inte mot gratisåkandet, utan mot biljettrazzian. Vad innebär "integration"- är det inte att alla gör rätt för sig?

Inte heller ställs frågan varför svenskar flyttar bort från invandrartäta bostadsområden. Storstadskommitténs betänkande "TRE STÄDER - En storstadspolitik för hela landet" fylld av politiskt korrekt retorik. Där är invandrare "utsatta", "drabbade" och "riskgrupp" - offer, utan eget ansvar. Människor, på vilka inga krav kan ställas.

Återstår att istället kräva extra resurser och särskilda satsningar. Schori i riksdagen, maj -97:

"Vidare har regeringen... avsatt 125 miljoner kronor för insatser i åtta invandrartäta bostadsområden. I vårpropositionen föreslår regeringen en höjning av detta bidrag till 300 miljoner kronor för 1998 och 200 miljoner kronor för 1999."

Som nytillträdd integrationsminister betonade Lars Engkvist vikten av att invandrare lär sig svenska. Samtidigt fortsätter hemspråksundervisningen, och i ovannämnda mångfaldsproposition anges:

"Samiska, tornedalsfinska och romska (zigenska) barn har rätt till modersmålsundervisning även om språket inte är ett dagligt umgängesspråk. Detsamma gäller adoptivbarn."

Minoritetsspråkskommittén föreslår nu också att romani ges minoritetsspråksstatus. Innebörden av detta är att zigenarna skulle kunna få sjuk- och åldrevård, skola och dagis på detta språk.

Engkvist vill satsa mer resurser på svenskundervisningen för invandrare, men frågan är om de dåliga resultaten beror främst på bristande resurser. Mer troligt är att grundproblemet är bristande motivation.

Svenska språkets ställning har länge underminerats genom en politik av kravlöshet. Man släpper in elever på gymnasiet utan tillräckliga kunskaper i svenska. Man beviljar till och med svenska medborgarskap utan att att vederbörande kan svenska.

Mångfaldspropostionen: "Med lika rättigheter och möjligheter följer också lika skyldigheter....Individens rätt och lika värde innehåller även rätten att vara olik."

Hur olika kan man vara, utan att det motverkar ambitionerna till integration? Den diskussionen går propositionen inte in på.

Mångfaldspropostionen förklarar också att svenska folket har inte längre någon gemensam historia: "Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia....För att kunna utveckla samhället tillsammans behöver en ny nationell gemenskap skapas."

"Vi-och-dom-tänkandet" ska bort. Ändå är det viktigt att invandrare kan behålla sin egna kultur och sin speciella särart. Hur går den ekvationen ihop?

"Språk och jobb är nyckeln", förklarar Lars Engkvist. Invandrare måste få arbete. Då anmäler sig frågor:

Ska invandrare få arbete genom att det totala antalet arbetstillfällen ökar och att de får konkurrera om dessa på samma villkor som svenskar?

Eller ska invandrare får arbete på bekostnad av svenskar, genom att de på olika sätt "prioriteras"?

Varför är arbetslösheten så hög bland invandrare? Beror den främst på diskriminering?

Är det konstigt om nyanlända främlingar hamnar i arbetslöshet, när arbetslösheten är hög ävan bland infödda svenskar? Är det konstigt att man hamnar i arbetslöshet, om man

inte kan riktig svenska?

saknar yrkeskunskaper som efterfrågas på svensk arbetsmarknad?

är svagt motiverad att ta arbete? (genom kultur eller bidragssystem).

Utan att ha undersökt närmare vilka som är de främsta orsakerna till invandrares arbetslöshet har den svenska regeringen beslutat om ett antal särskilda satsningar.

Länge har utomnordiska invandrare prioriterats vad gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Sedan några år pågår också en propagandakampanj för att förmå svenska företag att anställa fler invandrare. Exempelvis hade José Alberto Diaz en artikel i Aftonbladet den 2/5 -95 under rubriken "Varför är alla kassörskor infödda svenskor?" Diaz manade till bojkott av företag som "alltför ensidigt" anställer människor utan invandrarbakgrund.

Artiklar med liknande inriktning har sedan dess duggat allt tätare.En underliggande föreställning är att att om antalet invandrare i ett företag inte motsvarar andelen av totalbefolkningen, då ligger felet hos den som anställer. För den möjligheten att invandrare i mindre utsträckning skulle klara att leva upp till de krav som arbetet ställer ges inget utrymme. 33)

Detta skapar naturligtvis ett tryck på företag att anställa invandrare - även till priset av att man frångår normala kompetenskrav. Något som kan drabba både kvaliteten i produktionen och arbetsmiljön.

Nu sker dessutom en offensiv genom lagstiftning och hot om höga skadestånd, mot "etnisk diskriminering i arbetslivet". Utgångspunkten är betänkandet "Räkna med mångfald!", SOU:174, från en utredning av Margareta Wadstein, som regeringen i det stora hela ställt sig bakom. Wadstein har nyligen utnämnts till till DO (diskrimineringsombudsman), för att driva detta vidare.

En mer utförlig bild av utredningen ges genom ett remissvar från Fri Information.

Av lika stor betydelse som vad makthavarna föreslår är kanske vad man inte föreslår. Redan frånvaron av beslut leder ju till att föreliggande problem växer.

Problem med bristen på undervisningsituation i skolorna och det faktum att många elever inte lär sig ens det mest elementära.

Problem med gängkultur, maffiamentalitet och tilltagande kriminalitet.

Problem med ökade etniska motsättningar, med både främlingsfientlighet och svenskfientlighet.

Och det är värre än så. Med sitt oavbrutna kampanjande "mot främlingsfientlighet och rasism" gör makthavarna ont värre. På ett dubbelt sätt.

Innebörden av dessa kampanjer är ju en skuldbeläggning av vanliga svenskar. Vi får veta att vi inte duger som vi är. "Problemet är svenskt", förklarar Fonseca. "Det är svenskarna som ska anpassa sig", fortsätter Engkvist. Allt detta är ägnat att inge osäkerhet och otrygghet. Därmed kan det bara öka främlingfientligheten.

Samtidigt sänder skuldbeläggandet ut signaler till invandrarna, och kammen växer på ungdomsgängen. Svenskfientligheten breder ut sig.