Carl Daniel Ekman	Ljus från Sverige
Född: 1845, i Kalmar Samtida med: Karl XV, Oscar II Nyckelord: Pappersmassa, sulfitcellulosa Död: 1904  Länkar:   Ekman1  Ekman 2  Ekman 3  Ekman 4

Carl Daniel Ekman föddes 1845 i Kalmar. Han var son till en läkare och den siste i en skara på 14 barn.

När Carl gick ut skolan 1861 ville han utbilda sig till ingenjör. För studier ansågs han inte ha samma anlag som sina bröder. Han fick således flytta till Stockholm och börja arbeta som elev på ett apotek. Fyra år senare skrevs han in vid Teknologiska Institutet, och 1868 tog han civilingenjörsexamen med goda betyg. Han blev kvar en tid därefter vid Institutet och kunde utnyttja dess laboratorium. Där experimenterade han med att bleka slipad trämassa.

Carl Ekman skulle bli en av männen bakom Sveriges industriella och ekonomiska expansion. Där fanns:

å ena siden ett behov, i Sverige och utomlands

å andra sidan råvaror i Sverige.

Ekman levererade tekniken och kunnandet. Därigenom fick Sverige en ny viktig exportvara: pappersmassa och papper.

Ur boken "Svenska Snilleblixtar" av Isakson/Johansson:

"I mitten av 1800-talet var papper en bristvara. Läskunnigheten ökade och med den efterfrågan på böcker och tidningar. Men den enda användbara råvaran för kvalitetspapper var lump av linne eller bomull. Lumpen var emellertid dyr att samla in och sortera och tillgången inte tillräckligt stor."

Konsten att tillverka papper spreds via araberna genom Grekland till Italien. Med tiden kom man på ett nytt sätt att framställa papper, genom att använda gamla textilier som stampades sönder till fibrer. Härigenom kunde en industriell tillverkning av papper starta. Trots beteckningen "lumppapper" rörde det sig om papper av finaste kvalitet.

Med boktryckarkonsten förbrukades allt mer papper, och det blev ont om lump. Lump var dessutom dyrt. År 1844 uppfann tysken Kellner en slipstol. Med slipstolens hjälp slipades barkade stockar mot en sten under vattenbegjutning, den mekaniska massan (slipmassan) var nu uppfunnen. Papper som tillverkas av mekanisk massa kallas trähaltigt papper.

Nackdelen med papper, framställt på mekanisk pappersmassa, är att det gulnar och inte är särskilt åldersbeständigt. Det beror på vedämnet - ligninet - i stockarna.

Det var här som Carl Ekman kom in i bilden. Det gällde att få fram en metod för att bleka massan.

Några kemister i andra länder hunnit en bit på väg. År 1860 hade en fabrik i Pennsylvania, USA, börjat framställa pappersmassa genom kokning av träflis. År 1869 hade George Fry i England fått patent på att koka träflis under tryck.

Ekmans bidrag bestod i att förbättra metoden och att medverka till dess omsättning i industriell produktion, i Sverige - som ju hur tillgång till nödvändiga råvaror genom sin stora skogar.

 

Ett engelskt företag med trävaruverksamhet var delägare i några svenska företag. Dess chef tog 1869 initiativ till byggande av en fabrik för massaproduktion enligt Frys metod vid Bergvik utanför Söderhamn i Hälsingland. Där blev Carl Ekman anställd.

På hösten 1871 gjorde Ekman ett försökskok med vad som senare skulle kallas sulfitcellulosa. Metoden innebar att sönderhackat trä av gran kokades under tryck i en vätska som innehöll svavelsyrlighet . På detta sätt frigjordes cellulosafibern och ligninet kokades bort. Resultatet kunde bli träfritt papper.

Ett prov skickades till George Fry, som konstaterade att det innebar en förbättring av hans metod.

På Bergvik fortsatte produktionen enligt Frys metod fram till våren 1872. Då stängdes fabriken, för att man skulle kunna gå över till produktion enligt Ekmans metod. På hösten 1874 var ombyggnaden klar och en första exportlast av sulfitcellulosa kunde skickas till England.

Sedan tillverkningen kommit igång på allvar vid fabriken i Bergvik tillbringade Carl Daniel Ekman allt mer tid på resor. Han fungerade både som försäljare av den nya massan och som teknisk rådgivare åt företaget i London. 1879 bosatte han sig i England och företaget byggde en ny sulfitfabrik England, klar 1886. Han arbetade också med att framställa pappersmassa av bland annat espartogräs, eukalyptus, asp, björk, lin, hampa osv. Ekman fortsatte sitt flitiga resande, till Tyskland, Frankrike, Italien och USA.

Carl Ekman var under hela sitt liv ständigt sysselsatt med olika experiment utanför sitt egentliga område. Han utvecklade ett slags konstgjort gummi, "Dextrone", av sulfitprocessens avfallslut och han framställde konstgjort silke genom att koka särskilt lin.

I samarbete med sin gamla studiekamrat Carl Waldemar Flodquist vid Rosendalsverken i Mölndal vidareutvecklade Ekman sin egen sulfitcellulosaprocess. Flodquist byggde under perioden 1883 - 1893 minst tio sulfitfabriker i Sverige och anses, tillsammans med Viktor Folin som byggde Billeruds och Storviks sulfitfabriker, vara den som haft störst betydelse för massaindustrins utveckling i Sverige under slutet av 1880-talet.

Vid sidan av sulfitmetoden fanns en annan kemisk metod för framställning av pappersmassa ur trävirke, den s.k. sulfatmetoden. Denna metod har utvecklats väsentligt sedan 1800-talet, och används nu i större utsträckning än sulfitmetoden. Flisen - som kommer antingen från tall eller björk - kokas i lut, varpå massan bleks i två steg. Medan sulfitfabriker avger en obehaglig lukt för omgivningen, gäller detta inte på samma sätt sulfatfabriker.

Ur Bra Böcker lexikon: "Mekanisk massa framställs genom att rundved våtslipas eller flis sönderdelas i raffinörer. Den används främst till tidningspapper, papp och vissa slag av mjukpapper. Sulfatmassa erhålls genom att vedflis kokas under tryck i en vätska som innehåller natriumhydroxid och natriumsulfid. Den används bl.a. i papper med krav på styrka. Sulfitmassa framställs som sulfatmassa med undantag av att kokvätskan består av svaveldioxid och en bas, lösta i vatten. Massan används oblekt i bl.a. tidningspapper och blekt finpapper."

I England engagerade sig Ekman också för att rädda The New Cycle Co, som bildats 1896, för att tillverka den s k Svea - velocipeden, som hade konstruerats av de svenska bröderna Birger och Fredrik Ljungström. En av delägarna i bolaget var Alfred Nobel. Men trots insatser gick det inte att rädda cykelföretaget.

Desto bättre gick det för den snabbt växande svenska massaindustrin, som Carl Daniel Ekman lagt grunden till. Årsproduktionen, som i början av 1870-talet låg på drygt 5.000 ton hade ökat till cirka 200.000 ton i början av 1890-talet. Under perioden därefter, fram till 1914, mångdubblades siffran.

Den anläggning där produktionen av sulfitcellulosa föddes, i Bergvik, köptes 1976 av Stora, som idag har kapacitet att producera omkring 1,1 miljon ton pappersmassa per år. Det gör företaget till en av världens största massatillverkare.

 

 

---