Lars Magnus Ericsson	Ljus från Sverige
Född: 1846, i Värmland Samtida med: Karl XV, Oscar II, Gustav V Nyckelord: telefoner och telefonväxlar Död: 1926  Länkar:  LME 1  LME 2  LME 3  LME 4

Ur Herman Lindqvist, "Ånga och dynamit ":

"Den 30 september 1876 kunde man se följande rubrik i Dagens Nyheter: 'En telegraf som talar.' Tidningen berättade att det nu fanns 'ett underverk som klart och tydligt överflyttar vid telegraftrådens ena ända yttrade ord till den andra.' Uppfinningen hade gjorts av en skotte som bodde i Amerika, Graham Bell."

Ett år senare kom den första telefonen till Stockholm:

"Lars Magnus Ericsson gjorde med den som han gjorde med alla nya apparater: han skaffade en egen, skruvade isär den i små delar och lärde sig apparaten. Gick det att göra förbättringar på den så gjorde han det."

---

Lars Magnus Ericsson var egentligen ingen uppfinnare. Hans insats bestod i att förbättra andras uppfinningar och göra så att de kom till en mer allmän användning.

Ur "Svenska snilleblixtar" av Isakson/Johansson: "Med bättre och billigare telefoner konkurrerade han ut Bellbolaget på flera marknader, gjorde Stockholm till världens telefontätaste stad och krympte avståndet mellan människorna i det glest bebyggda Sverige."

 

Lars Magnus Ericsson föddes 1846 på en liten gård i Värmskog i södra Värmland. Han gick fem år i byskolan, lärde sig läsa och skriva, men inte så mycket mer. När han senare skulle mönstra kasserades han, för "allmän svaghet".

Fadern, som alltså var lantbrukare, avled när Lars Magnus var 12 år. Två år senare lämnade Lars Magnus gården och tog arbete som gruvarbetare. Senare var han även rallare och smed.

En slags telefon hade Lars Magnus byggt redan som sjuttonåring, mer än en decennium innan Graham Bell fick patent på sin apparat, som senare skulle utvecklas till den riktiga telefonen.

Ur "Svenska snilleblixtar":

"Lars Magnus telefonlinje gick mellan hans koja, boningshuset och ett tredje hus som låg betydligt längre bort. Där bodde hans bäste vän.

Telefonerna bestod av en låda över vars öppning han spänt en svintarm med en metallplatta. Mot metallplattan vilade ett stift som var förbundet med en ledning som gick till de andra anslutna telefonerna. Ledningen fick ström från en elektromagnet och ett batteri, som låg i en annan låda.

Den som telefonerade talade mot skinnet. Skinnet vibrerade och satte stiftet i rörelse. Där vibrerade stiftet mot plattan och mottagaren kunde höra vad som sades."

Det var en telefon av samma typ som tysken Reis uppfunnit 1861. Förmodligen hade Lars Magnus kommit över en beskrivning på denna och byggt en likadan.

Vid tjugo års ålder reste Lars Magnus Ericsson till Stockholm för att söka arbete. Det blev inte lätt: han saknade ju betyg att visa upp. Till sist försökte han på en telegrafverkstad, "Öller & Co". Genom att förevisa ett sigill som han gjort bevisade han sin skicklighet som gravör. Man beslöt då att anställa honom på prov. Han blev kvar där i sex år. Under denna tid fick han lära sig en hel del om instrumentmakeri och telegraftillverkning.

På rekommendation av direktör Öller fick LME 1872 ett statligt resestipendium för studier i utlandet. Han praktiserade under nära tre år i verkstäder i Tyskland och Schweiz. Efter hemkomsten var han redo att stå på egna ben.

I april 1876 grundade Lars Magnus Ericsson således en elektromekanisk verkstad, L. M. Ericsson & Co. Därmed var grunden lagd till det som skulle bli en av världens ledande tillverkare av avancerad telefonutrustning: Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Samma år tog Alexander Bell i USA patent på sin uppfinning, telefonen, och redan året därpå lanserades telefoner av amerikansk tillverkning på den svenska marknaden. Under den första tiden ägnade sig L. M. Ericsson & Co. åt reparationer av telegrafutrustning.

Ur "Svenska uppfinnare" av Karlsson/Erséus:

"Han inser att Bells telefon inte är patenterad i Sverige. Det gör den fri att kopiera. Hans egen hjärna kan dessutom lätt komma på små förbättringar som gör den mindre klumpig och får rösten att låta klarare. Dessutom går Bells telefoner lätt sönder, det märker han när apparaterna börjar komma in för reparation. När 1878 är till ända ska han både ha sålt sina första telefoner... och gift sig med 17-åriga Hilda Simonsson..."

Lars Magnus Ericssons första telefoner kan alltså sägas vara plagiat. Efterhand åstadkom han dock väsentliga förbättringar av Bells variant. Hans konstruktion från 1880, spiralmikrofonen, gav bättre ljud än Bells.

 

Senare utvecklade han telefonluren, 1884 för telefonisterna, 1892 kom den även för abonnenterna. Telefonluren rymmer ju både hörtelefonen och mikrofonen i samma enhet.

Telefonnät började nu byggas ut. För att få detta att fungera krävs telefonväxlar. Lars Magnus Ericsson konstruerade även sådana, på samma sätt: utländska konstruktioner fick fungera som förlaga, sedan förbättrade han dessa. LME framställde det s.k. multipelbordet, med en automatisk växel som klarade upp till 10 linjer utan bemanning. På så vis kunde en telefonist koppla fler samtal än tidigare, och expeditionstiden blev kortare.

 

Bellbolaget anlade de första telefonnäten i Sverige, men tog ut höga avgifter. Detta skapade utrymme för konkurrenter.

År 1883 startade Henrik Cedergren ett eget telefonnät, Stockholms Allmänna Telefon AB, SAT. Detta skedde i samarbete med LME, som fick leverera telefoner och växelbord. 1886 var Stockholm världens telefontätaste stad. 1887 invigdes i Stockholm världens största telefonstation med 24 multipelbord och kapacitet att betjäna 7.000 abonnenter.

Detta gav LME-företaget en hemmamarknad som bas och det växte snabbt. 1890 hade verkstaden på Tulegatan 130 anställda, tio år senare drygt 1.000. Under samma period ökade antalet tillverkade telefoner från 5.000 till cirka 50.000.

 

Ändå hade företaget fått nya problem under 1890-talet. Telegrafverket hade tillkommit, och byggde egna växelbord och telefoner. Samtidigt började SAT göra detsamma. LME förlorade stora svenska kunder. Ett tag övervägde LME att flytta all tillverkning till S:t Petersburg, där företaget hade en reparationsverkstad.

 

I början av 1900-talet kunde man dock köpa upp SAT, varigenom man blev av med en konkurrent. Företaget stannade i Sverige, och fortsatte att växa.

Just detta blev förmodligen anledningen till att Lars Magnus Ericsson år 1900 avgick som ordförande och tre år senare helt lämnade företagsstyrelsen. Han sålde även sina aktier i företaget. Varför detta skedde är okänt. Han var fortfarande i 50-årsåldern och det fanns inga kända motsättningar. Det kan bero på hans enkla bakgrund och att företaget plötsligt blivit så stort.

Ur "Svenska uppfinnare":

"Kanske känner han sig helt enkelt förbrukad. I fyrtio år har Lars Magnus Ericsson varit en hårt arbetande människa... Han är av enkelt ursprung och känner kanske också ett slags mindervärdeskomplex gentemot företagets nya, unga stab. Han bara folkskola - de är välutbildde ingenjörer. Han har varit dräng, rallare, och 'slitit hund' som smedsdräng - de har kvinnohänder och förfinade manér."

Det kan också ha att göra med hans mentala läggning:

"...Hilda resten av livet är hon 'käresta', hans lojala hjälpresa, mor till deras fyra barn och firmans alltiallo. Vännerna påstår att hennes största insats är att balansera sin melankoliske man. Lars Magnus har en mörk sida... Det är bara kreativiteten som får honom att spraka. Blir han sysslolös, går han ner sig i mörka tankar."

I likhet med företageskreatörer som Gustaf Dalén och Sven Winqgvist var Lars Magnus Ericsson en föredömlig arbetsgivare. Hans anställda hade under 1880-talet betydligt bättre betalt än andra verkstadsarbetare: 1.060 kronor i årslön, mot genomsnittet på 640 i andra verkstäder. Veckoarbetstiden sänktes till 57 timmar, när den i andra verkstäder låg på 63 timmar. År 1891 infördes dessutom gratis läkarvård och begravningshjälp för LME-anställda.

Vad blir svaret på frågan "Vem uppfann telefonen?" Inte Lars Magnus Ericsson. Egentligen heller inte Graham Beller eller tysken Reis. Redan 1667 hade engelsmannen Robert Hook konstruerat en apparat som tack vare elektromagnetism kunde "tala på avsevärda avstånd". Svaret är att det finns sammanlagt åtta personer som kan konkurrera om titeln som "telefonens uppfinnare".

I själva verket var det som med många andra uppfinningar: flera bidrog, i en stegvis utveckling som gjorde uppfinningen alltmer användbar. Lars Manus Ericsson var tveklöst en av dem, när det gällde telefonen.

Han avled 1926, vid 80 års ålder.