|
|
|
||||
|
Född: 1742, i Stralsund Samtida med: Adolf Fredrik, Gustav III Nyckelord: kemist, upptäckte flera grundämnen - bl.a. syre och kväve. Död: 1786
|
 |
Kemi handlar
om att undersöka olika ämnens egenskaper, t ex lukt, smak och färg.
Kemister undersöker vad som händer när man blandar olika ämnen.
Sverige har haft påfallande många framstående kemister under sin historia - bl.a. Urban Hjärne, Torben Bergman, Georg Brandt, Johan Wallerius, Eva Ekeblad, Axel Cronstedt, Jöns Jacob Berzelius, Johan Gahn, Svante Arrhenius och Th Svedberg. Den främste av alla våra kemister - jämte Berzelius - är Carl Wilhelm Scheele.
Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet":
"Av de nittiotvå naturliga grundämnena i naturen upptäcktes tjugotre, eller en fjärdedel, av svenska kemister under åren 1735-1879. Mest känd var den från svenska Stralsund invandrade, fattige tysken Scheele. Han drev apoteket i Köping men lärde sig aldrig att tala riktig svenska. I sitt lilla laboratorium i apoteket bedrev han långt in på nätterna sina forskningar och experiment.
Då han avled efterlämnade han ett fattigt hushåll och ett bibliotek med bara fjorton böcker. Han hade inga teoretiska studier eller examina bakom sig, men det som brast i djupare kunskaper tog han igen med vetenskaplig fantasi och intelligens. Det var han som upptäckte syret men också kloret, glycerinet, cyanvätet och metallerna mangan och molybden."
Carl Wilhelm Scheele föddes 1742, i Stralsund i Vorpommern, som på den tiden tillhörde Sverige. (Området hade förvärvats 1648 vid Westfaliska freden och avyttrades 1815, genom försäljning till Danmark.)
Carl Wilhelm var som pojke ganska tyst och tillbakadragen, var mest för sig själv. Han visade tidigt stort intresse för apotekaryrket och för kemiska försök. Föräldrarna lär ha varit oroade ibland, den typen av experiment är ju inte ofarliga.
När Carls äldre bror hastigt avled övertog han dennes lärlingsplats i Göteborg, hos en tysk apotekare. Där stannade i sex år, ivrigt studerande kemi på lediga stunder. Efter avlagt gesällprov fick Carl en apotekartjänst i Malmö. Efter tre år där kom han till Stockholm.
1770 flyttade han till Uppsala, dock inte för att ta någon universitetsbildning. Tyska var Scheeles modersmål, svenska lärde han sig, men kanske inte helt. Inte heller var boklig bildning hans starka sida. Språkliga framställningar var nog inte hans starka sida, han hade också en svårläst handstil. Vad som gjorde Carl Wilhelm Scheele till en framgångsrik kemist var praktisk skicklighet, experimentlusta, iakttagelseförmåga och gott minne.
Ur boken "Svenska snillen" av Bernt Tallerud:
"...på Vetenskapsakademin rynkade man på näsan åt Scheele och hans upptäckter. Det berodde inte på att det han upptäckt var oviktigt eller felaktigt. Nej, han hade ju inte läst vid universitet och var alltså inte tillräckligt 'lärd', sa herrarna i akademin.
Men då fann Scheele på råd. Han skickade en uppsats till Vetenskapsakademin men talade inte om att det var han som skrivit den. I stället skrev han en god väns namn, en vän som redan var berömd vetenskapsman. Och se, då gick det bra och Scheele fick till och med mycket beröm för sin uppsats!"
En av dessa herrar i akademin var Torben Bergman. Efter att Carl Wilhelm Scheele flyttat till Uppsala 1770, lyckades en annan kemist, Johan Gahn, ordna ett möte mellan Scheele och Bergman. Därefter tinades relationerna upp mellan dessa dåtidens två främsta svenska kemister.
Vid studierna av mineralet brunsten 1772 upptäckte Scheele ämnena mangan, klor och bariumoxid, förmodligen också syre. Hans stora avhandling om luft och eld kom dock inte i tryck förrän flera år senare, och då hade utländska forskare hunnit före med publicerandet av sina upptäckter, av samma slag. Den brittiske kemisten Joseph Priestly hade också upptäckt syret - samtidigt med och oberoende av Scheele. Scheeles avhandling "Luft och eld" publicerades först 1777.
1775 hade Scheele blivit invald i Vetenskapsakademin. Samma år flyttade han till Köping, där han förestod apoteket till sin död elva år senare.
Förutom insatser med att beskriva fruktsyrorna upptäckte Scheele senare ytterligare grundämnen: molybden och wolfram.
Carl Wilhelm Scheeles insatser erkändes mer utomlands än i Sverige. Han blev invald som ledamot i vetenskapliga sällskap i Turin, Paris, Berlin, Verona och Erfurt. Hans vetenskapliga skrifter samlades i Leipzig. De utgavs 1786 på engelska och 1793 på tyska.
Scheele upptäckte ett stort antal grundämnen: syre , fluor, klor, barium, wolfram och molybden. Dessutom upptäckte Scheele 9 syror. Han renframställde och beskrev för första gången oxal-, vin-, äpple-, citron-, mjölk-, gallus-, urin- och blåsyra, samt glycerol.
Syntesen av blåsyra utgör det först beskrivna exemplet på en syntes av ett organiskt ämne. Blåsyra, även kallat vätecyanid, har senare visat sig vara så giftigt att mindre än ett gram kan döda en människa.
Under sin levnad nedtecknade Carl Wilhelm Scheele inte mindre än 20.000 försök . Han avled 1786, bara 44 år gammal.
 |
 |