|
|
|
||||
|
Född: 1779, i Östergötland Samtida med: Gustav IV Adolf, Karl XIV Johan Nyckelord: kemist, uppfann teckensystem för grundämnen, upptäckte nya ämnen Död: 1848, i Stockholm
|
 |
Ur Herman
Lindqvist, "Nyttan och nöjet":
"Wargentin skapade en kemisk nomenklatur som hjälpt Jöns Jacob Berzelius att skapa det beteckningssystem som kemister i denna dag i hela världen använder för att beskriva ämnenas kemiska sammansättning, till exempel H2 O för vatten."
Jöns Jacob Berzelius är tillsammans med Carl von Linné vår internationellt mest kände naturvetenskapsman. Som kemist är Berzelius jämte Carl Wilhelm Scheele Sveriges främsta.
Genom sin rika tillgång på mineraler hade Sverige byggt upp en god och vetenskaplig tradition inom bergshanteringen. Efter den stora glansperioden för svensk kemi under Torbern Bergmans och Carl Wilhelm Scheeles tid blev det en nedgång innan den fallna manteln återupptogs av Jacob Berzelius .
Jöns Jacob Berzelius upptäckte flera grundämnen, beräknade atomvikterna för nästan alla då kända grundämnen och införde ett nytt teckenspråk för kemi. Med andra tillfälligheter i livet skulle Berzelius förmodligen aldrig blivit "Berzelius", dvs den store kemisten.
Han föddes 1779 i Väversunda socken Östergötland, mellan sjön Tåkern och Omberg vid Vättern. Jöns Jacob fick en svår uppväxt. Vid fyra års ålder dog hans far. Modern gifte om sig, med en pastor. Jacob tog själv djupt intryck av Bibeln - så djupt, att efter att ha läst om hur Abraham offrade Isak försökte han att elda upp sin lillasyster, men blev i sista stund hejdad av en piga.
När Jacob var åtta år dog även modern. Snart hamnade han hos en morbror, vars fru var alkoholiserad. Hon lät - inför barnaskaran, ett antal kusiner - förstå att Jacob var en ekonomisk belastning för familjen. Kusinerna blev elaka, och Jacob utsattes för mobbing
1793 intogs Jacob Berzelius i Linköpings gymnasium. Under det första studieåret bodde Jacob i samma rum som två av sina kusiner, vilka fortfarande visade översittarfasoner. För att komma ur denna situation sökte Jacob anställning hos en bonde i närheten. Formellt skulle han vara informator, i praktiken blev det mest kroppsarbete.
Traditionen bjöd att Jacob skulle utbilda sig till präst - hans far hade varit präst - men hans intresseinriktning var en annan. Han siktade på att bli läkare - en förutsättning för att få studera naturkunskap. Närvaron på lektionerna var dock skral, när det gällde andra ämnen än vad som intresserade honom. Han föredrog ofta att vara ute i naturen.
Framförallt en incident under gymnasietiden höll på att sätta stopp för hans vidare studiekarriär. Det hände våren 1796. Jacob siktade på en annan elev med ett gevär, som han förutsatte var oladdat. Han knäppte av, men det klickade. Han siktade igen, ut genom fönstret, och knäppte av. Denna gång small det!
Jacob Berzelius var mycket nära att både få kroppsbestraffning och att relegeras, men magister Hornstedt, läraren i naturalhistoria ingrep och hindrade detta. Magistern visste vilken begåvad elev det handlade om. Slutbetyget blev således bra i naturalhistoria, men i övrigt medelmåttigt.
Hösten 1796 kom Berzelius till Uppsala, för att först studera fysik och kemi. Efter att 1801 ha fullbordat sina universitetsstudier flyttade Berzelius till Stockholm. Studierna hade inte varit problemfria. Av ekonomiska skäl hade han måste avbryta dem en tid för arbeta som privatlärare.
1804 avlade Jacob Berzelius examen som medicine doktor, på en avhandling om elektricitet som medicinsk behandlingsmetod. Impulser till detta hade han fått sommaren 1800 på Medevi , som assistent till brunnsläkaren medicinalrådet Sven Anders Hedin. Berzelius hade då också gjort kemiska analyser av Medevis brunnsvatten, vilka resulterade i en uppsats på latin.
Ur boken "Jacob Berzelius" av Hans Krook:
"Våren 1800 måste Berzelius lämna Uppsala tidigare än annars för att i tid kunna tillträda befattningen som fattigläkare i Medevi... Berzelius blev genast intresserad av att göra en analys av vattnet i de märkliga källorna... resultatet blev hans första tryckta skrift 'Nova analysis aquarum Medeviensium'. "
1805 skulle professuren i medicin och farmaci vid Karolinska Institutet tillsättas och Berzelius trodde att tjänsten var vikt åt honom. I två år, mellan 1803-05, hade han dessutom vikarierat på denna professur utan lön. Men till mångas förvåning gick professuren till en annan sökande, vilket för Berzelius var ett hårt slag - inte minst eftersom hans dåliga ekonomi verkligen hade behövt det tillskott en professorslön innebar. Han blev tvungen att återuppta läkaryrket för brödfödans skull. Som fattigläkare i Stockholm tjänade han 66 riksdaler per år.
Vid samma tid kom så nästa hårda slag. Hans kompanjon Werner gick i konkurs och eftersom Berzelius gått i borgen för honom blev han nu skyldig att betala den astronomiska summan 1 000 riksdaler. Han tog ett lån på denna storlek och det tog honom tio år att amortera lånet. Då, 1805, med en gigantisk skuld för en fattigläkare var oddsen inte goda för att Berzelius skulle bli en gigant inom den kemiska vetenskapen.
Året efter dog emellertid den nye professorn och Berzelius var då självskriven som efterträdare. 1807, vid 27 års ålder, tillträdde han professuren. Nu hade han tillgång till ett av staten finansierat laboratorium som han utnyttjade också för sin egen forskning förutom den undervisning han bedrev där. Professuren ändrades snart till att innefatta kemi och farmaci, vilket mer speglade hans verksamhet.
Vid denna tid deltog Berzelius i bildandet av en sammanslutning för läkare i Sverige. Även om det från början var tänkt som en medicinsk vetenskapsakademi med stränga invalsbestämmelser blev det snart till "Svenska läkarsällskapet", öppet för alla läkare i landet.
1808 skrev Berzelius boken "Lärobok i kemien" som översattes till fem olika språk och blev ett standardverk flera decennier framåt.
Efter att mest ha ägnat sig åt analys av organiska ämnen bytte Berzelius kring 1807-08 inriktning och fokuserade sig på den oorganiska analysen. Experimenterandet var inte ofarligt.
"Vid ett tillfälle 1810 råkade Berzelius ut för ett olycksfall, som kunde ha slutat illa; han gjorde ett experiment med knallguld, och råkade då använda koncentrerad saltsyra i stället för utspädd. Det blev en våldsam explosion, och han fick en mängd glassplitter i vänster hand och syran stänkte honom i ögonen. Dessbättre kom han snabbt under vård, men synen var inte säkrad förrän efter en månad i totalt mörker."
1810 utgav Berzelius sin första avhandling, om bestämda proportioner. Hans analyser gav stöd för den hypotes atomlärans fader John Dalton framlagt några år tidigare om proportionerna mellan atomerna i kemiska föreningar. Berzelius inledde vid samma tid ett arbete med att bestämma atomvikterna på de kända grundämnena.
Berzelius var inte nöjd med det traditionella sättet att beteckna ämnen och föreningar i kemien. Alkemisternas gamla symboler vilka liknade planeter var inte användbara i takt med att kemien utvecklades. 1813 lade Jöns Jacob Berzelius fram sitt eget förslag till ett nytt kemiskt teckenspråk: "De kemiska tecknen måste vara bokstäver, så att de lätt kunna skrivas och tryckas. Jag väljer därför begynnelsebokstaven i varje grundämnes latinska namn. Det kemiska tecknet uttrycker alltid en volym av substansen ifråga. Flera volymer anges genom att tillfoga volymernas antal." Detta enkla symbolspråk gjorde det alltså möjligt att kunna ange såväl kvalitet som volymförhållanden.
Berzelius upptäckte
två nya grundämnen: cerium och
selen. Under hans ledning upptäcktes även litium
och torium. I sitt
laboratorium var han den förste att framställa metalliskt
kalcium och barium med elektrolys. Berzelius
utarbetade också den elektrokemiska "dualistiska"
teorin om att varje kemisk förening är sammansatt av
en positivt och en negativt laddad del, sammanhållna av
elektrostatiska krafter.
Ända fram till Johan Gahns död 1818 hade Berzelius god kontakt med denne äldre kemist, som var hans både vän och läromästare.
Sämre relationer hade Berzelius med Vetenskapsakademien. Hans första uppsatser för akademiens kvartalsskrift blev refuserade och han kom på kant med flera av akademiens ledamöter, som han tyckte var försoffade och inkompetenta. Många av ledamöterna valdes fortfarande in på andra meriter än de rent vetenskapliga, mest för att de var aktade och kända namn i olika sammanhang eller hade de rätta kontakterna, och Berzelius var irriterad över detta. Enligt Sten Lindroth var Berzelius "den arge unge mannen, som fällde sarkastiska yttranden och plågades av [akademiens] respektabla byråkratiska menlöshet. Bland statssekreterare och borgerliga dilettanter har han ibland känt sig upprorisk, och spänningen mellan honom och ledamöternas flertal är något av ett ledmotiv i Akademiens historia denna tid. Allt gick efter gamla slentrianen och Berzelius längtade efter en grundlig ommöblering."
1811 skulle ny sekreterare utses för akademin. Berzelius förlorade då mot botanisten Olof Swartz. Akademien ville dock hålla sig väl med den nu världsberömde kemisten och erbjöd strax därefter honom en årlig pension mot att han i gengäld publicerade sig i akademiens skrift Handlingar. Berzelius accepterade detta arrangemang.
Redan från början präglades Berzelius arbete av flit och mycket hårda krav uppsattes för bevisföringen vid utvärderingen av försöksdata. Inget fick lämnas åt slumpen. Härigenom tillvann han sig snabbt en respekt i den vetenskapliga världen, och som hela tiden ökades genom nya insatser i laboratoriet. Hans berömda lärobok, som översattes till flera språk, tillika med hans i årsberättelser sammanställda händelser över kemins utveckling det gångna året, gjorde att han kunde tillvinna sig en enorm makt inom den kemiska världen. Han blev kemins lagstiftare i många år.
1818 var Berzelius färdig med sitt stora verk, femte bandet av "Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi ", där han med det nya kemiska teckensystemet presenterade atomvikten på 45 grundämnen. Det myckna arbetet med detta verk innebar dock en överansträngning, han blev "utbränd" och ordinerades att resa bort. Han for till Paris där han vistades i nästan ett år.
Under tiden avled Swartz och Berzelius blev 1819 utnämnd till Kungliga Vetenskapsakademiens nye ständige sekreterare - en milstolpe i hans liv!
Berzelius gick helhjärtat
in för sina nya arbetsuppgifter och akademins verksamhet
reformerades. Tack vare honom blev akademin åter ett centrum
för vetenskap och forskning i Sverige. Årsböcker
började utges, där det senaste årets vetenskapliga
landvinningar redovisades. Själv ansvarade Berzelius för
att redovisa framstegen i kemi, fysik och mineralogi. Dessa årsböcker
utkom 1821-1847. Genom översättningar nåddes
läsare i övriga Europa.
I takt med Berzelius stigande ryktbarhet blev lärjungarnas antal allt större i hans laboratorium. De kom från olika samhällsklasser och även flera utländska forskare ville komma under den store kemistens beskydd. Hans lärjungar upptäckte sex nya grundämnen och akademien publicerade upptäckterna. Berzelius hade en livlig korrespondens med kemister i andra länder, han gjorde också resor till bl.a. Tyskland, Frankrike och England för att besöka kollegor.
Ur Hans Krooks bok:
"Till nyorganisationen av Vetenskapsakademin hörde också inrättandet av Naturhistoriska Riksmuséet, som ställdes under akademins överinseende. Stommen och grunden utgjordes av Gustaf von Paykulls privata samlingar av djur, som han förvarade på sitt gods Wallox-Säby i Uppland."
1818 blev Jacob Berzelius adlad.
1837 invaldes han som ledamot av Svenska Akademien.
1841 fick han "som nationalbelöning" en årlig pension för resten av sitt liv.
1835 hade Berzelius - vid 56 års ålder - gift sig med en kvinna vid namn Elisabet Poppius, som de var 24 år. Äktenskapet blev barnlöst.
1848 avled Jöns Jacob Berzelius .
|
En staty över Jöns Jacob Berzelius finns i Berzelii Park i Stockholm, rest 1858. |
 |
 |