Mångkultur kan inte förenas med välfärd

För det första vill jag instämma med de som sagt att ett mångkulturellt samhälle inte är något som svenskarna velat ha och inget man kan begära att de ska välkomna eller bidra till att minska de negativa följderna av. Detta samhälle har inte heller varit oundvikligt utan är ett resultat av politiska beslut, till stor del dikterade av media.

För första gången höjer sig nu DN över det ensidiga ogenomtänkta förhärligandet av mångkultur och närmar sig det väsentliga - de normkonflikter som definitionsmässigt uppstår i ett mångkulturellt samhälle.

För vad är ett mångkulturellt samhälle? Ett _samhälle_ med _många_ _kulturer_.

Ordet kultur har för många människor positiva konnotationer, men en kultur kan karakteriseras som ett system av tänkesätt, sedvänjor, traditioner, värderingar, beteendemönster. Dessa olika tänkesätt kan ha positiva liksom negativa drag sett ur andra kulturers synpunkt; en del invandrargrupper kan t ex ha en syn på äldre som svenskar uppfattar som positivt, men samtidigt sådant som uppfattas som negativt, som regler för kvinnors uppförande. En kultur är ett helt system där värderingar och beteendemönster griper i varandra; mäns och kvinnors roller, förhållandet till familj och släkt, synen på staten, allt hänger ihop och man kan inte bara lyfta bort vissa delar och bevara andra.

Mellanösternkulturens sociala system för män och kvinnor innehåller djupt identitetsskapande element. För männens del handlar det om ära, heder, manlighet, stolthet, position, relationer med andra män, med släkt. En man i den kulturen ser det som sin plikt att hålla ordning på särskilt kvinnorna eftersom ett lösaktigt sexuellt beteende från kvinnor gör att hela familjen förlorar sin heder, vilket är katastrofalt. Sedvänjorna är tusentals år gamla och utformade i ett samhälle utan social trygghetssystem och en statsmakt som man litar på. Då kommer tryggheten från släkten, men individen måste följa de sociala spelreglerna i samhället. Det väntas att en man har garanterat sexuellt orörda döttrar att erbjuda till giftermål, t.ex.

Det är mycket svårt, ja omöjligt för en människa att byta kultur i vuxen ålder. Man kan inte bara lyfta bort vissa bitar som t ex inte passar i Sverige, eftersom allt som sagt hänger ihop med de sociala systemet i den kulturen med mycket tidigt införlivade värderingar och känslor.

Med samhälle menas gemensamt territorium, gemensamt ekonomiskt system, gemensam förvaltning. Ett mångkulturellt samhälle kommer per definition att innehålla grupper som tänker _fundamentalt olika_ i många frågor och har _vitt skilda_ värderingar och beteendemönster. Om t ex invandrare över tid antar en majoritetskulturs tänkesätt och sedvänjor, så blir det inte längre ett mångkulturellt utan ett monokulturellt samhälle.

Så har t ex skett med valloner i Sverige. Det finns inga speciella vallonkläder, vallonmat, vallonsånger, vallonhus eller vallonhögtider. Om de assimilerade grupperna har ett annat genetiskt ursprung spelar ingen roll; man får då ett monokulturellt samhälle med människor med lite olika utseende. Ungefär som adoptivbarn som växer upp som svenskar.

Det är viktigt att förstå att ett mångkulturellt samhälle verkligen är fråga om just detta: grupper som tänker och lever _olika_ inom en gemensam ekonomi, förvaltning och legalt system.

Det har funnits många mångkulturella imperier: romarriket, det ottomanska riket, det habsburgska riket etc. Det har då rört sig om en stark part som inkorporerat andra territorier och folkslag och mot dem utövat en centralmakt och krävt in tribut etc. Men de olika folkslagen har levt ganska separata, och behållit sina sedvänjor och tänkesätt, och framförallt haft egna ekonomier.

Det har aldrig hänt tidigare i historien att ett folkslag ekonomiskt understött andra nytillkomna folkslag för att dessa ska kunna utöva sin kultur på det egna territoriet. Inget folk har frivilligt uppmuntrat andra folkslag att slå sig ner i det egna territoriet och utöva sin kultur på värdfolkets bekostnad.

Idag finns i världen en del statsbildningar som innehåller olika kulturella grupper som alltså kan ha mycket skilda uppfattningar om hur livet bör levas och samhället utformas. I Indien har man löst problemet så att muslimer har en egen familjelagstiftning. Muslimska företrädare har föreslagit detta även i Sverige. I Nigeria pågår just nu en konflikt mellan de jämnstora grupperna kristna och muslimer om vilket legalt system som ska råda. Troligen uppstår den typen av rivalitet lättast just när grupperna är ganska jämnstarka. Det tycks ligga i människans natur att tycka att just de normer man själv har är de rätta och det som bör tillämpas. I ett land med hälften svenskar, hälften somalier skulle säkert häftiga strider uppstå om flickors könsstympning, t ex. Separatistiska strömningar är då också vanliga. Om det går till separation har man inte längre ett mångkulturellt samhälle, utan två (eller fler) olika monokulturella samhällen.

Så länge invandrargrupperna var små var de inget problem i Sverige utan integrerades lätt. En jugoslav bland hundra svenska arbetskamrater _måste_ anpassa sig. Nu är numerärerna så stora att olika invandrargrupper kan bilda hela egna enklaver och fortsätta leva enligt sitt lands traditioner, helt använda sitt hemspråk, nästan uteslutande umgås med landsmän. Ett exempel är Rosengård. Detta ger totalt annorlunda förutsättningar för relationerna värdbefolkning - invandrare.

Det är etnocentriskt och naivt att tro att man kan komma överens om gemensamma normer i ett mångkulturellt samhälle, t ex att man inte ska mörda. Det är nämligen så att många människor från mellanösternländerna tycker det är RÄTT att slå ihjäl en otrogen kvinna eller en dotter som har sexuella relationer före äktenskapet. Människor från vissa delar i Afrika tycker det är RÄTT att omskära småflickor. De fortsätter med det även sedan de flyttat till Sverige. Den dag dessa grupper utgör 51 % av befolkningen har de förstås full demokratisk rätt att rösta igenom lagar om detta.

Varför går inte mångkultur att förena med ett välfärdssamhälle? I ett välfärdsland tas pengar in i skatt och omfördelas till individer och grupper. Syftet är dels att utjämna ekonomiska resurser över livscykeln men dels också att utjämna till individer och grupper med större behov än andra. Välfärdsländer har inte funnits mer än sedan några decennier in på 1900-talet. Inget välfärdsland har varit mångkulturellt.

I ett mångkulturellt välfärdsland ska alltså skattemedel tas in av hela befolkningen och fördelas ut igen, efter behov. Eftersom grupperna i landet per definition är olika, beter sig olika, tänker olika, är det ytterst osannolikt att de skulle uppnå exakt samma ekonomiska prestation. Likaså kommer deras behov högst sannolikt att variera; vissa grupper kan ha genomsnittligt fler barn, t ex.

I ett mångkulturellt välfärdsland ska då resurser tas från den högpresterande gruppen och föras över till lågpresterande/högbehövande grupper. Det verkar ytterst osannolikt att detta skulle accepteras i längden av den betalande gruppen. Antingen måste då det gemensamma välfärdssystemet avvecklas och varje grupp svara för sig själv, eller också måste beteendet konformeras.

Ett välfärdsland som Sverige, som har världens högsta skatter och världens mest utvecklade fördelningssystem, förutsätter i själva verket ett ytterligt konformt beteende, helt oförenligt med mångkultur. Systemet förutsätter att man har många människor i betalt lönearbete; att utbildningsnivån är relativt hög; att skatter kan tas in på ett effektivt sätt; att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det betyder att i princip alla unga måste gå i skola från 7 år till minst 19 år, att lönearbete måste påbörjas i 20-årsåldern och pågå till uppemot 65, att barn placeras i barnomsorg så att båda föräldrarna kan arbeta. En kvinna förutsätts försörja sig själv och bör följa mönstret att först ägna några år åt utbildning, därpå förvärvsarbeta en tid för att kvalificera sig för hög föräldrapenning, innan hon skaffar barn. Utan en egen inkomst får hon varken sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa eller så småningom pension. Om inte tillräckligt många följer detta mönster, så att tillräckligt med skattepengar betalas in, bryter socialförsäkringssystemen samman.

Vad händer om man bryter detta mönster? Om man vill leva enligt traditionell romsk modell (zigenarkultur) värdesätts t ex inte skolutbildning. Romska barn fullföljer ofta inte ens grundskolan och får då mycket små chanser på arbetsmarknaden. Ungdomarna gifts ihop tidigt; redan före tjugoårsåldern kan de mycket väl ha fått flera barn. Det finns naturligtvis ingen chans för en sådan familj att försörja sig på egen hand, utan de ekonomiska resurserna måste föras över från storsamhället, dvs svenskarnas skattepengar. Så länge vi har i storleksordningen 20 000 romer, som vi har nu, klarar samhället detta, men vad händer om vi får 2 miljoner romer? Då måste något vika, antingen välfärdssystemen eller deras levnadssätt.

Flickor uppfostrade enligt traditionella muslimska normer får också en avvikande position jämfört med svenska flickor. De muslimska flickorna gifts bort tidigt, eller hämtas outbildade från hemlandet, föder snabbt barn och får en mycket svag position på arbetsmarknaden. Om något nu händer i deras liv; sjukdom, arbetslöshet hos henne eller mannen, skilsmässa, kan hon inte på egen hand upprätthålla en rimlig ekonomisk standard. Hon måste försörjas av svenskarnas skattemedel och blir då en belastning för dem. Det har gått hittills, men hur många sådana kommer att accepteras?

Det mångkulturella välfärdssamhället är alltså i sig en omöjlighet. Antingen måste mångkulturen eller välfärden vika. De flesta svenskar hade nog föredragit ett monokulturellt välfärdssamhälle, som de hade, men blev aldrig tillfrågade.

Kan ett välfärdssamhälle bryta ihop? Ja. Uruguay, som var först i världen med viktiga sociala trygghetssystem, bröt ihop. Artikeltips för DN? Om det svenska välfärdssamhället bryter ihop drabbas förstås även svenska journalister.

Sverige har just upplevt en ovanligt stark högkonjunktur, men är nu på väg in i vad som kan bli en riktig lågkonjunktur - ingen vet. Vi går ur högkonjunkturen med en krona som faller och en statsskuld på 1 200 miljarder, som kräver ränteutgifter på ca 80 miljarder per år (försvaret kostar ca 40 miljarder). Skulden blir tyngre med kronfallet. Trots världens högsta skattetryck och stark högkonjunktur har vi inte kunnat amortera en enda krona på statsskulden om det inte vore för utförsäljning av t ex Telia och överföringar från AP-fonderna. Det lilla överskott i statsbudgeten som åstadkommits genom detta försvinner omedelbart om arbetslösheten ökar med 12 000 personer, och både Ericsson och Volvo säger upp anställda.

Det är väl inte otroligt att det i det läget kan uppstå en kamp om resurser i samhället, och ett mångkulturellt samhälle erbjuder många fler konfliktskapande element än ett monokulturellt. Vi kan vara glada om det stannar vid upplopp som i Oldham, England. I värsta fall blir det som i Libanon. I värsta fall blir det som i Libanon. Tänk om det fanns en enda journalist med i alla fall rudimentär självbevarelsedrift som kunde börja reflektera över farorna med det mångkulturella samhälle som drivits fram i Sverige.

Först bara ett tillägg: när Indien blev självständigt efter andra världskriget valdes en separatistisk lösning där de hindudominerade delarna blev till Indien och de muslimdominerade delarna skildes av till Väst- och Östpakistan (senare Bangladesh). Utan separationen hade troligen de inre konflikterna varit ännu större än de är idag. Stridigheter råder kring området Kaschmir som båda parter vill se som sitt.

Det bästa Sverige någonsin gjort var att välja en fredlig väg vid unionsupplösningen 1904. Utan den hade vi kanske nu haft norska terrorister och bombdåd typ IRA och ETA. Den bästa lösningen på inomstatliga etniska konflikter kan alltså vara geografisk separation.

Mångkulturförespråkarna anser ju att det är en fördel och berikande att ha många kulturer inom ett samhälle, men om man analyserar vad de i själva verket talar om är det i realiteten sällan mångkultur, utan i stället ett oreflekterat förutsättande att andra etniska grupper ska anamma den västerländska kulturen, i ett slags aningslöst etnocentriskt högmod. Oönskade föreställningar och beteenden hos andra grupper, som kvinnlig omskärelse, definierar man indignerat bort som att det är väl inte kultur. Med kultur hos andra folk menar mångkulturivrarna nämligen ofta endast det som man själv uppfattar som positivt. En kvinnlig underordnad roll, patriarker som huvudmän för släkten, tribalism, etc, allt ser man som självklart föråldrade sedvänjor som de invandrade snart kommer att lämna när de kommer i kontakt med den svenska, upplysta kulturen. Outtalat föreställer de sig att invandrade ungdomar som får svensk sexualupplysning kommer att lämna förlegade föreställningar om flickors oskuld och manlig erövrarsexualitet och på ett rätt okomplicerat sätt anta en svensk, modern, jämställd sexualmoral. Vad dessa mångkulturförespråkare i själva verket menar med mångkultur inskränker sig vid en närmare granskning till harmlösa variationer i maträtter, folkdanser etc.

Mona Sahlins uttalande i DN 8 juni 2001 visar att detta är exakt vad hon är ute efter, trots sitt prat om mångkulturens välsignelser.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan man komma överens om gemensamma normer, när man har helt divergerande normer? Hur kan svensk och somalisk kultur komma överens om en gemensam linje för kvinnlig könsstympning? Ska man stympa bara lite, som en kompromiss? Hur ska svensk arvslagstiftning kunna jämkas ihop med muslimsk, som anser att kvinnor ska ärva hälften mot män? Ska man gå halva vägen var? Ska kvinnliga vittnen som enligt muslimsk sed räknas som mindre trovärdiga än män, få sin trovärdighet mittemellan-devalverad? Ska unga flickor bara misshandlas, inte dödas, om de har sex före äktenskapet? Hur kompromissa om sharialagens påbud om handavhuggning för tjuvar?

Det är naturligtvis en omöjlighet att två så vitt skilda kultursystem kan komma överens mellan om gemensamma normer i god sämja. Den starkaste gruppens normer vinner, så enkelt är det. Om man inte låter grupperna tillämpa sina egna regler, men då har man två parallella samhällen.

Den starkaste gruppen vinner som sagt, och det är ju inte svårt att tänka sig att styrkeförhållanden kan ändras över några årtionden i ett land där 40 000 nya personer invandrar varje år medan det föds 90 000 barn, och en del av dessa barn föds av redan invandrade personer.

Ibland tänker mångkulturivrarna sig även att kontakten med det västerländska samhället ska ha ett förädlande inflytande som sprids till de forna hemländerna. Så talar man t ex om euro-islam där man väntar sig att muslimer bosatta i västvärlden ska anamma de västerländska idéerna om mänskliga rättigheter, individens frihet, demokrati etc och forma en slags förädlad variant av islam som ska fungera som brygga och påverka de efterblivna ländernas mossiga och primitiva islam. Man tänker sig att det organiskt ska växa fram en monokultur grundad på västerländska ideal, dekorerad med smärre, betydelselösa, etniska variationer i form av t.ex. olika maträtter.

I själva verket är det alltså en slags västerländsk kulturimperialism man är ute efter och minst av allt en äkta respekt för andra kulturers och religioners betraktelsesätt.

Att det i stället skulle kunna bli islam eller andra kulturgrenar som skulle kunna influera eller tränga ut den västerländska kulturen ligger helt utanför föreställningsvärlden för dessa etnocentriska och högmodiga mångkulturförespråkare. Ändå har vi redan sedan länge etniska enklaver i flera västländer, t ex England, där stora grupper avvisar västkulturen och aktivt strävar efter att bevara sin ursprungskultur. Hur detta lyckas beror helt på antals- och styrkeförhållandena mellan grupperna. I England pågår just nu konflikter mellan vita och grupper från vissa delar av Asien.

Är det möjligt att allt starkare etniska grupperingar kan växa fram i Sverige? Den rekordstora invandringen har bara pågått i ca tre decennier och vad det kan leda till är osäkert. De senaste åren har vissa tendenser visat sig:

1) Nyligen samlades på mycket kort tid, ca en vecka, ca 5 000 assyrier från hela landet, för begravningen av fyra unga assyrier som omkommit i en trafikolycka. Dessa personer upplever sin identitet vara främst assyrisk. Antalet begravningsgäster var så stort att man måste hyra en sporthall. Här manifesterades en mycket stark samhörighetskänsla på etnisk grund, och man kan tänka sig vilka emotionella laddningar och vilken gruppdynamik som kan uppstå om en sådan starkt sammanhållen grupp upplever sig vara förfördelad eller i konflikt med en annan etnisk grupp.

2) Då den kurdiske ledaren Öcalan arresterades samlades snabbt ca 5 000 kurder på Sergels torg i Stockholm, ropade slagord och framförde krav till den svenska regeringen. Jag Räknenissen råkade befinna mig i Stockholm och där just då, och jag upplevde Sergels torg som en kokande gryta med en uppiskad aggressiv stämning av människomassor som upplevde sig som en enhet. Någon DN-journalist bör ha varit där - stämmer det intrycket? Här var alltså en människomassa som på etnisk grund riktade krav till den svenska regeringen i en utrikespolitisk fråga. Det var också i samband med Öcalan-arresteringen som en grupp kurder tog sig in på SSU:s kontor vid Barnhusgatan i Stockholm och faktiskt tog personer där som gisslan i några timmar.

3) För några månader sedan samlades flera hundra eritreanska studenter, med sin identitetsuppfattning som främst eritreaner, i centrala Stockholm för att försöka påverka den svenska regeringen i frågan om kriget Etiopien/Eritrea. Studenterna bildade mänskliga kedjor som hade till syfte att hindra Riksdagsmännen att få tillträde till Riksdagshuset. En ganska anmärkningsvärd händelse demokratiskt sett kan man kanske tycka. Hur hade reaktionerna blivit om det varit en högerextremistisk grupp som gjort motsvarande?

Ingen av dessa folkgrupper är ännu särskilt stor i Sverige, ingen omfattar väl över 100 000 medlemmar och kan knappast hävda några maktanspråk. Men i den allmänna debatten nämns knappast en minskad invandring tvärtom, i år är antalet asylansökningar rekordstort och fler än förra året - och således kan man räkna med dels ett fortsatt tillskott utifrån i samma takt, dels att de redan invandrade grupperna reproducerar sig.

Inom ett par decennier kan olika etniska grupper ha växt till en avsevärd andel av befolkningen. Vilka sociala effekter är tänkbara? Vi ser redan hur snabbt ett stort antal människor med stark samhörighetskänsla med starka emotionella undertoner kan mobiliseras - vad kan hända om en grupp begår en överträdelse mot en annan? Vilken hämnd- och våldsspiral kan tänkas uppstå?

Ett samhälle kan inte byggas för bara solsken och vackert väder. Under andra världskrigets avspärrning och livsmedelbrist ransonerades livsmedel. Det var inskränkningar som utan större knot accepterades av befolkningen. Man litade på att systemet var rättvist, att bördorna delades på alla, att myndigheterna inte kunde korrumperas.

Hur klarar ett mångetniskt land en motsvarande påfrestning? Är det inte troligare att rykten sprids om hur en viss grupp gynnas/missgynnas, hur myndighetsföreträdare som tillhör en viss etnisk grupp gynnar den egna gruppen, hur andra etniska grupper än den egna mutar sig till eller på ett bedrägligt sätt skaffar sig förmåner, d.v.s. att misstänksamhet och misstro blir större än i ett monokulturellt samhälle. Ett mångkulturellt samhälle kan på så sätt vara sämre rustat att möta kriser.

Det är då ingen självklar fördel att myndighetspersonerna är etniskt mångfaldsrekryterade, utan kanske tvärtom: en rom kan misstro en myndighetsutövare med turkisk bakgrund, en iranier kan misstro en irakier, en chilenare kan misstro en indonesier etc. Det är möjligt att det bästa sättet i ett samhälle som inrymmer många etniciteter är att upprätthålla en stark och objektiv värdkultur: i det här fallet bör alltså det svenska samhället tydligt sätta ner foten, tydligt deklarera att här är det svenska normer som gäller, lika för alla, att man har svenska myndighetsutövare som behandlar andra etniciteter lika och rättvist.

Det har förmodligen större chans att lyckas än dagens veliga krypande och duckande för att vara de invandrade kulturerna till lags som indirekt underblåser morgondagens etniska konflikter som kan komma att utspelas på svensk jord.

"Räknenissen", juni 2001