I Metro den 2/12 -02 kunde vi läsa en rubrik "SKOLAN GÖR HEMBESÖK. Projekt vill förbättra dialogen med invandrarföräldrar". Artikeln handlar om en skola i en norrförort till Stockholm, som "tar ett steg mot en bättre dialog mellan skola och föräldrar genom att göra hembesök."
Av artikeln framgår att skolan håller sig med en särskild integrationskonsult, Talal Imam. Denna konsult gör tillsammans med skolkuratorn två gånger i veckan besök hos elevers familjer. Konsulten säger til Metro:
"- Det finns klagomål från föräldrar om att skolan tar kontakt med dem bara när det är problem med deras barn i skolan. Flera av dem önskade att skolan kontaktar dem även när det inte finns problem för att i förväg undvika bekymmer."
"- Det finns fördomar om den svenska skolan hos invandrarfamiljer. Med våra besök kan vi minska dem."
Om så att säga berget inte kommer till Muhammed får Muhammed komma till berget.
För svenska föräldrar gäller att de får träffa skolpersonal på skolans villkor- de får ta sig till skolan, för föräldramöten eller kvartsamtal med lärarna. Invandrarföräldrar ska däremot särbehandlas, skolträffar med dem ska ske på deras villkor.
Detta leder över till Metroartikel den 17/1 -03. Framsidan domineras av en stor bild, föreställande en ung invandrarkvinna. Hon ser ledsen och besviken ut, håller i sin hand ett papper. Rubrik: "OLAGLIGT KONTRAKT PÅ GYMNASIESKOLA".
Elever har tvingats skriva på ett papper, ett kontrakt med reaktorn: "Om de är borta eller kommer för sent till lektioner får de sluta på skolan." Flickan på bilden förklarar indignerad: "- Det är rena mobbingen. De tvingade in en i ett rum med fem vuxna och så fick man skriva på, ..."
Hur kunde skolan vara så grym, vad var bakgrunden till denna brutala behandling? Som antyddes ovan handlar det om lektionsnärvaro. Det framgår längre fram i artikeln, de rektorn förklarar: "- Jag vet att bussar kan bli försenade... Men jag kan inte tolerera upp till 60-procentig frånvaro, som många har. Varje elev kostar samhället en halv miljon kronor, och så är de inte ens här."
Rektorn fick ändå häftiga reaktioner, han "bombarderas nu av samtal från arga elever och föräldrar." Den skola som det här handlar om, S:t Göran gymnasium, har en hög andel invandrarelever.
Så vad göra? Med logiken från den första Metroartikeln skulle lärarna uppsöka eleverna där de håller till, för att försöka hålla lektioner. Det går naturligtvis inte.
Det går överhuvudtaget inte att förmedla kunskaper med hjälp av aldrig så mycket extra satsningar, om den som ska lära sig själv inte är intresserad av detta, och om inte heller föräldrarna har ett intresse.
Det är inte det svenska samhället som håller invandrargrupper utanför - det står de själva för. Det är inte diskriminering eller rasism att ställa samma krav på invandrare som ställs på etniska svenskar. Diskriminering och rasism är att inte göra det.
En sak är att ha svårigheter av olika slag, som bristande kunskaper i svenska eller annat, men här handlar det om dåliga attityder och bristande vilja från invandrares sida.
|
|
