Mot nya djup Inför ett övergrepp som det mot Sverigedemokraterna den 6 juni 2005 utanför Växjö, hur reagerar våra massmedia?
Grundlinjen är att tiga om det inträffade. Undantaget utgör lokaltidningen Smålands-Posten.
Rubriken i Smålands-Posten löd: "PRIVAT FEST VAR POLITISKT MÖTE".
Det anmärkningsvärda i sammanhanget var alltså inte att människor blivit oprovocerat angripna, att bilar och fönster slagits sönder, att människor misshandlats och att en ung kvinna näranog miste livet genom gasattacken.
Nej, för Smp är det upprörande att festdeltagarna var sverigedemokrater och att den som hyrt lokalen inte varit helt ärlig. Han hade hyrt i eget namn istället för att uppge att det var SD som skulle använda lokalen.
Smp pressar en lokalansvarig, som urskuldar sig:
"- Vi är väldigt utlämnade. Det är inte lätt för oss som uthyrare att ställa fördjupande frågor i alla detaljer. Dessutom har de båda personer som vi var i kontakt med - den som hyrde lokalen och den som hämtade ut nycklarna - lokal anknytning, säger Håkan Källberg."
Antag att man verkligen skulle ha gjort så som Smp kräver - hade man då fått hyra? Nej, förmodligen inte. Och Smp skulle ha reagerat om SD fått hyra i eget namn. Det var ju Smp som för ett halvår sedan "avslöjade" att en lärare i Växjö var SD-medlem. Richard Jomshof har nu inte kvar jobbet.
Genom Smålands-Posten får läsarna också klart för sig att de överfallna i detta fall var lika mycket ansvariga för det inträffade som de som överföll dem:
"Övertejpade och delvis sönderslagna fönsterrutor i Vidingehems kvartersgård vittnar om söndagskvällens bråk mellan sverigedemokrater och Afa-anhängare i Rottne."
"...enligt säkerhetspolisen i Kronoberg har de båda grupperingarna på höger- respektive vänsterkanten inga problem att ta reda på var deras motståndare finns."
Lika goda kålsupare, så att säga. Tydligen turas man om att besöka varandra, varannan gång är det Sverigedemokrater som hemsöker AFA-iterna, maskerade, med järnrör och gas.
I verkligheten finns ju inte ett enda exempel på att SD stört möten för politiska meningsmotståndare.
Den representant för säkerhetspolisen i Kronoberg som uttalar sig för Smålands-Posten ser dock det inträffade som "en enstaka händelse på individnivå".
"- Det har hänt för litet på sistone och det utlöste bråket i söndags kväll."
Det inträffade hade således inga politiska dimensioner, det vara bara så att traktens ungdomar hade det långtråkigt.
EN ANNAN BILD av det inträffade ger Gabriella Jahansson i sitt vittnesmål i SD-Kuriren:
"Vem är en liten lort?
Natten till nationaldagen den 6:e juni var jag på fest med min sambo och mina partivänner. Vi hade hyrt kvartersstugan på Skansvägen i Rottne, och åt silltallrik och drack lite öl, spelade musik och pratade. Det var länge sedan jag var på en så rolig fest med partivänner, eftersom jag har en liten son som behöver ha sin mamma hemma och jag är ju plötsligt inte lika flexibel och fri längre. Just den här kvällen låg han dock och sov hos sina underbara farföräldrar.
Strax innan midnatt gick jag och Emma (Westergren, SDU Malmös ordförande) ut ur lokalen och gick en sväng runt husen för att få lite luft och prata ostört. När vi kommer tillbaka till lokalen stannar vi utanför dörren en stund och Erik kommer fram och pratar med oss. Ett par minuter senare är det som om verkligheten blivit en mardröm, som om jag kastats in i en skymningszon där ingenting längre är rimligt eller logiskt.
Jag vänder mig mot parkeringen och säger något om att några i en bil där inte borde spela så hög musik i bilen, med tanke på de som bor runt omkring. Sekunden senare ser vi ett femtontal svartklädda, maskerade... jag skulle skriva människor här, men jag ångrade mig... kräk komma springande mot oss i samlad trupp. Eftersom jag varit med ett tag vet jag givetvis precis vad som kommer att hända, så jag vänder mot dörren och springer in, sänker musiken och skriker att AFA kommer. Sedan ställer vi oss i ett hörn längst in i lokalen, Emma och jag, håller för huvudena och väntar på glassplittret. När rutorna slogs sönder var det som en actionfilm i slow-motion, man ser ett moln av glas flyga in, det kommer en vindpust genom hålet i rutan och man hör slammer och skrik, och sedan börjar filmen rulla i normal hastighet igen. Då ringer jag 112 och får beskedet att polisen är på väg till oss.
Ungefär samtidigt skriker AFA-gruppens ledare reträtt och de försvinner lika militäriskt som de kom, dock förföljda, men detta visste jag inte då. Då var jag fortfarande livrädd att rutorna ovanför våra huvuden skulle krossas och att de vidriga äcklen skulle komma in och slå ihjäl oss med järnrör.
Folk runt omkring oss började slita upp fönstren och jag frågade om de var självmordsbenägna, bort från fönstren! En tjej med rödkantade ögon vänder sig till mig och säger att vi måste ut, måste få luft, det är gas i lokalen. Och då känner jag det, stickandet i halsen och näsan. Jag fattade ju att de skulle krossa rutor och slå sönder bilar och misshandla folk, men det slog mig aldrig att de skulle gasa oss.
Vi klättrar ut genom ett öppet fönster, Emma faller ihop och jag och Fredrik försöker hålla henne upprätt tills vi kommer till framsidan av huset. Emma har astma och har ingen medicin med sig, hon försvinner bort från oss mer och mer medan vi turas om att hålla henne på benen och försöka prata med henne. Göran ringer efter ambulans och Emma får prata med SOS Alarm. Det tar en halvtimme för polisen att komma och trekvart för ambulansen. Innan den kom hade Emma hunnit meddela att hon tappat känseln i fingrarna, och hon gled in och ut ur medvetande.
Det absolut värsta med hela händelsen för mig var att se mitt livs kärlek flämta efter luft efter att ha blivit sprayad med tårgas och dragit ner det i lungorna och fått det i ögonen och över hela ansiktet. Jag har aldrig känt sådan skräck, sådan ångest eller sådan panik i hela mitt liv. Jag trodde att han skulle lägga sig ner och dö rakt framför mina fötter. Gorm Lind fick ta emot kanske tio slag (jag kunde räkna till åtta bara på ryggen dagen efter) med tillhygge mot överkroppen. Mattias fick ett finger brutet och slogs över revbenen med järnrör. Tobias blev slagen över nacken och ryggen. En kille blev jagad med yxa. Martin Kinnunen, SDUs nye ordförande, blev totalt förblindad av tårgasen i gott och väl trekvart. Och många, många andra har anmält att de fått andningsbesvär och svidande ögon efter attacken. Minst fyra företrädare för partiet har fått sina bilar totalt sönderslagna, och en boende i området hade oturen att ha sin bil på samma parkering. Framrutan blev inslagen.
Det pratas om att ta stryk eller försvara sig. Självklart önskade jag i mina mörka stunder att vi hade haft vapen att försvara oss med, att vi kunde skadat dem som de skadade oss, och att vi kunde tagit fast dem. Ingen vill snällt vända andra kinden till hela tiden. Men vi måste. För att kunna nå vårt mål, riksdagen, regeringsmakt, möjlighet att vända utvecklingen i det svenska samhället, så måste vi visa väljarna och det svenska folket att det INTE är vi som slåss eller utsätter andra för politiskt våld, utan att det är vi som blir angripna, vi som blir misshandlade, hotade och skrämda, och att det är vi som inte har demokratiska rättigheter i praktiken. Dock kommer vi i fortsättningen inte att ha några aktiviteter om vi inte har möjlighet att skydda våra medlemmar på ett bättre sätt. Nästa gång kanske det är vi som har överraskningsmomentet på vår sida.
Jonatan i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta sa att "det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan en liten lort". Och jag är benägen att hålla med, även när min mamma ber mig lägga av för att hon är rädd att vi ska skadas allvarligt eller dö under partiets aktiviteter. Vi tänker inte lägga av, vi tänker inte låta oss skrämmas ens när våldsdyrkande psykopater som AFA lägger allt sitt krut. Vi fattar precis vad AFAs mål är; att vi ska skrämmas att lägga av, att vi ska låta bli att ha utåtriktade aktiviteter, att andra ska skrämmas från att gå med och att ingen ska våga hyra ut lokaler till oss. Alltså att inskränka alla våra demokratiska rättigheter som till exempel att hålla möten och att uttrycka våra åsikter. Jag förstår att AFAs aktivister tror att de gör någonting gott, för i deras ögon är vi onda. De vill också göra saker som de tror att de måste, för de vill inte vara små lortar de heller. Men jag hoppas innerligt att svenska folket inser vem det är som är en lort; vi som säger att massinvandring och mångkultur inte är bra för Sverige, och som arbetar demokratiskt, lagligt och utan våld men trots det utsätts för alla möjliga övergrepp, eller de som definierar fascister som de som inte förstår klasskampen och tar till våld för att få som de vill. Vem är det som är en liten lort? Den som utövar våld mot sina meningsmotståndare, eller den som inte viker sig för våldet utan ändå står för sina åsikter?
Media har varit tysta om detta det värsta av övergrepp, föga förvånande. Vår värdiga, fina demonstration för demokrati och för Richard Jomshofs rätt till arbete har också förbigåtts med tystnad. Ibland känns det som 1984.
Till sist vill jag be er som läser detta att ni skänker en liten slant till vår solidaritetsfond, för att våra partikamrater som fått sin egendom förstörd inte ska behöva bli ekonomiskt lidande ovanpå allt annat som hänt. Sätt in bidrag - litet som stort - på plusgiro 23 45 65-0. Märk insättningen med "Solidaritetsfonden". Tack redan på förhand till alla som skänker en slant, och tack för att ni tröskat igenom min långa krönika som idag har fungerat som terapi och bearbetning för mig."
|
|