Eko-drevet

Yttrandefrihet handlar alltså inte bara om den formella rätten att yttra sig. Även där man inte riskerar fängelse eller andra officiella bestraffningar saknas yttrandefriheten, om man i praktiken inte kan få ett forum, varifrån det går att nå ut.

Omvänt är yttrandefriheten hotad där man i och för sig kan nå ut, men där man inte vågar utnyttja denna möjlighet, av rädsla för repressalier. Dessa bestraffningar behöver då inte vara officiellt utdömda.

En funktion i den riktningen kan stämplingar och etiketteranden fylla, om t ex "främlingsfientlighet", "rasism", osv.

Mot denna bakgrund kan det vara lämpligt att här börja med det drev mot "den främlingsfientlige nämndemannen" Anders Sundholm, som journalisten Björn Häger på Dagens Eko drog igång i juni 1995: Där anklagades även Blågula Frågor för att vara "en tidning med invandrarfientliga åsikter".

TT, Tidningarnas Telegrambyrå, hakade på Eko-inslaget med ett telegram. Resultatet blev artiklar runtom i landet, med etiketterande rubriker. Värst var Skånska Dagbladet, som i en stor rubrik förkunnade: "Miljöpartist avslöjad som rasist".

Låt oss återge ett brev som vi med anledning av Björn Hägers Eko-inslag sände till Eko-redaktionen:

 

Få förnekar att det finns problem, sammanhängande med den flykting- och invandringspolitik som bedrivits på senare år. I media rapporteras återkommande om "tickande bomber".

Hur har det kunnat gå så snett? En förklaring ligger i att få velat "ta i" dessa frågor. Personligen har man ju haft allt att förlora och inget att vinna på att ställa kritiska frågor. Således har hela denna fråga - och även den svenska flaggan - lämnats över åt krafter ute på högerkanten.

Som etnologen Gunnar Alsmark i Lund skriver, i sin Sjöbo-rapport:

"Denna 'locket-på'-attityd har på ett olyckligt sätt fört med sig att öppen, offentlig kritik mot svensk flyktingpolitik nästan uteslutande komit från högerextremistiskt håll, vilket är högst olyckligt, för att inte säga ovärdigt ett demokratiskt land."

Vad som skulle behövas är alltså att ett politiskt mittfält gör sig gällande, att denna fråga kan behandlas på ett normalt sätt, som andra politiska frågor. Dvs att hela skalan av nyanser i åsikter får komma fram och att det förs en demokratisk dialog.

Men nu är detta ämne så laddat, att det rymmer direkta risker att ge sig in på det, ur personlig säkerhetssynpunkt. I princip står då två vägar tillbuds:

EN VÄG är anonymitetens, man "går under jorden". Den som ger ut en skrift ser till att ha box-adress, skaffa sig hemligt telefonnummer och att aldrig visa sitt ansikte på bild. Så att de våldsbenägna inte kan få tag i en.

DEN ANDRA VÄGEN är att man satsar på att inte vara, och inte uppfattas som, extrem. Så att ingen vill tillgripa våld mot en.

Vilken väg man väljer sammanhänger med vilket framtidsperspektiv man har. Ser man Sveriges väg utför som omöjlig att hejda, ser man den sociala kollapsen som ofrånkomlig, ser man det som bara en tidsfråga innan Sverige blir ett nytt Libanon, då kan den första vägen framstå som rimlig.

Vi inom Blågula Frågor har valt den andra vägen. Det beror inte på att vi inte ser risker för ett mörkt framtidsscenario, men vi resonerar så här: kommer ett samhälle in i envåldsspiral blir det väldigt svårt att sedan ta sig ur, det ena ger det andra. Misstro föder misstro, våld föder våld. Vi måste satsa på att aldrig hamna i denna situation. Det är idag som vi kan göra något - i morgon kan det var försent.

Vi har medvetet valt den andra vägen, och står med namn, adress och telefon i vår tidning. Vi finns även med på bilder. Vi satsar på det öppna samhället.

- - -

Redan ur intellektuell synpunkt är det stötande med vilken lättvindighet ni journalister använder begrepp och strör etiketter omkring er. Vad lägger ni in i detta begrepp "invandrarfientlig"? Vet ni ens själva det?

Blir man "invandrarfientlig" redan genom att ifrågasätta den massinvandring som skett till Sverige på senare år?

I så fall är en klar majoritet av svenska folket invandrarfientligt

I så fall har vi också många invandrare i Sverige som är invandrarfientliga.

I och för sig finns naturligtvis behovet i det journalistiska arbetet att kort kunna ange vad en företeelse handlar om. Men då bör ni väl som yrkesmänniskor sträva efter neutrala beteckningar, inte låta dem färgas av era personliga sympatier eller antipatier i frågan?

Här skulle ni istället ha kunnat använda begreppet "invandringskritisk" om vår förening och tidning.

Jag förmodar att ni som journalister ser som er uppgift att värna "det fria ordet". Men genom att i detta fall drämma till med stämpeln "invandrarfientlig" kommer ni i praktiken att verka för motsatsen! Effekten blir ju att många människor skräms till tystnad.

I slutändan lämnas plats bara för organisationer av typ AFA och VAM. Vi får just den polarisering som borde undvikas.

Jan Milld