Ur Blågula FRÅGOR nr 7/95:
När journalisten Björn Häger på Dagens Eko drog igång drevet mot mig och Föreningen blågula frågor den 9 juli avslutade han angreppet med att återge en dom från Svea Hovrätt, där jag hade varit skiljaktig. Björn Häger valde av taktiska skäl att inte upplysa lyssnarna vad målet gällde, för då hade förmodligen sympatierna hamnat på min sida. Jag berättade i nr 5/95 i denna tidning vad detta mål handlade om. Hittills har inte någon ansett att min reservation var hård eller felaktig. Inte ens någon miljöpartist har haft invändningar...
Nu ska jag återge två fall från Tingsrätten där jag haft avvikande uppfattning och där det varit invandrare inblandade i båda fallen.
En utomeuropeisk familj hade kommit till Sverige och blivit upplyst av sina landsmän hur man kan lura till sig pengar från det generösa svenska välfärdssystemet. Han sjukskrev sig men jobbade samtidigt svart hos en kamrat. Efter några år hade mannen förstått att detta var olagligt i Sverige, och han fick dåligt samvete. Han tog då kontakt med Försäkringskassan och ville betala sin skuld som var runt 25.OOO kronor. Hade mannen inte hört av sig själv skulle bedrägeriet aldrig uppdagats.
Jag ansåg mannens beteende berömvärt. Han hade gjort fel, han var ångerfull och ville göra rätt för sig. Det gick inte att fria mannen, men jag yrkade på det lindrigaste straffet som lagen medgav. Jag ångrar mig inte, utan skulle göra samma sak idag.
En SL-chaufför från fd Jugoslavien kör på ett barn, på ett övergångsställe och dessutom mot rött ljus. Bara en idiot vill väl fria en sådan ansvarslös förare. Denna idiot var jag! Varför?
Det påkörda barnet var en elev på min egen skola. Jag kände förhållandena väl vid detta övergångsställe. Ljussignalerna var inställda så att de slog om direkt när de gående ville gå över. Detta är bra, därför att då lockas inte barnen att gå mot röd gubbe bara därför att det tar så lång tid att slå om till grönt. Det går lika snabbt att trycka. Men det är också en stor fara med sådana signaler - tunga fordon hinner inte alltid stanna.
Vi varnade våra elever för detta och påpekade att det inte räckte med rött ljus, utan de måste se att bilarna också stannar. Denne chaufför hann se att det slog om till rött, men hade inte en chans att stanna före övergångsstället. Om han hade panikbromsat skulle många äldre passagerare inne i bussen ha kunnat råka illa ut.
Denne ordentlige fyrbarnsfar hade haft ett helvete fram till rättegången. Om han fälldes skulle han förlora jobbet och hela familjens framtid kunde spolieras. Han fälldes. Jag reserverade mig. Efter rättegången gick jag till övergångsstället, och tryckte sju gånger när olika tunga fordon närmade sig. Samtliga lastbilar och bussar körde mot rött ljus. Jag vill inte påstå att någon var oförsiktig. Idag är övergångsstället borttaget.
En del läsare kanske tycker att jag dömt felaktigt i dessa båda fall, men så särskilt främlingsfientliga är det väl inte, i alla fall. Eller vad säger Björn Häger, vår "undersökande" reporter på Dagens Eko?
Så här fungerar det svensk rättssystemet. Vi knäcker ofta väl fungerande medborgare som råkar hamna i rättsmaskineriet någon enstaka gång. Samtidigt står vi handfallna inför den yrkesmässiga brottsligheten.
Anders Sundholm
