Ska journalistiskt arbete bestå i försvar av det fria ordet eller ska det bestå i dess motsats? Ska yttrandefrihet finnas bara för dem som själva arbetar inom massmedia, eller ska det finnas också för medborgare i allmänhet?
Möjligen finner journalister sådana frågor provocerande, men två aktuella fall visar hur svenska massmedia försöker tysta kritiska röster. I båda fallen har kritiken gällt den förda flyktingpolitiken.
"Mindre genomtänkt". Så löd massmedias enhälliga omdöme om tiokamparen Henrik Dagårds intervju-uttalande om invandringen.
Egentligen var det inget konstigt med det han sagt, när han svarade på de frågor som Expressen ställt.
1. Sverige tar emot för många invandrare, mer än vi har råd med.
2. Invandrarna samlas i alltför hög grad inom vissa områden, denna typ av kulturblanding är inte bra.
Hans uttalande var sannolikt i linje med vad de flesta skåningar anser, därför att de svarar mot deras egna erfarenheter. I sak var Dagårds synpunkter heller inte extrema, utan fullt rimliga: nya rekord av invandring har slagits både 1993 och 1994. Bara på två år har 130.000 permanenta uppehållstillstånd beviljats. Sverige har, i relation till sitt befolkningstal, tagit emot fler asylsökande än något annat i-land. Nu har vi alla dessa "tickande bomber".
Men ogenomtänkt var uttalandet ändå, från Dagårds sida. Inte synpunkterna i sig, utan det faktum att han lät sig förledas till att ge uttryck för dem. Vad Dagård inte förstod var hur våra massmedia fungerar.
Expressen drog således - sekunderad av bl.a. TV:s sport-program - igång en kampanj mot Dagård. Snart framträdde några av hans landslagskamrater, som - enligt Expressen-rubriken - "ryter". Länghopparen Matias Ghansah var enligt tidningen "besviken" på Dagård, och ansåg att "Henrik är fel ute, jag tycker det låter smårasistiskt". Han "ska nog ta det försiktigt".
Dagård fick uttala sig igen, stod delvis på sig, men försökte samtidigt tona ned det hela: "Det är en svår fråga, vissa behöver komma hit - men vissa behöver inte komma hit... egentligen har vi inte ens råd med oss själva." Men tillade att han uttalade sig principiellt: "Jag har inte något emot själva flyktingarna."
Dagård dristade sig också till att hävda: "alla måste få ha en åsikt".
TV-sporten samma kväll tog också upp Dagårds uttalande, och förklarade uttalandet vara "mindre genomtänkt". Nu var Dagård än mer defensiv, tillstod pressad att det kanske inte var så genomtänkt. Förklarade att vad han vill ägna sig åt är idrott, inte politik.
Men Expressen lät sig inte nöja med detta.
En ångerfull bekännelse, fullständig reträtt och vandring hela vägen till Canossa - inget mindre dög åt tidningen. Efter mönster från kommunistiska diktaturer: offret måste helt förkasta och ta avstånd från sitt gamla jag, självkritiken ska vara total.
En ledarartikel följer således med bild på "Henrik Dagård, tiokampare" och rubriken "Förebild?" I texten jämförs hans uttalande med "andra avarter inom idrotten", som användande av kampsportsteknik i gatuslagsmål, doping och läktarvåld. Fem dagar senare kommer ett brev till ledarsidan från en ledamot i riksidrottsstyrelsen. Denne klumpade ihop Dagård med Ravelli, och förklarade att "deras oöverlagda uttalanden är att beklaga". Han talar vidare om vikten av moral och etik och att idolerna måste vara förebilder.
Nu önskade alltså Dagård syssla med idrott, inte politik. Ska man prestera toppresultat i tiokamp, då måste man vara i mental balans. Då kan man inte gå omkring och känna sig deppig. Alltså kan man inte samtidigt verka politiskt, i varje fall inte när man blir måltavla för en sådan kampanj.
Detta insåg Henrik Dagård, han drog sina slutsatser och gjorde sitt val. Alltså kom i början av juli en reservationslös avbön i Expressen: Sverige är ett rikt land, vi har råd med invandring...
