"Det är klart att man funderar mycket över 'hur blev det så här?'..." Så uttalade sig vice statsminister Mona Sahlin i TV2:s Rapport i början av mars, apropå svårigheterna att integrera invandrare i det svenska samhället. En grundläggande förklaring ligger naturligtvis i att det kommit alltför många invandrare på alltför kort tid. Sahlins fråga skulle därmed kunna preciserar som: hur blev det en sådan massinvandring?
En DELFÖRKLARING till att just Sverige fått en sådan ström av asylsökande ligger, tror jag, i framväxten av ett så mäktigt invandringspolitiskt intressekomplex.
Detta komplex har bedrivit en kontinuerlig och effektiv lobbyverksamhet, emellanåt har det dragit igång stora kampanjer för att en då aktuell grupp ska få stanna. Ett skolexempel kunde vi alla bevittna under några veckor i mars. Det gällde då 5.000 bosnier med kroatiska pass.
EGENTLIGEN vore detta ämne för en avhandling om hur våra massmedia fungerar. Kunde inte någon doktorand ta sig an detta - gå igenom samtliga nyhets-inslag i radions och TV:ns olika kanaler, samt dagspressen, under denna period?
MEN REDAN VAD man som enskild "media-konsument" löpande kunnat uppsnappa räcker för att ge bilden av en mycket väloljad kampanj. Vad denna artikel baserar sig på är ett antal sådana iakttagelser.
Kring månadsskiftet febr/mars höll avvisningshotade bosnienkroater möten, demonstrerade med plakat. Det hela organiserades av FARR slogs upp stort i TV:s nyhetsprogram. Enskilda bosnienkroater fick komma till tals framför kamerorna. Något senare framträdde också företrädare för Svenska Kyrkan med krav på att de 5.000 skulle få stanna.
I mitten av mars trappades kampanjen upp, då prästerna i Växjö gick ut med en offentlig maning till svenskar att gömma asylanter, för att hindra verkställighet av det avvisningsbeslut som regering och Invandrarverk fattat.
Alla radions och TV:s nyhetsprogram uppmärksammade genast detta - i TV 2 och TV4 utnyttjades även morgonsändningarna. I varje sändning toppade denna nyhet, och man hade fått fram en särskild vinjett, en resväska med flaggor. Presentationerna skedde med ett dramatiskt anslag: "Nu trotsar Svenska Kyrkan i Växjö regeringen..."
Bildmediet användes med full kraft, barn och gamla kvinnor visades i närbild, allvarliga eller gråtande. En präst fick lägga ut texten, om hur han tog ställning för de "små" människorna - mot myndigheterna. Vad det hela handlade om, som han såg saken, var moral och etik. På sin sida hade han Gud.
Med ett sådant stöd i ryggen var det ju möjligt att göra sig själv till en överprövande myndighet i asylärenden. När invandrarministern intervjuades i TV var en av frågorna om han hade medkänsla med dessa människor. Jo, det hade han, och följdfrågan blev: "Varför avvisas de då?" En DN-artikel hade samma udd. Man refererade ett uttalande av Blomberg om att om han själv varit bosnien-kroat skulle han själv också föredragit att få stanna i Sverige.
Så långt fas 1: rapporteringen.
Denna massiva rapportering, med sina ensidiga vinklingar, gav snart resultat. Då kunde fas 2 ta vid - fortsatt rapportering, nu om resultatet av den första rapporteringen.
Ett antal familjer hade således hört av sig, för att gömma avvisningshotade. Människor hade också strömmat till med gåvor i Blekinge, och mottagarna hade varit tacksamma.
Snart löd påannonserna "Nu växer kritiken..." och "Nu kommer kritik också inifrån den egna rörelsen..."
Vad det handlade om var bara en intervju med Bernt Ekholm, ordförande för Broderskapsrörelsen. Han hade ju hela tiden varit aktiv förespråkare av en än mer generös flyktingpolitik. Så egentligen var det ingen nyhet, men inslaget fyllde sin funktion för att skapa det önskade intrycket. Det gällde ju att få fram en band-wagon-effekt.
Snart gavs även företrädare för SSU och s-kvinnorna utrymme. Och radionyheterna förkunnade: "Även prinsessan Christina engagerar sig nu för de avvisningshotade bosnienkroaterna". Hennes "engagemang" i denna riktning är ju inte heller något nytt .
Massmedias ingripande låg också på ett annat plan. Genom att resa till Kroatien, sträcka fram mikrofoner framför olika regeringsföreträdare och tigga kommentarer fick de ett antal sådana, med innebörd att Kroatien hade det svårt och att det fanns problem kring återvändandet av de 5.000. Med dessa kommentarer som vapen kunde man sedan gå till angrepp mot Leif Blomberg, framställa det som att han inte haft de klara besked som han påstått sig ha.
Kritikerna ställde krav på hundraprocentiga garantier att inga avvisade skulle riskera återsändas till områden som kunde riskera bli krigszoner. Ulla Hoffman (v) gick i riksdagen så långt att hon av Blomberg begärde utfästelser om att de avvisade inte skulle behöva drabbas av arbetslöshet i Kroatien.
Mycket att den fortsatta kampanjen formade sig till ett angrepp på Leif Blomberg personligen. Kvällstidningsrubriker talade om "Blombergs förlorade heder" och i en radiodebatt angreps han av en A-pressredaktör för att bära skinnväst och ha snusdosa. En ny Östen Undén efterlystes. Redaktören ansåg att Blomberg borde avgå. Detsamma krävde fyra publicister på Dagens Nyheters sidan fyra (oegentligt kallad "DN DEBATT"). Där publicerades två dagar i rad långa inlägg för en generösare flyktingpolitik. Det blev dock tunt med inlägg som bemötte detta.
De 5.000:s öde låg i Blombergs händer, en man avgjorde. Så framställdes saken. Om han bara ville vara litet hygglig så skulle problemet vara ur världen. Efter en uppvaktning av bosnienkroater får deras unge talesman fälla sitt omdöme om invandrarministern: han är "hjärtlös".
Ingenstans framskymtade i media att det skulle kunna finnas även andra intressen att ta hänsyn till, t.ex. svenskars eller andra asylsökandes. Resurserna var i detta sammanhang obegränsade. Målkonflikter och dilemman var för journalisterna okända begrepp.
Men i verkligheten blir det några som i slutändan får betala, närmare bestämt svenska skattebetalare. Grundproblemet är att dessa många svenskar blir anonyma, och utan företrädare i TV-rutan.
Jan Milld
