Ett exempel är Linköpingsbranden.
Denna biblioteksbrand presenterades först som ett rasistdåd. När omständigheterna pekade i en helt annan riktning blev det plötsligt knäpptyst i media. Det var uppenbart att media dragit förhastade slutsatser, men någon korrigering gjordes dock aldrig.
Tvärtom: När TV skulle göra en årssammanfattning refererades den mediarapportering som tidigare gjorts om branden, inte vad man vid nyår faktiskt visste i skuldfrågan. Därigenom förstärktes istället den felaktiga bild som tidigare givits.
Ett annat exempel är "Svenskarna som stred för Hitler".
Detta dokumentärprogram i TV4 byggde på dokumenterade fantasier. Den främste uppgiftslämnaren var en mytoman och f.d. mentalpatient. Han uppgav sig t ex ha varit lägervakt i Treblinka 1944, ett läger som förstördes 1943.
Detta hindrade dock inte TV4 från att - istället för att gå ut med rättelser - köra programmet i repris sommaren 2000.
(För den som vet något om mannen bakom "dokumentären" - Expo-journalisten Tobias Hübinette - kan fantasifullheten inte komma helt överraskande)
Ett tredje exempel är medias Kosovorapportering.
Margareta Norlin skriver om detta i Arbetet den 9/7 -00, med utgångspunkt från en genomgång i ETC av Dan Josefsson.
Gång på gång återgavs felaktiga uppgifter i svenska media, men intresset för att åtminstone i efterhand korrigera felaktigheterna var begränsat:
"Vill man ha tillförlitlig information måste man vända sig till amerikanska, brittiska, tyska och spanska tidningar."
"Josefsson återger till exempel historien i Aftonbladet om de 22 kosovoalbanska lärarna som skulle ha hängts inför ögonen på sina elever, en uppgift från Nato-talesmän. Det visade sig i efterhand att byn Goden där massakern skulle skett hade en total befolkning på 200 personer. Skulle 60 ha varit elever och 22 lärare? Historien visade sig vara falsk; ett propagandapåhitt. Aftonbladet har aldrig korrigerat sina uppgifter."
"Josefsson granskar historien i Expressen om att den kosovoalbanske fredsförhandlaren Fehmi Agani skulle mördats tillsammans med fyra andra kosovoalbanska intellektuella. Uppgiften kom från Nato. Expressen ansåg att det var ett led i en avancerad serbisk strategi att mörda albanska ledare. När TT sedan gick ut och meddelade att alla fem levde, kom ingen dementi i Expressen. En månad senare hittas dock Agani mördad på riktigt, av UCK-gerillan! De förvirrade Expressen-läsarna får alltså veta att Agani mördats återigen - utan dementi emellan."
"Sedan TT:s historia om gruvan i Trepca, där det uppgavs att 100 albanska lik om dagen bränts upp av serberna under två månader för att dölja folkmord. Efteråt skickade Krigsförbrytartribunalen i Haag ett team med franska kremeringsspecialister dit. De fann inget som kunde styrka historien, och avfärdade ryktet som helt påhittat."
"Sak samma med de fasaväckande rapporterna om massgravar i Ljubenic, den största med 350 lik. DN, Aftonbladet och SvD återgav dessa uppgifter från Nato-major Joosten. När massgraven väl öppnades visade den sig innehålla fem kroppar."
Margareta Norlin konstaterar att dagstidningarna arbetar så att säga marknadsstyrt:
"...det som upprör en journalist mest av allt är att man i svenska tidningar inte kommer igen och korrigerar den falska bild man givit. Att man över huvud taget inte är intresserad av att sanningen ska komma fram! Har de svenska rikstidningarna alltså i grunden övergivit överenskommelsen med läsarna att ge rimligt korrekt information? Det är svårt att dra någon annan slutsats.
Numera verkar pressen ha reducerats till vilken annan sälj-industri som helst. Om det säljer bra att skriva att 22 lärare hängts inför ögonen på sina elever - då skriver man det! Om det inte säljer bra att i efterhand dementera dessa fakta som visar sig vara en propagandalögn - då dementerar man inte sina uppgifter! Vad bryr man sig om att man givit ett helt folk en felaktig bild av vad som hände i kriget på Balkan?"
"Den bild man får av de fyra största svenska tidningarnas nyhetsförmedling är fasaväckande. Man grips av avsmak för hela det journalistiska hantverket, trots att det faktiskt finns svenska tidningar - bla Arbetet - som skötte sig riktigt hyggligt mitt i krigshysterin. Varför kommenterar inte journalisterna själva - eller rentav Journalistförbundet - situationen? Det framstår som om resten av journalisterna tiger och samtycker. Man skäms."
Frågan är dock om bara upplagejakt och vinstintressen förklarar medias agerande. Finns inte också en strävan att sprida en viss bestämd bild, från dem som kontrollerar media?
