Manifest Charta 77:
Charta 77:s första dokument behandlar den brist på samstämmighet med gällande författning och konventioner som ett stort antal rättsövergrepp utgör:
Den 13.10. 1976 offentiggjordes i "Sbírka zákunou CSSR" (nr 120) (Tjeckoslovakisk författningssamling) "Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter" samt "Internationella konventionen om ekonomiska sociala och kulturella rättigheter". Båda konventionerna hade undertecknats av Tjeckoslovakien år 1968, bekräftats i Helsingfors 1975 och vunnit laga kraft hos oss 23.3.1976. Från och med denna tidpunkt äger alla våra medborgare rätten att använda dem och vår stat är förpliktad att följa dem.
Människornas friheter och rättigheter som garanteras i dessa konventioner utgör viktiga värden inom vår civilisation. Många progressiva krafter i historien har inriktat sina ansträngningar på att förverkliga dessa värden. Deras fastställande i lagen kan vara en betydelsefull hjälp till vårt samhälles humana utveckling.
Vi hälsar därför med tillfredsställelse att Tjeckoslovakiska socialistiska republiken har anslutit sig till dessa konventioner. Offentliggörandet av konventionerna påminner oss dock på nytt om hur många grundläggande medborgerliga rättigheter som i vårt land - tyvärr - än så länge endast finns på pappret.
Helt illusorisk är t ex den yttrandefrihet som artikel 19 i den förstnämnda konventionen garanterar. Tiotusentals medborgare förmenas utöva sitt yrke bara därför att de hyser åsikter som skiljer sig från de officiella åsikterna. Samtidigt blir de ofta föremål för allsköns diskriminering och trakasserier från myndigheternas och samhällsorganisationernas sida. Berövade varje möjlighet att försvara sig blir de i praktiken offer för en apartheidpolitik.
Hundratusentals andra medborgare förvägras "frihet från fruktan" (förord till den första konventionen), därför att de tvingas leva i ständig fara för att mista sina arbetsmöjligheter och även andra möjligheter, om de yttrar sin mening.
Den andra konventionen §13 tillförsäkrar alla rätten till utbildning. I strid med denna vägras otaliga ungdomar tillträde till studier bara på grund av sina eller t.o.m. sina föräldrars åsikter. Otaliga medborgare måste leva i fruktan att om de skulle uppträda i överensstämmelse med sin övertygelse, skulle de själva eller deras barn berövas rätten till utbildning.
Om man hävdar sin rätt "att söka, mottaga och sprida information och tankar av alla slag, utan hänsyn till statsgränserna, både muntligt, skriftligt eller i tryck" eller "genom konst" (art.13, punkt 2 i första konventionen) blir man utsatt inte bara för den redan nämnda diskrimineringen utan även för rättsliga påföljder, ofta under sken av att man begått kriminella handlingar (om detta vittnar bl.a. de just pågående rättegångarna med unga musiker).
Friheten att offentligt yttra sin mening undertrycks genom centralstyrning av massmedia, förlag och kulturella institutioner. Politisk, filosofisk eller vetenskaplig åsikt eller konstnärligt uttryck som i det minsta avviker från den officiella ideologins eller estetikens trånga ram får inte offentliggöras. Offentlig kritik av krisföreteelser i samhället omöjliggöras. Det är uteslutet att offentligt försvara sig mot osanna och nedsättande påståenden i den officiella propagandan (lagskyddet mot "angrepp på heder och rykte", entydigt granterat i artikel 17 i första konventionen existerar inte i praktiken). Lögnaktiga anklagelser kan inte bemötas och varje försök att den juridiska vägen uppnå rättelse är förgäves. Inom den andliga och kulturella sfären är varje öppen diskussion utesluten. Många vetenskapsmän, arbetare och andra medborgare diskrimineras enbart därför att de för ett antal år sedan helt legalt publicerade eller öppet uttalade åsikter som den nuvarande politiska makten fördömer.
Religionsfriheten, uttryckligen garanterad i den första konventionen, artikel 18, begränsas systematiskt enligt makthavarnas godtycke. Detta sker genom att man hindrar präster från att i full utsträckning utöva sin verksamhet, vilket sker under överhängande hot att de när som helst kan förvägras eller fråntas statligt tillstånd att utöva sitt yrke. Personer som i ord eller i handling visar sin religiösa övertygelse utsätts för ekonomiska och andra trakasserier. Religionsundervisning förhindras osv.
Instrument för att begränsa och ofta fullständigt undertrycka en rad medborgerliga rättigheter är ett system där alla institutioner och organisationer faktiskt underkastas politiska direktiv från det regerande partiets apparat och maktfullkomliga individeras beslut. Formerna och innehållet av ett sådant sätt att fatta och verkställa beslut regleras varken i den tjeckoslovakiska grundlagen eller i andra lagar. Besluten fattas ofta bara muntligen, medborgare känner för det mesta inte till dem och kan inte kontrollera dem. Beslutsfattarna är inte ansvariga inför någon annan än inför sig själva och sin egen hierarki, fastän deras beslut på ett avgörande sätt påverkar verksamheten i de lagstiftande och verkställande statliga organen, inom rätts- och domstolsväsendet, i de fackliga och i intresseorganisationerna och i alla andra organisationer, i andra politiska partier, i företagen, fabrikerna, institutionerna, myndigheterna, skolorna och andra inrättningar, och fastän deras direktiv står över lagen.
Om organisationer eller enskilda medborgare råkar i konflikt med dessa direktiv vad tolkningen av egna rättigheter och skyldigheter beträffar, kan de inte vädja till någon opartisk instans, därför att ingen sådan existerar. Allt detta begränsar allvarligt rättigheter som följer av artikel 21 och 22 i den första konventionen (rätten att bilda organisationer och sammanslutningar och förbud mot att på något sätt begränsa denna rätt), artikel 25 (lika rätt för alla att delta i förvaltning av offentliga angelägenheter) och 26 (förbud mot diskriminering inför lagen). Detta tillstånd hindrar även arbetare från att utan inskränkning bilda fackliga och andra organisationer för försvar av sina ekonomiska och sociala intressen och att fritt nyttja strejkrätten (art.8, punkt 1 i andra konventionen).
Andra medborgerliga rättigheter, inklusive det uttryckliga förbudet mot "godtyckliga ingrepp i privatliv, familj, hem eller korrespondens" (art.17 i första konventionen), kränks allvarligt också genom att inrikesministeriet med de mest skiftande medel kontrollerar medborgarnas liv, t ex genom telefon- och lägenhetsavlyssning, brevkontroll, skuggning, husundersökningar samt genom att bygga upp ett nät av "informatörer" bland befolkningen (dessa rekryteras ofta med hjälp av otillbörliga hotelser eller, tvärtom, löften) osv. Inrikesministeriet ingriper ofta i samband med arbetsgivarnas beslutsfattande, inspirerar myndigheternas och organisationernas diskriminerande aktioner, påverkar rätts- och domstolsväsendets organ och styr också massmediernas propagandakampanjer. Denna verksamhet regleras inte i lagen, är hemlig och medborgare kan på inget sätt värja sig mot den.
I fall av politiskt motiverade straffrättsliga påföljder kränker undersöknings- och de rättsliga organen de anklagades och försvarets rättigheter (som garanteras i art.14, första konventionen och även i tjeckoslovakiska lagar).
De som på ett sådant sätt döms till fängelse, behandlas där på ett sätt som strider mot deras människovärde, sätter deras hälsa i fara och man försöker bryta ner dem moraliskt.
Allmänt åsidosätts också punkt 2 i artikel 12 i första konventionen, den som garanterar medborgarna rätten att fritt lämna sitt land. Genom att skylla på "skyddet för den nationella säkerheten" (punkt 3) binder man denna rättighet till olika oacceptabla villkor. Man förfar också godtyckligt med inresevisa för andra staters medborgare. Många vägras besöka Tjeckoslovakien t ex bara därför att de i sitt arbete eller privat umgåtts med hos oss diskriminerade personer.
Några medborgare, antingen privat, på sin arbetsplats eller offentligt, vilket är praktiskt möjligt bara i utländska massmedia, pekar på den ständiga kränkning av de mänskliga rättigheterna och demokratiska friheterna och kräver upprättelse i konkreta fall. Deras röster förblir dock för det mesta utan svar eller också blir de själva föremål för polisiära undersökningar.
Ansvaret för att de medborgerliga rättigheterna i landet upprätthålls vilar naturligtvis främst på de statiga myndigheterna och de politiska makthavarna. Men inte bara på dem. Alla bär sin del av ansvaret för de allmänt rådande förhållandena och följaktligen också för att de antagna konventionerna upprätthålls. Dessa konventioner är förresten bindande, inte bara för regeringar utan även för alla medborgare.
Denna känsla av medansvar, tron på det medborgerliga engagemangets mening och vilja till det och även det gemensamma behovet att söka ett nytt och slagkraftigare uttryck för detta engagemang har lett oss till tanken att bilda CHARTA 77, vars grundande vi idag offentligt proklamerar.
CHARTA 77 är en informell och öppen sammanslutning av människor med olika övertygelse, olika tro och olika yrken som knyts samman av viljan att både enskilt och tillsammans befrämja respekt för de medborgerliga och mänskliga rättigheterna i vårt land och i världen - de rättigheter som tillerkänns människor i de två ovannämnda internationella konventionerna, i slutdokumentet från Helsingforskonferensen, i talrika andra internationella dokument mot krig, våld, socialt och andligt förtryck och vilka sammanfattas i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
CHARTA 77 bygger på solidariteten och vänskapen mellan människor vilka delar omsorgen och förverkligandet av ideal vilka de har ägnat sitt liv och sitt arbete.
CHARTA 77 är inte en organisation, den har inga stadgar, permanenta organ eller organisatoriskt betingat medlemskap. Alla som stödjer dess idé, deltar i arbetet och ger den sitt stöd, tillhör den.
CHARTA 77 är ingen bas för oppositionell politisk aktivitet. Den vill tjäna allmänintresset liksom många liknande medborgarinitiativ i olika länder i väst och öst. Den vill alltså inte heller skapa något eget program för politiska eller samhälleliga förändringar och reformer utan vill inom sitt verksamhetsområde bedriva en konstruktiv dialog med den politiska och statliga makten, främst genom att peka på olika konkreta fall av kränkning av de mänskliga rättigheterna, förbereda dokumentation till dessa fall, föreslå lösningar, lägga fram olika mer allmänt hållna förslag i syfte att fördjupa dessa rättigheter och deras garantier, verka som medlare i olika konfliktsituationer som kan uppstå till följd av orättvisor osv.
Genom sitt symboliska namn vill CHARTA 77 understryka att de bildas i början av det år som utropats till de politiska fångarnas år och då också Belgradkonferensen skall granska hur Helsingforsavtalets förpliktelser respekteras.
Vi som undertecknar detta upprop befullmäktigar professor Dr Jan Patocka, Vaclav Havel och professor Dr Jiri Hajek att fungera som talesmän för CHARTA 77, representera den såväl inför statliga och andra organistioner som inför den allmänna opinionen hos oss och i världen, och genom sina namnteckningar intyga äktheten av dess dokument. Dessa talesmän kommer att i oss och i andra medborgare som ansluter sig till CHARTA 77 har sina medarbetare vilka ska tillsammans med dem delta i nödvändiga överläggningar, ta på sig deluppgifter och dela allt ansvar med dem.
Vi tror att CHARTA 77 skall bidra till att alla medborgare i Tjeckoslovakien kan leva och arbeta som fria människor.
1.1.1977.
